Sommaren som jag aldrig hann njuta av.

Jag slet i våras med fröna för att få en vacker sommar. Föga viste jag då att jag skulle operera foten redan i april.
Många plantor dog redan i lådan, när jag inte överöste dem med min omsorg. Visst familjen hjälper till men ingen brinner så för frön som jag.

12 veckor i gips jag satte upp mål 6 veckor sen fick jag stödja på gipset då skulle jag....
men som bekant så blev det inte.

Runt midsommar hade ungdomarna här förfest och altanen såg ut som en maskrosodling. Jag kröp runt och rensade fogarna på knä med gips och allt.
Sonen och dottern slet vid min sida.

12 juli tog vi av gipset och nu, nu jäklar... men så blev det inte smärtan tog över och jag har aldrig haft så ont i hela mitt liv.

Sommaren har varit en enda transportsträcka till något värre.
Sen kom torkan och ingen orkade vattna och det hade väl inte varit rätt heller, att vattna mitt i vattenbristen.

Blommorna torkade bort, frukten frös bort i den vinter som borde varit vår.

Nu är det höst, nästa vecka börjar skolan. Rönnen bär redan frukt om ej ännu mogen och de flesta blommor har blommat över, man får njuta av det som blommar och vackra blad.

Tiden har gått så fort och jag har tittat ut på min trädgård genom köksfönstret.
Den är vacker och jag är mäkta stolt över den.
Den är ingen planerad tillrättalagd trädgård, nej här och där har växterna själva fått bestämma.

Jag gör det mesta själv, det vet alla som går förbi. Jag sitter i min stol och vilar och jag har min rollator och min rullstol med mig, annars hade detta varit omöjligt.

Min trädgård är en trädgård i rosa, rött och blått i olika nyanser. Det har bara blivit så. Men jag har börjat smyga in gult och nu på hösten skänker dessa blommor glädje.

Jag kan nu vara ute i min trädgård korta stunder, pyssla och plocka. Det ger mig livsglädje och lycka.

Det är det lilla som skänker mest lycka.