Fotleds operation 4 ingenstans

Det har inte varit lätt. Tillslut fick jag långtidsverkande morfin som jag skall ta två gånger om dagen. jag fortsätter med 2 Alvedon 665 mg tre gånger om dagen. Jag är äntligen smärtfri. Om det strular som i dag tar jag en tramadol eller så kan jag ta två morfintabletter. På måndag kommer min doktor tillbaka från sin semester. Min sjukgymnast George L skrev ihop ett mail till Peder om de besvär han sett under sin undersökning. Jag är så tacksam.

Så i förr går kom allt över mig, jag hade inte sovit på en hel natt och var skör. Dottern blev orolig över något natten till fredag så vi fick uppsöka  vården. Efteråt uppfattade hon undersökningen som ett övergrepp och jag blev beskylld för att ha varit med i komplotten, då brast allt.

Kanske för att jag under dagen varit uppe på övervåningen och sett förödelsen. Påsar med kläder som legat på golvet sen i juli, skräp och emballage som legat på golvet i tre veckor, kläder som va nytvättade låg på golvet täckta av damm.

Så när beskyllningarna haglat och jag fått veta att dottern hoppades att jag skulle tvingas vänja mig vid smärtan i foten för hon var ju tvungen vänja sig vid undersökningar och jag förstod verkligen inte hur hemskt det var. Och det gjorde jag säkert inte.

Just nu är jag i en bubbla av smärta och psyket har tackat för sig, allt gör ont. Nacken är stel och det knakar betänkligt när jag rör huvudet står på väntelista till ortopeden efter nackröntgen och kanske måste nacken opereras då är det ett år utan lyft utan att röra armarna för mycket. Jag har fruktansvärt ont i nacken, huvudet och har en liten förskjutning i bröstryggen efter ogräsrensningen tidigare veckor den värker igenom allt.

Jag har artros i axlarna också men det går bra även om värken tar på mig.

Så då när alla var hemma i fredags då bröt jag i hop. Jag grät, vilket jag inte trodde jag kunde längre.
Jag ber alla här hjälpa till, men inget händer. For själv runt i går och dammade plockade undan efter alla andra, plockade upp de rena kläderna från golvet och tvättar om dem i dag sen ska de strykas igen...

Alla fick en släng av sleven och jag kände mig utnyttjad och ensam.
Bad sen maken dammsuga golven på övervåningen. Frågade tre gånger om han tänkte göra det och javisst, sen..

00.30 i natt bröt jag ihop igen gick själv upp och dammsög hall och toa så jag kunde torka av de golv som var skitigast.
I morse vakande jag 8.00 gick ner åt frukost bad maken vid 9.00 att komma upp och äta frukost så vi kunde städa klart. Han blev sur och jag fick ta moppen och nöd damma köket så jag kunde torka golvet för det var så skitit att jag faktiskt inte ville äta där igen.
Han kom ner och städade resten och jag grät.

Jag förstår att den här långa sjukdomstiden med orörlighet, smärta och stress har gjort mig överkänslig.
Jag förstår att jag överreagerar.

Snart måste jag kanske sluta pressa mig själv, det funkar inte i längden och det gör mig hela tiden sämre.
Kanske måste jag göra något åt min situation.

Grannens katt har varit en glädje i alla smärta när han hälsar på kurrar lite och kelar.
Konstigt nog kommer han alltid när allt är som jävligast. Tack för att du kommer Bäver.

Ingen rullstol idag, den är redan upptagen. Han kommer genom den öppna altan dörren får bara hälsa på i köket.

Ja nu är det i alla fall städat. Trädgården är höstklar, i september kommer det 100 lökar som ska sättas men det är ett tag dit och jag hinner bli bättre.

Jag befinner mig just nu i ett tomrum inget är roligt allt gör ont, orken är noll och jag vet inte vart jag ska ta vägen för alla ljud tär på mig. Har svårt att äta i synnerhet med min familj. Vill bara vara ifred, det är det enda jag inte kan få vara.