mognad och intelligens.

Igår kväll pluggade jag med min son.
Han fick en läxa i engelska, om Canada. Skriv en sida om ett engelskspråkigt land.
Det tog stopp och han blev förtvivlad.

Trots att ungdomar är bra på att söka information på nätet och sonen är lysande, visste han plötsligt inte hur han skulle lösa uppgiften.

Vad var det som hände och hur kan det bli så här?
Svaret är stress och rädslan för att inte kunna göra ett bra arbete. Det spelar ingen roll vad andra säger, pressen och stressen gör människor förlamade av rädsla.

Jag vet för jag var likadan, men jag tog mig ur det värsta i sexan. Efter den höstdagen då det stod klart för mig att jag kan försöka själv och att jag bara kan göra mitt bästa, gick allt mycket bättre.
Jag skulle vilja att mina barn fick uppleva samma sak.
Det är ingen väg jag kan gå åt dem eller ens släpa dem efter mig, de måste hitta det själva i dem själva. Jag kan!

Jag har alltid känt mig värdelös och det är en anledning till att jag alltid tvekar, jag vill bara gå säkra vägar där jag vet att jag kan.

Nu är jag alltså snart 56 år och nu skulle jag vilja läsa på universitetet, det är försent. Försent i livet försent ur ekonomisk synvinkel försent därför att jag är sjuk och om jag skulle börja läsa ja då blir jag av med min sjukersättning. Jag är verkligen sjuk och har egentligen ett skelett som sakta bryts ner. Kan man jobba med det? Ja jag tror det skulle gå men såna anpassningar som jag behöver är möjligheten noll. Såna tjänster som jag behöver finns inte.

Men vad skulle jag vilja läsa?
Jag vill läsa naturkunskap biologisk mångfald, ett ekologiskt hållbart naturbruk, ekologi, landskapsvård  mm
Jag hjälpte dottern med kurser i bevarande biologi på Kvinnersta och jag tycker det är mega intressant. Vi hade jätte roliga diskussioner när hon läste kurserna.

Jag har alltid varit studiemotiverad och jag har alltid sett varje uppgift som en underbar utmaning, men det är först nu på ålderns höst jag verkligen förstår sammanhang och kan se saker i ett större perspektiv.

Min hjärna har mognat långsamt.
Svenskt skolsystem och svensk studiehjälp är inte utformat efter människor som jag.
När tåget gick stod jag på perrongen och läste klottret på väggarna, kan man säga.

 

 

Bilderna är tagna:

1 runt kuten hemma

2.sottern 2017

3. stadsparken vid USÖ

4. vid cykelbanan runt Holmen.

5.vid USÖ bakom B-huset

6.Kvismaren vid vårfloden.

7 och 8. Runt knuten hemma vid.

 

Fotleds operation 4 ingenstans

Det har inte varit lätt. Tillslut fick jag långtidsverkande morfin som jag skall ta två gånger om dagen. jag fortsätter med 2 Alvedon 665 mg tre gånger om dagen. Jag är äntligen smärtfri. Om det strular som i dag tar jag en tramadol eller så kan jag ta två morfintabletter. På måndag kommer min doktor tillbaka från sin semester. Min sjukgymnast George L skrev ihop ett mail till Peder om de besvär han sett under sin undersökning. Jag är så tacksam.

Så i förr går kom allt över mig, jag hade inte sovit på en hel natt och var skör. Dottern blev orolig över något natten till fredag så vi fick uppsöka  vården. Efteråt uppfattade hon undersökningen som ett övergrepp och jag blev beskylld för att ha varit med i komplotten, då brast allt.

Kanske för att jag under dagen varit uppe på övervåningen och sett förödelsen. Påsar med kläder som legat på golvet sen i juli, skräp och emballage som legat på golvet i tre veckor, kläder som va nytvättade låg på golvet täckta av damm.

Så när beskyllningarna haglat och jag fått veta att dottern hoppades att jag skulle tvingas vänja mig vid smärtan i foten för hon var ju tvungen vänja sig vid undersökningar och jag förstod verkligen inte hur hemskt det var. Och det gjorde jag säkert inte.

Just nu är jag i en bubbla av smärta och psyket har tackat för sig, allt gör ont. Nacken är stel och det knakar betänkligt när jag rör huvudet står på väntelista till ortopeden efter nackröntgen och kanske måste nacken opereras då är det ett år utan lyft utan att röra armarna för mycket. Jag har fruktansvärt ont i nacken, huvudet och har en liten förskjutning i bröstryggen efter ogräsrensningen tidigare veckor den värker igenom allt.

Jag har artros i axlarna också men det går bra även om värken tar på mig.

Så då när alla var hemma i fredags då bröt jag i hop. Jag grät, vilket jag inte trodde jag kunde längre.
Jag ber alla här hjälpa till, men inget händer. For själv runt i går och dammade plockade undan efter alla andra, plockade upp de rena kläderna från golvet och tvättar om dem i dag sen ska de strykas igen...

Alla fick en släng av sleven och jag kände mig utnyttjad och ensam.
Bad sen maken dammsuga golven på övervåningen. Frågade tre gånger om han tänkte göra det och javisst, sen..

00.30 i natt bröt jag ihop igen gick själv upp och dammsög hall och toa så jag kunde torka av de golv som var skitigast.
I morse vakande jag 8.00 gick ner åt frukost bad maken vid 9.00 att komma upp och äta frukost så vi kunde städa klart. Han blev sur och jag fick ta moppen och nöd damma köket så jag kunde torka golvet för det var så skitit att jag faktiskt inte ville äta där igen.
Han kom ner och städade resten och jag grät.

Jag förstår att den här långa sjukdomstiden med orörlighet, smärta och stress har gjort mig överkänslig.
Jag förstår att jag överreagerar.

Snart måste jag kanske sluta pressa mig själv, det funkar inte i längden och det gör mig hela tiden sämre.
Kanske måste jag göra något åt min situation.

Grannens katt har varit en glädje i alla smärta när han hälsar på kurrar lite och kelar.
Konstigt nog kommer han alltid när allt är som jävligast. Tack för att du kommer Bäver.

Ingen rullstol idag, den är redan upptagen. Han kommer genom den öppna altan dörren får bara hälsa på i köket.

Ja nu är det i alla fall städat. Trädgården är höstklar, i september kommer det 100 lökar som ska sättas men det är ett tag dit och jag hinner bli bättre.

Jag befinner mig just nu i ett tomrum inget är roligt allt gör ont, orken är noll och jag vet inte vart jag ska ta vägen för alla ljud tär på mig. Har svårt att äta i synnerhet med min familj. Vill bara vara ifred, det är det enda jag inte kan få vara.

Fotleds op del 3 rehab och ett helvete

I måndags var jag till ÖRC (Örebro Rehab Center) de är specialister på sjukgymnastik och rehabilitering.
Jag pratade med min sjukgymnast som jag hade 2010 då jag bröt fotleden. Han konstaterade att min fot såg mycket bättre ut än då, vilket jag naturligtvis håller med om.
Han undersöker mig och jag förstår nu att nerverna i mellan foten ligger i kläm.

Men det gör fruktansvärt ont.
Nu har jag haft några skapliga dagar utan så mycket smärta, troligen för att jag krupit och inte gått omkring. Jag har rensat ogräs och förberett trädgården för hösten tillsammans med min familj.

Men så i natt brakade helvetet löst. Det enda jag gjort är att jag gjort några av de övningar jag ska göra för att stärka upp fotvalvet och vaden igen. Vaden försvann i princip när jag hade gipset i 12 veckor.

Kl 01.00 gick jag upp för att ta min medicin, Alvedon mfl tabletter ska tas var 8e timme så det blir runt 00.30-01.30 och tro mig man missar inte den tiden, jag vaknar med ont så det står härliga till.

I natt hade jag så ont att jag låg vaken och väntade på att klockan skulle bli ett. Tog två Alvedon 225mg och två Tramadol 50 mg. Inget hände. Smärtan kom i intervaller och jag hoppar högt för det känns ungefär som om någon slår på strömmen i ett gäng spik i foten. Däremellan känns det som om jag står på en spikmatta.

 När intervallerna kommer är smärtan outhärdlig man skakar och fryser, den ligger på 12 i smärta värre än gallsten, man mår dessutom illa. Mellan intervallerna har jag denna vassa sockerdricka som mer är som spik och den ligger på 5-6 den kan man sova med.

Klockan 4.00 är jag uppe och tar en långtidsverkande morfintablett. Klockan 5.30 är jag åter igen uppe och tar en vanlig morfintablett. Hoppas på det bästa att jag ska få sova.

Först tror jag att allt blivit bra sen kommer ett intervall och hugger till så jag skakar i sängen.
Jag går upp klär på mig varm tröja byxor och fårskinstofflor. Somnar till och vaknar med ett ryck.

Smärtan har spridit sig till över stortån upp mot vristen och på vänster sida av fotleden hela vägen upp till rumpan.

Jag ringer ortopeden. Nu väntar jag på att de ska ringa upp.

Hoppas på nåd.
Sjukgymnasten föreslog kortison injektioner eller en nervblockad. Vad som helst all om det behövs bara jag slipper denna smärta.

Trädgårds slit

En hel sommar har gått och jag har inte kunnat sköta min trädgård.
Inte plantera, inte rensa bort ogräs, så tistlarna har tagit över och ogräset.

Nu tar jag en bit i taget varje dag, men det är inte mycket jag mäktar med. Först ut var nedre delen av trädgården där våra döda husdjur är begravda. Från början skulle det växa stora perenner där så som lupin malvor mm
Men så blev det inte det blev tistlar och maskrosor mm

Fick lägga på ny jord så jag kommer upp med rollatorn.

Vid infarten till garaget dog allt av torkan bara ogräset trivdes. Jag rensade bort allt och har nu satt 3 plantor blå lavendel där.

 Jag älskar den här delen av min trädgård, entrén som känns hemlig och oförutsägbar.

Här tog flocknävan över och alla blad från vårlökarna låg vissna kvar, nu är det fint igen. På bilden syns lite gul sockblomma och hosta.

Under; så här såg det ut när allt ogräs var borta, knappt man kan tro det för rabatten såg full ut.

 Här satte jag två blå lavendel och en rosa. jag har också satt stäppsalvia en blå och en rosa. Vid stenen sitter en frans nejlika.
När vi höll på att plantera upptäckte jag att någon roat sig med att slita upp min backtimjan och samtidigt rastat sin bajsande hund i min rabatt. Nu ligger det gift i rabatten som nog avskräcker.

 Över stubben en blodnäva i chockrosa om den nu tar sig.

 

Rabatten under köksfönstret var verkligen full av växtlighet. Jag rensade bort den revande växten med gula blommor, penningblad,  för den nästlar sig in och kväver allt men den är fin om man håller efter den. Som vävarväxt har jag idag satt liten rosa flocknäva.

 

 



 

Har de här dagarna haft god hjälp av familjen även om maken inte är fullt så glad åt trädgårdsjobb.

 

Såhär ser det ut där "jordfräsen" gått fram som grannen Urban brukar säga



Mina älskade malvor startade sent på grund av kylan de borde vara överblommande nu men har precis börjat blomma.
Tog in ett par med rosenskäror och rosa blåklint, man vet aldrig när de fryser bort.

 Ikväll myser jag vid köksbordet med lökkatalogerna både på nätet och som tidning. Botaniska världen och Bulbe.se den senare har jag skickat efter ca 100 lökar ifrån. Tyvärr får nog inte alla plats i trädgården.

 

 

Levande ljus och en god bok och en kopp kaffe får det bli ikväll.

 Ha en trevlig helg.

Sommaren som jag aldrig hann njuta av.

Jag slet i våras med fröna för att få en vacker sommar. Föga viste jag då att jag skulle operera foten redan i april.
Många plantor dog redan i lådan, när jag inte överöste dem med min omsorg. Visst familjen hjälper till men ingen brinner så för frön som jag.

12 veckor i gips jag satte upp mål 6 veckor sen fick jag stödja på gipset då skulle jag....
men som bekant så blev det inte.

Runt midsommar hade ungdomarna här förfest och altanen såg ut som en maskrosodling. Jag kröp runt och rensade fogarna på knä med gips och allt.
Sonen och dottern slet vid min sida.

12 juli tog vi av gipset och nu, nu jäklar... men så blev det inte smärtan tog över och jag har aldrig haft så ont i hela mitt liv.

Sommaren har varit en enda transportsträcka till något värre.
Sen kom torkan och ingen orkade vattna och det hade väl inte varit rätt heller, att vattna mitt i vattenbristen.

Blommorna torkade bort, frukten frös bort i den vinter som borde varit vår.

Nu är det höst, nästa vecka börjar skolan. Rönnen bär redan frukt om ej ännu mogen och de flesta blommor har blommat över, man får njuta av det som blommar och vackra blad.

Tiden har gått så fort och jag har tittat ut på min trädgård genom köksfönstret.
Den är vacker och jag är mäkta stolt över den.
Den är ingen planerad tillrättalagd trädgård, nej här och där har växterna själva fått bestämma.

Jag gör det mesta själv, det vet alla som går förbi. Jag sitter i min stol och vilar och jag har min rollator och min rullstol med mig, annars hade detta varit omöjligt.

Min trädgård är en trädgård i rosa, rött och blått i olika nyanser. Det har bara blivit så. Men jag har börjat smyga in gult och nu på hösten skänker dessa blommor glädje.

Jag kan nu vara ute i min trädgård korta stunder, pyssla och plocka. Det ger mig livsglädje och lycka.

Det är det lilla som skänker mest lycka.