Fotledsoperationen

21 april lades jag in på US för en steloperation av min droppfot.
Jag kunde inte i min vildaste fantasi föreställa mig smärtan.
jag vaknade med en infernalisk smärta, så svår att jag mådde illa. Vi trodde alla att jag inte tålde morfin så de gav mig narkosmedel istället. Jag blev yr illamående men smärtan fanns kvar.

Narkos killen kom fick mer narkosmedel blev mer borta i huvudet men smärtan var kvar.
Han la då två nervblockader med en stund emellan. Det gjorde mig smärt fri några dagar. Eller smärtan gick att hantera.
Jag fick långtidsverkande tramadol tillsammans med snabbverkande. Men tillslut fungerade det inte och vi testade det morfin jag fick vid höftledsoperationen och det gick bra.

Jag var rätt dålig och fick ligga kvar en dag extra på sjukhuset. Egentligen väntade alla på att jag skulle få tillbaka känseln i foten, på lördagen kom min doktor och sa att de va lite oroliga eftersom känseln i foten aldrig kom tillbaka.
Jag log och sa att det kan vi vänta på till dö-dagar för jag har ingen känsel i mitt ben. Sen fick jag åka hem.
Efter min diskbråcks operation 1992.

12 veckor framför mig i gips. Kändes som en evighet, men det gick bra och det gick fort. jag var en trogen kund på frakturmottagningen då jag slarvade och trampade sönder mitt gips ganska ofta. Det blev så eftersom jag efter höftledsoperationen har noll balans.
I onsdags tog jag bort gipset. Röntgade foten och fick klar tecken att belasta fullt ut. Jag åkte hem med alla de förväntningar jag hade.
Nu skulle huset städas trädgården skötas om och allt skulle bli som vanligt.

Frågan är vad det var för värld jag byggde upp?

Jag kan inte minnas när jag vaknade eller levde gick och lade mig smärt fri?

Mitt huvud hade helt enkelt förträngt allt före operationen.

Nacken har precis fått röntgen besked från den är slut och artros, stenos och nått mer har tagit den, den värker utav bara fan. Jag har långt framskriden artros i axlarna. Det gör åter igen ont att gå med kryckor. Och kryckorna kommer vara mina vänner tills jag lämnar dem vid min grav.

Ryggen värker fast det har den ju gjort i 52 år...

Vaknade så första dagen hemma utan gips.
Foten är svullen, blålila och gör fruktansvärt ont.

Att gå på den är en dröm, en mardröm. Det gör så ont att jag fortfarande rullar runt i rullstolen.

Jag som äntligen skulle gå, springa, och hoppa efter spindelnät.

När jag var på ortopedtekniska för att prova ut inlägg och skena gjorde fotleden så ont att det bara inte gick att få på skenan. idag har jag min gamla skena den som är hel i hälen. Det går men smärtan är fruktansvärd.

Benet är torrt som en öken och skinnet flagar, man ser absolut var jag varit på den lilla hög med hudflagor som ligger kvar i soffan, på sängen och på golvet. Vi har plockat bort det värsta under foten med pincett.


Vad är det då kirurgen gjort?

han har tagit ben från höftkammen och gjort kilar av dessa har han lagt på båda sidorna om min fotled så att de växer fast och gör att jag inte kan vrida foten inåt eller utåt. Det gör att fotleden får tillbaka sitt naturliga läge rakt över benet. Innan var foten vriden utåt och hela fotvalvet hade flutit ut inåt.

Hälen hade gjort en halv rotation neråt så hälsporren låg under hälen, där hade det bildats en knöl men det hjälpte inte för det gick ändå inte att gå på hälen. Under foten hade benen i hålfoten roterat ner i hålfoten och stack ut under skinnet. Därför lindade jag foten med elastiskbinda för att kunna gå. Hälsenan var för kort efter 26 år med droppfot, så läkaren förlängde den.

Här ovan ser man hur torr huden är efter 6 veckor....  mitt ben är nu efter 12 veckor smalare än min arm.
Med tanke på att jag har nedsatt känsel och funktion i benet är det tveksamt om jag någonsin får tillbaka någon muskulatur alls.

Smärtan kommer följa mig så länge jag orkar leva med den.

Jag minns än i dag när min svägerska sa till mig i köket hos farmor och farfar. "jag önskar jag också kunde få lite ont i benet så jag också kunde få en bil gratis" ja Anna du kan få mitt liv mitt ben och min fot när du vill jag byter det gärna mot ditt friska liv utan smärta. Nej du vet inte vad smärta är det gör jag och att få ha en handikappbil i 9 år gjorde att det var uthärdligt att leva.

Fan vet om det är det nu.

Så alla ni som hatar mig fortsätt gärna med det, jag kämpar för att överleva för att orka leva.
Om ni vill låta livet gå förbi med hat i blicken så gärna för mig. Jag bryr mig inte om andra jag har fullt sjå orka leva från den ena dagen till den andra.