Ett förspillt liv.

Hårda ord, men i morgonens kranka blekhet uppdagas det som eldskrift mot gräsmattan.
Jag vill gråta men har inga tårar kvar.

Var gick det fel?
Var gjorde jag mina fel val?

Jag är den jag är för jag gått igenom det jag gjort.

Jag får ta mycket skit och det inte bara på byn, även hemma.

Jag är stark jag har klarat mig tros handikapp, fattigdom och en familj som inte ofta lägger några strån i kors alls.

11 veckor i gips hittills.

I dag tog jag mig ut i min trädgård och blev beklämd.
Ingen har lyssnat på mig och vattnat, mina nysatta blommor torkade bort.
Bärbuskar hänger som snor.
Ogräset växer....

Snälla snälla hjälper inte jag får bara vresiga svar tillbaka.

Jag sitter i min rullstol och torkar golv, jag skurar toaletter från en pall.
Jag sitter och diskar, släpar mattor från rullstolen ut.
jag stryker tvättar och hjälper alla i familjen.

Men det suckas djupt eller grymtas om jag ber någon om hjälp.

Jag ser på mitt livsverk, min trädgård.
Jag kan tänka mig att offra den för ett eget liv.

Huset behöver färg kanske ny fasad. Vi behöver byta dörrar och fönster, men jag kan inte jag orkar inte.
Ska man bo i ett hus om ingen vill sköta det?

Alla här är såå trötta, orkar inget och tänk så ont alla har överallt.

Jag vet vad smärta är jag har levt med den eskalerande sen jag var 7 år.
Jag har jobbat som hemsamarit, gjuteriarbetare, ogräsrensare mm Jag vaknade med smärta och gick och lade mig med ännu mer smärta.

Trots min egen smärta finns jag för min familj 24/7 i snart 27 år.

Nu möter jag mina ungars vänner och ser hopplösheten i deras ögon.
Var är framtiden? Vem är jag? vill jag ens leva?
Samma frågor jag brottades med.

Människor som vill vara som andra, som inte förstår sin egen förträfflighet sitt unikum, för vi är alla unika och vi har alla våra möjligheter till viss gräns. men som frisk ungdom finns den där, framtiden.

Jag är gammal handikappad och trött för att inte säga utsliten jag har ingen framtid inget hopp om lycka mer.
Pengar och prylar är intet mot ett par friska ben.

Jag kan inte som mina väninnor börja ett nytt liv, för vem vill ha en halv fet gammal kärring som dessutom är handikappad? nej jag vet...
Vet att jag lyssnade på olyckskorparna och stannade hemma. Allt medan livet där ute gled förbi.
Försent skall syndaren vakna tillika jag själv.

Ändå klappar det på dörren nu.  Ska jag ta hand om andra tills jag är utsliten eller ska jag ta min Mats ur skolan?
Jag vet att jag har mycket att ge att jag kan och vill.
Jag vill helt enkelt ha ett liv igen.

Livet går vidare och ute blommar sommaren så vackert att hjärtat brister och det slår upp en lovsång i mitt bröst. kan allt detta dö och åter få liv så finns det hopp om inte så i nästa liv.

Kanske säljer vi huset i höst.
Kanske skaffar vi oss nya liv på nytt.
" Det skall komma en dag då all smärta skall bli glömd inga mörka skyar mer inga tårar där man ser...."

"Tag då nu i dina händer denna dagen som förflutit viss jag vet i gott du vänder vad jag hållit eller brutit..."