Fotledsoperation del 2 rehab 1.

2 veckor har gått utan gips. Jag trodde nog jag skulle ur rullstolen och börja gå direkt.
Såg mig flytta upp till maken i sängen igen men det är en omöjlighet.
Jag kan inte gå på foten utan skor och dem har man ju inte på sig i sängen.

Jag kunde inte i min vildaste fantasi föreställa mig smärtan i foten. Det molvärker till vardags. Det blir totalt outhärdligt när jag traskat runt på den en stund och då talar vi inte om några långa promenader, runt trädgården räcker eller några vändor mellan köket och tvättstugan.

Står nu på Tramadol och Alvedon. skarvar med Tradil när det är för jäkligt.

Den är svullen men inte längre blåröd.

Ja så här ser den ut på eftermiddagen även om jag vilat i högläge en stund.
Känns inte som min fot och ser inte ut som min fot.

men, men det löser sig nog.
Ska till min doktor om 4 mån och då borde det värsta ha lagt sig.

När man vill men inte kan men gör ändå

Jag gick ut i min trädgård idag. Jag hade viljan och orken att göra något.
Jag vill, jag har en liten rackare i mitt huvud som hela tiden driver min framåt. Tack och lov att någon har en sån i det här huset!
Så här såg det ut längs kantstenen mot gatan när Hanna och jag började.

Jag ålade ur rullstolen och tog med plattkrok, spade och diskborste. Hanna tog med sopborste, skottkärra och skyffel.

Sen skred vi till verket.

Åh så här bra blev det.
I ärlighetens namn kan jag säga att det brukar se ut så här men som sagt inte i år.

Jag har suttit i rullstol sen i april, jag trodde nog jag skulle kunna gå nu utan besvär. Hade glömt hur svullen en fot kan bli och hur ont den kan göra.

Jag har vääldigt ont i kväll men jag är lycklig.

Det är alltså sjukt mycket att göra. Det blir att kämpa på i höst. Ingen ide gräva i jorden nu när det är torrt en halvmeter ner.  Alla blommor nedan har torkat bort. Kvar är bruna förställningar. Till och med Knölklockan den förhatliga har torkat ihjäl (det gläder mig).

 

 

Jag kröp runt i våras eller snarare i juni och petade ner mängder med frön satte ut alla plantor gjorde maken. Allt nästan allt dog.

 

 

Så idag vattnade jag.

 

Finns inget att glädja sig åt i trädgården just nu. Men jag har beställt en faslig massa lökar från bulbs.se

Lökarna är en sån fantastisk glädje källa efter en lång och grå vinter.

 

I går var vi till Lindesbergs handelsträdgård(  http://plantmarknaden.com/ )   och köpte en vit lavendel, har tidigare i veckan köpt salvia och nävor mm på Adolfsbergs handelsträdgård som faktiskt har större sortiment av perenner än någon annanstans jag varit. Personalen där är trevlig och hjälpsam!

 

http://www.tradgardsvaxter.com/

 

Värt ett besök!

 

 

 

Nu väntar jag på hösten.

sval skir och underbar.

 



Fotledsoperationen

21 april lades jag in på US för en steloperation av min droppfot.
Jag kunde inte i min vildaste fantasi föreställa mig smärtan.
jag vaknade med en infernalisk smärta, så svår att jag mådde illa. Vi trodde alla att jag inte tålde morfin så de gav mig narkosmedel istället. Jag blev yr illamående men smärtan fanns kvar.

Narkos killen kom fick mer narkosmedel blev mer borta i huvudet men smärtan var kvar.
Han la då två nervblockader med en stund emellan. Det gjorde mig smärt fri några dagar. Eller smärtan gick att hantera.
Jag fick långtidsverkande tramadol tillsammans med snabbverkande. Men tillslut fungerade det inte och vi testade det morfin jag fick vid höftledsoperationen och det gick bra.

Jag var rätt dålig och fick ligga kvar en dag extra på sjukhuset. Egentligen väntade alla på att jag skulle få tillbaka känseln i foten, på lördagen kom min doktor och sa att de va lite oroliga eftersom känseln i foten aldrig kom tillbaka.
Jag log och sa att det kan vi vänta på till dö-dagar för jag har ingen känsel i mitt ben. Sen fick jag åka hem.
Efter min diskbråcks operation 1992.

12 veckor framför mig i gips. Kändes som en evighet, men det gick bra och det gick fort. jag var en trogen kund på frakturmottagningen då jag slarvade och trampade sönder mitt gips ganska ofta. Det blev så eftersom jag efter höftledsoperationen har noll balans.
I onsdags tog jag bort gipset. Röntgade foten och fick klar tecken att belasta fullt ut. Jag åkte hem med alla de förväntningar jag hade.
Nu skulle huset städas trädgården skötas om och allt skulle bli som vanligt.

Frågan är vad det var för värld jag byggde upp?

Jag kan inte minnas när jag vaknade eller levde gick och lade mig smärt fri?

Mitt huvud hade helt enkelt förträngt allt före operationen.

Nacken har precis fått röntgen besked från den är slut och artros, stenos och nått mer har tagit den, den värker utav bara fan. Jag har långt framskriden artros i axlarna. Det gör åter igen ont att gå med kryckor. Och kryckorna kommer vara mina vänner tills jag lämnar dem vid min grav.

Ryggen värker fast det har den ju gjort i 52 år...

Vaknade så första dagen hemma utan gips.
Foten är svullen, blålila och gör fruktansvärt ont.

Att gå på den är en dröm, en mardröm. Det gör så ont att jag fortfarande rullar runt i rullstolen.

Jag som äntligen skulle gå, springa, och hoppa efter spindelnät.

När jag var på ortopedtekniska för att prova ut inlägg och skena gjorde fotleden så ont att det bara inte gick att få på skenan. idag har jag min gamla skena den som är hel i hälen. Det går men smärtan är fruktansvärd.

Benet är torrt som en öken och skinnet flagar, man ser absolut var jag varit på den lilla hög med hudflagor som ligger kvar i soffan, på sängen och på golvet. Vi har plockat bort det värsta under foten med pincett.


Vad är det då kirurgen gjort?

han har tagit ben från höftkammen och gjort kilar av dessa har han lagt på båda sidorna om min fotled så att de växer fast och gör att jag inte kan vrida foten inåt eller utåt. Det gör att fotleden får tillbaka sitt naturliga läge rakt över benet. Innan var foten vriden utåt och hela fotvalvet hade flutit ut inåt.

Hälen hade gjort en halv rotation neråt så hälsporren låg under hälen, där hade det bildats en knöl men det hjälpte inte för det gick ändå inte att gå på hälen. Under foten hade benen i hålfoten roterat ner i hålfoten och stack ut under skinnet. Därför lindade jag foten med elastiskbinda för att kunna gå. Hälsenan var för kort efter 26 år med droppfot, så läkaren förlängde den.

Här ovan ser man hur torr huden är efter 6 veckor....  mitt ben är nu efter 12 veckor smalare än min arm.
Med tanke på att jag har nedsatt känsel och funktion i benet är det tveksamt om jag någonsin får tillbaka någon muskulatur alls.

Smärtan kommer följa mig så länge jag orkar leva med den.

Jag minns än i dag när min svägerska sa till mig i köket hos farmor och farfar. "jag önskar jag också kunde få lite ont i benet så jag också kunde få en bil gratis" ja Anna du kan få mitt liv mitt ben och min fot när du vill jag byter det gärna mot ditt friska liv utan smärta. Nej du vet inte vad smärta är det gör jag och att få ha en handikappbil i 9 år gjorde att det var uthärdligt att leva.

Fan vet om det är det nu.

Så alla ni som hatar mig fortsätt gärna med det, jag kämpar för att överleva för att orka leva.
Om ni vill låta livet gå förbi med hat i blicken så gärna för mig. Jag bryr mig inte om andra jag har fullt sjå orka leva från den ena dagen till den andra.

Skolhusvägen 13 Brevens akt 2 mitt fd hem

Jag såg i dagarna att vårt hus är till salu.
Trädgården är vanskött sen år tillbaka. Häcken av silver buske vanskött och förväxt, min far skulle vända sig i graven. 2003 var vi erbjudna att köpa det för 230 000 kr, men redan då var priset för dyrt. mitt i trädgården stod ett gigantiskt Gullregn.

När vi flyttade in var trädgården en öken. Det regnade in i fönstren eller rättare sagt det regnade in över fönstren. Någon gång i på 70-talet spikade bruket därför på en omgång bräder till. Det gjorde att fönstren inte gick att byta då gångjärnen kom innan för fasaden....

Pappa fick färg och tapeter i början av 70-talet och då målade han alla dörrar tak mm och vi satte upp nya tapeter de förra var sen huset byggdes. jag ser i dag på korten från mäklaren att de sitter kvar än. Det som är kul är att jag valde dem.

Jag hade rummet på övervåningen det med blåtapeter, jag älskade mitt rum med utsikt över vägen där kunde man se när de snygga Högsjökillarna åkte förbi på vägen. Klädde man på sig snabbt och gick korta vägen ner så kunde man nicka åt Päron när han vände hemåt igen, då var lyckan gjord. han var såå snygg.

Golven var från början linoleummattor men på 80-talet fick vi plast golv som aldrig slutade lukta. Då gjordes också badrummet eftersom det var in kaklat badkar från början och mamma och pappa ville ha dusch. Badrummet är idag intakt.
Jag hade föredragit badkar. Nu ser jag på bilderna och minns när min mamma föll i golvet i badrummet och fastnade mellan väggarna i duschen. Vi visste inte då att hon fick ep-anfall pga en hjärntumör.

Pappa älskade fingerborgsblommor
På bilderna från mäklaren ser man att den gamla pannan från CTC står där än, den var dålig redan när jag bodde hemma på 90-talet och skulle egentligen bytas ut. Vi eldade den med olja och det var absolut inte lönsamt. Pappa blev dement på slutet och en dag kopplade han ifrån aggregatet till oljan utan att stänga av det och tände med ved istället. Oljan läckte ut och det luktade hemskt i kåken svart tjock brandrök fyllde hela källaren och alla kläder som hängde där blev förstörda. Vi fick sätta lås på dörren efter det. Kort därefter flyttade pappa med oss till Odensbacken. En anekdot är att min mamma städade på CTC innan jag föddes.

Jag minns att när jag gick i 6an fick jag har klassfest i källaren, pappa fick billig färg från någonstans så vi målade hela källaren turkos! Jag fick låna min morbrors stereo och så poppade vi en badbalja full med popcorn. Golven kläddes med mattor och så var det disco!

I början på 90-talet fick jag pojkvän, min nuvarande man. I boet följde en iller och en kanin. Kaninen flyttade in i hobbyrummet och bodde där i några år, det kan man se på väggarna där den försökte gräva sig ut. Illern flyttade in i städskrubben i hallen och fick röra sig fritt i hela huset. Det luktade iller så man kunde dö när solen sken i köket.

Skolhusvägen är så förknippat med minnen, det är mina barns morfar och mormors hem. Dottern gråter när hon ser bilderna på huset. På framsidan växte en tät syrenhäck.

Jag gör inte det längre. under några år har vi åkt förbi då och då och det har verkligen gjort ont att se de nerfallna fruktträden som min pappa var så mån om ligga på marken döda. Att se rabatter växa igen. Min far åkte runt på torpen runt om Brevens och räddade bärbuskar, rosor och perenner undan skogsplantering när torpen brändes ner. Allt släpades hem till trädgården och pysslades om, rosor som idag inte finns längre att få tag på. Aklejorna var flera hundra år gamla, de växer nu i min trädgård. Jag är glad jag räddade dem undan döden, idag har jag börjat ge tillbaka dessa blommor till torp ägare på Bruket..

Nere i trädgården hade vi körsbär från Ulfåsa slott som kom dit med den heliga Birgitta. Min mormor bodde i Ulfåsa och pappa och jag brukade ta långa cykelturer i omgivningarna. Vi köpte trätofflor från Breid och jordgubbar från en gård som låg högt över slätten. En dag mötte vi på slottsfrun på Ulfåsa och pappa och hon kom i samspråk. Vi följde med till hennes trädgård och pappa fick en stickling av deras urgamla körsbärs träd, mamma kokte saft på dem. Träden finns inte kvar idag.

Pappas trädgård var en kulturskatt som gått förlorad. Kastanjerna som växer har jag satt från nötter liksom min far drog upp mycket från frön bla ett äppelträd.
Pappa kunde va lite ful han stal oftast sticklingar där han gick fram en liten rot från en rabatt i Motala stadspark osv.
Far odlade allt från vinbär till taybär, björnbär och flera olika sorters hallon några sorter riktigt gamla. Vi hade två sorters plommon viktoria och ett gult plommon som smakade himmelskt. När jag var ung odlade mina föräldrar nästan hela baksidan med jordgubbar vi kunde få hundra liter på två plockningar. men intresset svalande och pappa la igen landet.
När min dotter var liten fanns det smultron som de trädde på strån och åt, morfar och Hanna.

Efter oss flyttade kantorn in i huset jag tror de bytte tak och byggde växthus. Hon gjorde sig illa i handen och tvingades sälja det. Hon köpte det för 360 000 kr och jag tror hon sålde det för 400 000 eller så inte 500 000 det vet jag. Sen dess har egentligen inget gjorts man har slängt på lite ny färg på skåpen i köket och tagit fram golvgrunden.
Det ser konstigt ut för såna golv la man linoleummattorna på det stämmer inte med huset och dess 50-tals stil.

Jag hoppas av hela mitt hjärta att någon köper det och gör något av den fantastiska trädgården och ger huset lite kärlek. Inte mördar det i vitt och svart.

Det enda vi inte hade var maskrosor, pappa gick ut i gryningen och slog skaften av dem

pappa älskade penséer vi hade massor.

mamma älskade blåklockor och blåklint, det odlade vi alltid liksom luktärter.

 

Nu är allt det ett minne blott, men min far lever kvar i allt det jag gör. Varje frö jag sår varje buske jag sätter..

Ett förspillt liv, fel valen

Jag började min karriär på fritidsledare utbildningen, redan där tror jag det blev fel. I alla fall fel skola. Jag är en fritidsledare men kanske mer en fältassistent. Jag gick utbildningen eftersom jag inte hade en aning om vad jag ville bli. Så träffade jag en kille från allmän kurs på skolan som sökt utbildningen. Jag tänkte att om han kom in så borde jag göra det. Nu gjorde han inte det... På skolan som var en folkhögskola var fritidsledarna gudar. De var i våra ögon smarta snygga och satt ofta i källaren på Gläntan halv nakna efter bastun. 

Jag var udda redan där, skolflicka som jag var pluggade jag. Skräcken för mig var de frilufts utbildningar som ingick i utbildningen, paddling vandring, kanot på Dalälven vinterfjäll och sommarfjäll.  Allt annat var plugga men det var bara jag Åsa Sterner och Siv Svensson som pluggade.

Jag visste bara att jag ville jobba med människor helst i kyrkan men där passade jag inte in trots plisserad kjol och blus.
Jag hamnade på fritidsgård och det blev min grej.

Jag jobbade också som elevassistent och det var också min grej.

Ungar är min grej oavsett ålder.

Sen kom sjukdomen i vägen, ett diskbråck som gjorde mig till handikappad. Det var där det blev fel.
För jag skulle stridit hårdare för att få fortsätta jobba åtminstone med lönebidrag.
Det gjorde jag inte för jag var gravid och när väl pappret trillade ner i brevlådan här på Huginvägen så hade jag varit sjuk i 11 år utan hjälp. I samma veva blev maken nästan avskedad för sin dyslexi och jobbet med att få en snabb utredning för dyslexi på logopedi och foniatri i Örebro tog all min tid.  Vi hade ju precis köpt ett hus några månader tidigare och var då skuldsatt en bit över skorstenen så jag fick skrämsel hicka.

Hanna började skolan då och det gick inte alls. Sonen åkte mellan dagisarna.

Vad skulle jag gjort? sålt huset igen och flyttat tillbaka till mamma och pappas hus.

Jag borde tagit ett steg tillbaka. Maken vägrade dock han ville bo i Odensbacken.
Hemförlovad, ensam och med massor av energi planerade jag och omstrukturerade hela trädgården.

Jag borde krävt ett jobb men alla sa att jag inte kunde jobba och alla instanser var klara med sitt beslut.
Detta har människor fortsatt att säga, du duger inte du kan inte du blir av med allt.
Men allt jag aldrig fått då som jag aldrig kunnat göra eller köpa eller njuta av? Så många förlorade år till ingen nytta.
27 år ensam, obehövd och utanför livet. Jag har förlorat 5 miljoner på att inte jobba.

Vem hade jag varit idag om jag fått hjälp ut på arbetsmarknaden?
Nu är mina barn stora nu är jag ensam från tidig morgon till eftermiddagen i ett hus jag inte alltid kan vistas på övervåningen i. Så jag sitter där och glor ut genom köksfönstret medan livet där ute går förbi och jag blir äldre för varje minut.

Jag valde min man därför att han var som jag, kanske hade vi båda mått bättre av att leva ensamma. Det tragiska är att då hade jag aldrig haft mina underbara barn.

Välj en man som är din motsats.

När du inser att det bara är du som vill ha städat, gå.
När du inser att om du inge gör det så blir det inte gjort, gå.
När du får höra att allt du gör är idioti, gå.


Livet är så kort låt det levas i kärlek och förståelse.

Ett förspillt liv.

Hårda ord, men i morgonens kranka blekhet uppdagas det som eldskrift mot gräsmattan.
Jag vill gråta men har inga tårar kvar.

Var gick det fel?
Var gjorde jag mina fel val?

Jag är den jag är för jag gått igenom det jag gjort.

Jag får ta mycket skit och det inte bara på byn, även hemma.

Jag är stark jag har klarat mig tros handikapp, fattigdom och en familj som inte ofta lägger några strån i kors alls.

11 veckor i gips hittills.

I dag tog jag mig ut i min trädgård och blev beklämd.
Ingen har lyssnat på mig och vattnat, mina nysatta blommor torkade bort.
Bärbuskar hänger som snor.
Ogräset växer....

Snälla snälla hjälper inte jag får bara vresiga svar tillbaka.

Jag sitter i min rullstol och torkar golv, jag skurar toaletter från en pall.
Jag sitter och diskar, släpar mattor från rullstolen ut.
jag stryker tvättar och hjälper alla i familjen.

Men det suckas djupt eller grymtas om jag ber någon om hjälp.

Jag ser på mitt livsverk, min trädgård.
Jag kan tänka mig att offra den för ett eget liv.

Huset behöver färg kanske ny fasad. Vi behöver byta dörrar och fönster, men jag kan inte jag orkar inte.
Ska man bo i ett hus om ingen vill sköta det?

Alla här är såå trötta, orkar inget och tänk så ont alla har överallt.

Jag vet vad smärta är jag har levt med den eskalerande sen jag var 7 år.
Jag har jobbat som hemsamarit, gjuteriarbetare, ogräsrensare mm Jag vaknade med smärta och gick och lade mig med ännu mer smärta.

Trots min egen smärta finns jag för min familj 24/7 i snart 27 år.

Nu möter jag mina ungars vänner och ser hopplösheten i deras ögon.
Var är framtiden? Vem är jag? vill jag ens leva?
Samma frågor jag brottades med.

Människor som vill vara som andra, som inte förstår sin egen förträfflighet sitt unikum, för vi är alla unika och vi har alla våra möjligheter till viss gräns. men som frisk ungdom finns den där, framtiden.

Jag är gammal handikappad och trött för att inte säga utsliten jag har ingen framtid inget hopp om lycka mer.
Pengar och prylar är intet mot ett par friska ben.

Jag kan inte som mina väninnor börja ett nytt liv, för vem vill ha en halv fet gammal kärring som dessutom är handikappad? nej jag vet...
Vet att jag lyssnade på olyckskorparna och stannade hemma. Allt medan livet där ute gled förbi.
Försent skall syndaren vakna tillika jag själv.

Ändå klappar det på dörren nu.  Ska jag ta hand om andra tills jag är utsliten eller ska jag ta min Mats ur skolan?
Jag vet att jag har mycket att ge att jag kan och vill.
Jag vill helt enkelt ha ett liv igen.

Livet går vidare och ute blommar sommaren så vackert att hjärtat brister och det slår upp en lovsång i mitt bröst. kan allt detta dö och åter få liv så finns det hopp om inte så i nästa liv.

Kanske säljer vi huset i höst.
Kanske skaffar vi oss nya liv på nytt.
" Det skall komma en dag då all smärta skall bli glömd inga mörka skyar mer inga tårar där man ser...."

"Tag då nu i dina händer denna dagen som förflutit viss jag vet i gott du vänder vad jag hållit eller brutit..."