Jag då och nu

Jag mötte en skolkamrat utan för vc idag. Jag har läst lite av det han skriver på FB.
Jag tycker det är lysande, det speglar en man med intelligens, sunt bondförnuft och humor.

Jag minns honom från skolan som ganska bullrig, men snäll. Han såg redan då bra ut, det gör han i dag också.
Men många såg hans familj som konstiga och duma i huvudet, men så var det alls inte.
Den här mannen har gått genom livet och blivit en mycket bättre människa än flera av sina belackare någonsin kommer att bli. Jag är glad för hans skull!

Jag har funderat på en sak några år.
För några år sedan ordnade jag och en klasskompis en klassträff i Brevens.
Jag fixade det mesta och fick också fram de flesta adresserna, jag skickade ut breven med min klasskompis som hjälp.
Jag ordnade maten...

Jag såg fram emot att få träffa alla.
Det jag glömde, eller det föll mig inte ens in att alla skulle se mig som den jag var när jag var 10-12 år och mobbad.
Jag var så rädd i skolan att jag blev dum i huvudet av det.

Men nu hade flera år gått nästan ett halvt liv. Jag hade förändrats å det grövsta, livet gör det med somliga.
Jag har äntligen vågat bli mig själv.
Det som gjorde ont var att empatin inte fanns, jag bad att vi skulle träffas nyktra så att de med alkohol problem skulle kunna vara med, men så blev det inte. Man struntade i att somliga inte borde dricka.

Alkoholen flödade.
Jag dricker inte...

Medan jag satt där i Talluddsstugan insåg jag att jag inte har ett skit gemensamt med dessa människor. Att de tror att jag är samma dum huvud nu som då.
Att man kan säga taskiga saker till mig och förvänta sig att jag tar det.
Somliga skriver dessutom ganska tarvliga saker till mig på FB, men tycks inte förstår att det de skriver är dumt rentav elakt.

Men det gör inte längre ont.
Därför att jag nu vet att jag kan bryta kontakten med dem när jag vill, jag kan ta min bil och åka hem.
Jag kan placera dem i bekanta på Fb och välja om de ska se det jag skriver.

Jag kände gemenskap med en människa där, en klasskompis som nu mera bor i Stockholm.
Jag känner trygghet med honom och en av killarna som nu mera bor i Brevens, resten kan kvitta.
 utan för att jag blir exkluderad, inte talad till..

Förstår inte människor att ett helt liv förändrar oss, att vi får våra törnar och genomlider vissa saker som gör att vi aldrig mer blir dem vi varit.
Som ett hav mejslar ur ett berg.

När några år gått ville klassen träffas igen.
Jag hade ingen lust att göra om det .
Min klasskompis ringde och sa att alla ville vi skulle fixa allt igen.
Jag sa att det kan du göra själv eftersom alla verkade tro att hon gjort allt själv.
Jag var inte betrodd.
Så det blev ingen klassträff....

Nej jag var inte blyg som barn, jag var skräckslagen.
Jag visste inte om min cykel skulle ha bromsar eller inte när jag åkte hem.
Jag visste inte om jag skulle bli prejad ner i diket.
Jag kom sist gick först, gömde mig på rasterna...

Skolan var ett helvete.
men som jag förstår det minns ingen mer än jag det.
Jag minns när jag blev anklagad för att vara orsak till att L byxor gick sönder, därför att jag gick in genom dörren just då.
Jag minns hur rädd jag var hela dagen.

Jag är aldrig mer rädd.
Jag vet vem jag blivit.
Jag är stark.

Jag behöver aldrig mer umgås med människor som inte tycker om mig, oavsett vad de tycker har jag ett val och somliga har jag helt sonika valt bort.
Livet är för kort för att levas i rädsla och förtvivlan.
Jag umgås inte med människor som bara väntar på att få hugga mig i ryggen.
Som fläskar ur sig vad som helst och sen säger att det aldrig hänt.
Alla har ett val, du kan vara elak eller schysst.