Från mitt liv : VIvalla

Jag trivdes i Vivalla.
En vacker förort och lagom långt från centrum.
Hyfsad lägenhet och nära till affären mm.
Inte var det stökigt heller.

Fast det bodde kufiska människor bredvid mig.
I alla fall var det lugnt för det mesta.
Jag var inte rädd heller.
Trodde jag var trygg bland sten och betong.
Men visst hände det konstiga saker.
Grannen hette Karin och var mentalsjuk.
Längst ner bodde en knarklangare.
Under mig en hustrumisshandlare.

I huset mitt emot flyttade det in en gubbe strax före jul.
På natten efter lucia såg jag tre maskerade män, trodde jag i lägenheten kl 3 på natten, när jag var uppe och kissade.
Det såg konstigt ut men va sjutton…
Tiden gick och blommorna dog i fönstret.
Lamporna lyste dygnet runt.
Det såg allt konstigare ut.
Så jag ringde Öbo.
Kl fem på morgonen en dag några veckor senare bar de ut något i en plast säck. Sen sanerades lägenheten.
Gubben var död.

Hade jag sett honom bli mördad?
Hade jag sett mördarna?
Eller dog han av sig själv?
Ja inte vet jag.

Jag blev inlåst av en påtänd pundare i tvättstugan en sen kväll.
Men det gick bra för det kom en tant och skulle boka tvätt tid och då gick jag ut med henne.
Jag hade tur mer än en gång.
En fransktalande afrikan låste in mig i cykelskjulet.
Han ville gifta sig med mig.
Jag var kissnödig och törstig och fick stå där i skjulet i två timmar och lyssna på hans gidder.
Tillslut var jag tvungen att gå på toaletten.
Jag sa att nu måste jag gå på toa.
Han kom tätt efter.

När jag satte nyckeln i låset tog han den och knuffade in mig i lägenheten.
Jag gick på toa och fixade vatten med is till honom. Han lät mig inte komma ut ur köket.
Då ringde telefonen.
Min mamma ringde alltid när jag kom hem från jobbet, så hon visste att jag kommit hem ordentligt.
Hon hade säkert ringt länge nu.
Han skakade på huvudet.
Jag skulle inte få svara.
Då kommer min pojkvän hit om inte jag svarar, sa jag.
Men när jag lyfte luren hade mamma lagt på.
Men nu var goda råd dyra.

Jag tryckte luren mot örat och sa lugnt.
Hej älskling. Kom över på en fika.
Ja kaffet är klart om 5 minuter jag sätter på det nu. Puss och kram.
Afrikanen såg minst sagt förbannad ut.
Nu var jag rädd, men satte på kaffe i alla fall.

Jag hade faktiskt en pojkvän den här tiden. Lasse hette han.
Men han bodde i Baronbackarna och jobbade på gjuteriet och var inte på väg.
Möjligen visste Afrikanen att jag hade en pojkvän, vad vet jag, men han gick ganska snart.
Jag sjukskrev mig och åkte hem till mamma.
Mitt liv var skakat i sina grundvallar.

Nu startade ombyggnaden av loftgångshusen i Vivalla och jag skyndade på min egen flytt och kom bort från lägenheten ganska snart.
Nu bodde jag på Skaldegatan och det fanns en port och en trappuppgång.
Porten skulle vara låst men det var den nästan aldrig.
Men om jag var rädd gick jag ner och reglade den.
Det var lugnare på Skaldegatan och jag hade en jätte fin ny rustad lägenhet.
Nya skåpluckor, tapeter, kranar och kakel.

Det som var läskigt nu var att vi blev mordhotade på jobbet.
Jag jobbade på ett fritidshem och där hade vi ett invandrarbarn från en Libanesisk familj.
De mordhotade oss.
Jag tänker inte gå in på detaljer men det var inte vi som orsakat deras ilska utan skolans personal på den skolan han gick på.
Kl 3.00 varje natt ringde det på min dörr.
Det var fruktansvärt.
Utanför stod två män, aldrig samma.
Jag ringde polisen men de kunde inget göra.
Öppna och se vad de vill sa någon smart snut.
Aldrig i livet tänkte jag.

Så jag sökte jobb i Vingåker och flyttade hem igen.
Anders som jobbade med mig fick sin Opel Manta totalt sönderslagen.
Karin blev ner slagen på väg hem från jobbet en sen kväll efter ett personalmöte.
Vår föreståndare fick trädgården uppgrävd på semestern.
Två barn försvann ett par timmar från dagis.
Hängde det ihop?
Ingen aning, men jag blev rädd.

Lant lollan ville hem till älgarna igen.
En älg är alltid en älg, men människor är inte alltid mänskliga.