Så hade jag då slutat gymnasiet och skulle ut på arbetsmarkanden.
Jag åkte med min far till arbetsförmedlingen i Vingåker.
Jag träffade en kvinna där som tog väl hand om mig.
Jag kom dit i råttsvansar, blå kofta och plisserad kjol.
Jag såg ut som någon från en engelsk internatskola.
Jag var liv rädd också.
Men hon visste vart hon skulle göra av mig.
Hon ringde kyrkoherdens fru, Ulla Ekström.
Jag skickades på anställnings intervjuv till prästgården.
Ulla var en varm, men bestämd kvinna i 60 års åldern.
Jag fick jobb som assistent på ämneskursen på Kjesäters folkhögskola, för utvecklingsstörda ungdomar.
Jag började i slutet på augusti.
På kjesäter bor man på sektioner, elevhem.
Jag bodde i Nordan mitten ingången, med mina elever.
Det var två dubbelrum och ett enkel rum till dem och ett enkel rum till mig med utsikt över innergården.
Rummen var små och redan möblerade med säng, bokhylla och skrivbord.
Det fanns handfat på rummet, men dusch och toalett var gemensamma.
Tvättstuga fanns i källaren på gläntan.
Det var en brokig samling elever som kom.
Några var unga och hade livet och en anställning framför sig.
Andra hade haft ett tufft liv ute, som piga eller dräng och som nu behövde komma bort från slit och släp.
De var alla underbara människor och jag älskade varenda en av dem.
Vi var en brokig samling assistenter också.
Jag var en liten rädd lantlolla endast 17 år.
Ann hade pojkvän och eget hem. Hon var också 17 år.
Ted kom från Nyköping, vältränad och helt såld på Sylle i Rambo.
Han kunde göra enarms armhävningar på golvet och växla händer i luften utan att slå ner på näsan.
Han var lika gammal som jag.
Sen var det Ewa från Bräknehoby som tog hand om sin familj sen mamman dött, hon blev skolassistent och slapp jobba kvällar.
Mats var playboy och stor rökare. Han var några och 20.
Sist var det överklass tjejen Kicki från Katrineholm.23 år
Hon var snygg och tyckte själv hon var vacker som en fotomodell.
Kläderna var i alla fall inte köpta på HM eller Ellos!
Vi hade två chefer som var fritidsledare, Åke och Karin.
Karin ansvarade för skolsidan och Åke för oss.
Lönen var inte fet, fri mat och rum och någon tusenlapp i fickpeng, men det gav 9 månaders praktik som man kunde visa på, när man sökte jobb eller utbildning.
Som om den brokiga samlingen av elever och assistenter inte var nog var det en salig blandning av elever på skolan också.
Det fanns tre inriktningar Ester(estetisk) Lisa(livsåskådning) och Emil(ekologi och miljö).
Och finast av alla var fritidsledarutbildningen.
Som ju var en högskoleutbildning.
Jag började umgås med flera elever på skolan.
Erika som var från Nyköping, hon spelade Cat Stevens och mediterade. Hon var med i kyrkorådet och det blev jag också.
Inger från Ludvika, en jordnära tjej jag trivdes med.
Lite nyfiken var jag på Byle och Frigge.
Frigge var nazist och moderat. Han hade slängkappa och fläskkotlett frisyr. Byle var bonnläpp.
Dave gick Estet programmet och var utbyteselev från Boston i USA.
Nu mötte jag världar och människor jag aldrig skulle ha mött i lilla Brevens.
Jag fick ta stort ansvar för mig själv och andra.
Men det var roligt.
På söndagarna gick vi 5 km innan eftermiddags fikat.
Vi gick många och vi hade jätte skoj.
Men jag hade naturligtvis svårt att smälta in.
Jag är noggrann och ärlig.
Jag är rättvis och arbetsam.
I en slapp miljö med fritänkande människor!
Här röktes hasch, det togs droger av allehanda slag.
Nej jag såg det inte, det var jag allt för blåögd för.
Men en elev fick åka hem pga. Drogerna.
Jag tyckte han var underbar.
Han hade eldrött hår som stod åt alla håll.
Han hade slängkappa och man kunde möta honom i skogen med kroppen full hängd av tunga kedjor.
Han var inte frisk.
Men vi såg in till varandra tvärs över gården och även om huvudet var lite konstigt så var det inget fel på kroppen.
Men jag talade aldrig med honom, beundrade honom bara på håll.
Han var keramiker och gjorde de mest fantastiska keramikkrus jag någonsin sett.
Jag har faktiskt ett litet fat som de tänkte kasta när han fick åka hem.
Men så blev uteblev två av mina arbetskamrater en kväll och jag fick ta hand om 20 utvecklingsstörda elever själv på ett disco där äldre elever dök upp från de andra kurserna fulla.
Jag var djupt oroad och gick för att tala med min chef.
Men där fick jag bara skäll för att jag skvallrat.
Sen kände jag mig aldrig trygg mer.
Ofta försvann mina jobbarkompisar och jag fick jobba själv.
Så hände det förskräckliga, det som inte kan hända.
Dave, Dennis och några till Bla Marina skulle åka till Göteborg.
Dennis kom därifrån. Dennis var en ung känslig och mycket vacker man.
Marina hade pojkvän i Vingåker. Men nu skulle hon göra slut med honom och följa med sina kompisar till Göteborg och fira lucia.
Hon tog cykeln efter frukosten och åkte ner till byn.
Jag såg henne åka.
De andra väntade på henne, men hon kom inte.
Alla antog att det inte blev något avslut på deras förhållande och så åkte de ändå. Fast Dennis var ledsen såklart.
Dennis och Marina var nykära.
Ännu mera ledsen blev han på söndagen, då braskande rubriker manglades ut på löpsedlarna med Marinas ansikte och orden mördad.
Han fick en chock.
Marina blev mördad av sin pojkvän
Han ströp henne med den vita halsduken hon alltid hade.
Han tog en ung kvinnas liv.
En ung söt tjej på väg ut i livet.
Alltid snäll, alltid vänlig, alltid där för alla andra.
Han köpte biljett till henne och klippte den.
Han körde hennes döda kropp upp till Stockholm och dumpade den på en skogsväg inte långt från hennes hem.
Han dömdes för sitt brott.
Men alla vi som genomled denna ovisshet innan det blev klart vad som hänt, vi glömmer det aldrig.
Många på Kjesäter var ju vänner till henne och hennes pojkvän.
Alla visste vem han var.
Hur kunde det gå så här?
Hennes liv tog slut. Dennis bröt ihop.
Dave tog hand om honom.
Hennes pojkvän fick 4 års fängelse och ny identitet.
Hur lever man vidare med vetskapen att man dödat någon?
Kan det hända igen?
Känner vi någonsin oss själva?
jag
fredag 30 mars 2012
måndag 26 mars 2012
Gymnasiet
SOCIAL-LINJE.
Jag skulle gå gymnasiet.
Egentligen skulle jag gått naturvetenskapligt, men det var inte aktuellt.
Varför?
Ingen aning.
Jag valde Social-linje på Karro.
Den anrika skolan mitt på stan, nästan.
I alla fall nära till Hälls konditori, där vi var stor kunder.
Jag undrar om det inte hade blivit översvämning i ån vid slottet, om vi fyllt på med alla koppar varm choklad som vi drack där.
Men på Karro hade tiden stått stilla, i minst hundra år, kändes det som.
Det var en vacker skola, ja inte lika vacker som Teknis, men i alla fall.
Jag hittade min vrå, biblioteket.
Där var det svalt och tyst.
Jag tillbringade många håltimmar där, när vi inte var på Hälls.
Ibland gick vi på stan.
Jag landade nog aldrig på gymnasiet, som jag gjorde på högstadiet.
Kom aldrig in i klassen.
Men fick många vänner ändå.
Roligast var det på Tyskan, där hade jag flest vänner.
Svenskan var också rolig i synnerhet som läraren ville vi skulle läsa och skriva recensioner av många böcker.
Jag blev hans mönster elev, lämnade in en recension i veckan och fick betyg där efter!
Jag var fortfarande en duktig skolflicka.
Jag gjorde vad jag blev tillsagd att göra.
Men det började blåsa andra vindar i skolans värld.
Elever började ifrågasätta.
Det föll inte i god jord.
Tiden stod stilla på Karro.
Två flickor blev till sagda att sluta.
Varför?
De åkte raggarbil till skolan!
Men de
Jag minns en lärare som såg så gammal ut, han kom i korridoren i smårutig kostym med fluga och vit skjorta, han var 30 år!
Då tyckte jag han var lass gammal, han såg ju ut som hundra.
En annan lärare som man såg i korridoren var en mycket gammal man, nästan blind.
Han undervisade i historia hade enkla prov för att kunna rätta dem.
Vi hade Knut- Harald Sahlberg.
Han var inte nådig.
Långa utlägg ville han ha, och alla årtal!
Historia hade varit mitt bästa ämne, men på grund av en kontrovers, rörande en urringad tröja, fick jag bara en tvåa.
Få elever har sänkt sig från en femma till en tvåa på en termin trots bra betyg på proven, men det gjorde jag.
Spelade ingen roll vad jag gjorde eller vad jag skrev heller, för den delen.
Vi kom helt enkelt inte överens Knut och jag.
Överens kom jag inte heller med matte lärare Sven-George Eriksson.
Han skrämde slag på mig, på en av de första lektionerna.
Jag räckte upp handen och sa: jag fattar inte det här.
Han spände ögonen i mig och sa: fattar du inte har du inte här att göra, dörren är där! Så pekande han på dörren.
Jag satt kvar men räckte aldrig mer upp handen.
Jag fick tvåa i matte och en rädsla för matte så stor så jag inte vågade tro på min egen hjärna.
Två plus två, jag måste räkna på fingrarna.
Det har börjat släppa nu!
Då ska ni veta att jag jobbat i skolan i flera år på olika sätt.
Man kan alltså skrämma elever så till den milda grad, att de förlorar förmågan att tänka själva.
Egentligen är det ett intressant faktum i dagens debatt om måluppfyllelse och flexibelt lärande.
Man lägger fokus på eleven.
Ingen nämner att det faktiskt beror på läraren, hur du lär dig i skolan.
Ingen nämner heller att miljön i skolan påverkar hur du lär dig.
Jag har skrivit det tidigare, är du rädd går all energi till det och du kommer inte att kunna ta in undervisningen.
Så är det.
Men från sett dessa två lärare hade vi en bra lärarkår och vi hade roligt i skolan.
Det ska man ha, det främjar inlärningen!
Ja, det är faktiskt så att om man har en positiv bild av sin lärare, sin skola och sina kamrater, går inlärningen av sig självt.
Vi hittade på mycket bus också.
En klass på Karro var busigast enligt ryktet.
De fick en ung vikarie och ville driva lite med honom, så alla tjejer tog av sig på överkroppen.
Men han fann sig.
Han sa. - Oj vad varmt det är här, bäst att vi släpper in lite frisk luft.
Det var en mycket kall vinter och temperaturen sjönk snabbt i klassrummet och tjejerna tog på sig kläderna igen.
På Karro finns det ett museum med uppstoppade djur.
När jag gick där, skulle hela samlingen restaureras.
En kungsörn gick inte att rädda, den låg slängd i soporna och hittades av Anders L-holm.
Han surrade fast den på balkongräcket mitt emot biologi salen.
Anders räckte upp handen och frågade vår lärare, Rolf.
- Vad är det för fågel?
Läraren såg sig förvirrat omkring och fick sen syn på fågeln.
Han blev eld och lågor.
Han hämtade kikaren och Anders erbjuder sig lyckligt att hämta den, fågeln alltså.
Nej, nej skriker läraren, den är sällsynt, skräm den inte.
Men då var Anders redan ute på skolgården.
Jag undrar om han någonsin förlät oss?
Annars levde jag i ett töcken de här åren på Karro.
Min mamma var stor rökare och jag var allergisk mot cigarettrök.
Varje morgon mötte en blå dimma mig i hallen och jag fick ett astmaanfall.
Medicinen gjorde mig nästan medvetslös.
Jag är förvånad att jag fick så bra betyg som jag fick, för jag minns nästan inget av undervisningen.
Värst var det måndag morgon på fysiken.
Då gick magistern igenom en regel i taget och sen fick vi prov, på det han förklarat.
Men jag var så full av medicin, efter helgen att jag inte fattade vad han sa.
Som tur va hade vi en fysiklektion till i veckan.
Många andra minnen har jag.
Jag och en kompis i klassen var till Domus och tittade på porslin.
Hon var ganska klumpig och rev ner en hel monter med Lisa Larsson Figurer.
En annan gång var vi inne på Zaza på Järntorget då välte hon 100 par stövlar som stod i skylten.
Vi fick inte gå, utan att ha ställt upp varenda stövel.
Det var första och sista gången jag kom för sent till en lektion.
Det hände alltid saker runt henne.
Det roligaste hon visste var att prova kläder.
Vi gick in på byxspeciallisten och provade jeans.
Ja jag avskyr att prov kläder, så det var hon som gick igenom halva lagret.
Till slut frågade expediten om hon skulle ha några.
Nä sa E och så gick vi ut.
Roligast var när Blom i vår klass räckte upp handen och sa till Matte-George att han glömt kontaktlinserna på bänken i gympan.
Han tog L-Holm (l streck holm kallade han sig för) med sig för att hämta dem.
Men de kom inte tillbaka förrän lektionen och provet var slut.
Vi såg dem inte först var ursäkten.
Mig veterligen hade Blom inga linser“finare” eleverna i min klass som rökte på, på rasten brydde sig ingen om.…Vi gömde skorna för Matte-George mitt i slaskiga vintern, han kom inte på det förrän han gått en bit ut på skolgården i strumplästen.
Jag skulle gå gymnasiet.
Egentligen skulle jag gått naturvetenskapligt, men det var inte aktuellt.
Varför?
Ingen aning.
Jag valde Social-linje på Karro.
Den anrika skolan mitt på stan, nästan.
I alla fall nära till Hälls konditori, där vi var stor kunder.
Jag undrar om det inte hade blivit översvämning i ån vid slottet, om vi fyllt på med alla koppar varm choklad som vi drack där.
Men på Karro hade tiden stått stilla, i minst hundra år, kändes det som.
Det var en vacker skola, ja inte lika vacker som Teknis, men i alla fall.
Jag hittade min vrå, biblioteket.
Där var det svalt och tyst.
Jag tillbringade många håltimmar där, när vi inte var på Hälls.
Ibland gick vi på stan.
Jag landade nog aldrig på gymnasiet, som jag gjorde på högstadiet.
Kom aldrig in i klassen.
Men fick många vänner ändå.
Roligast var det på Tyskan, där hade jag flest vänner.
Svenskan var också rolig i synnerhet som läraren ville vi skulle läsa och skriva recensioner av många böcker.
Jag blev hans mönster elev, lämnade in en recension i veckan och fick betyg där efter!
Jag var fortfarande en duktig skolflicka.
Jag gjorde vad jag blev tillsagd att göra.
Men det började blåsa andra vindar i skolans värld.
Elever började ifrågasätta.
Det föll inte i god jord.
Tiden stod stilla på Karro.
Två flickor blev till sagda att sluta.
Varför?
De åkte raggarbil till skolan!
Men de
Jag minns en lärare som såg så gammal ut, han kom i korridoren i smårutig kostym med fluga och vit skjorta, han var 30 år!
Då tyckte jag han var lass gammal, han såg ju ut som hundra.
En annan lärare som man såg i korridoren var en mycket gammal man, nästan blind.
Han undervisade i historia hade enkla prov för att kunna rätta dem.
Vi hade Knut- Harald Sahlberg.
Han var inte nådig.
Långa utlägg ville han ha, och alla årtal!
Historia hade varit mitt bästa ämne, men på grund av en kontrovers, rörande en urringad tröja, fick jag bara en tvåa.
Få elever har sänkt sig från en femma till en tvåa på en termin trots bra betyg på proven, men det gjorde jag.
Spelade ingen roll vad jag gjorde eller vad jag skrev heller, för den delen.
Vi kom helt enkelt inte överens Knut och jag.
Överens kom jag inte heller med matte lärare Sven-George Eriksson.
Han skrämde slag på mig, på en av de första lektionerna.
Jag räckte upp handen och sa: jag fattar inte det här.
Han spände ögonen i mig och sa: fattar du inte har du inte här att göra, dörren är där! Så pekande han på dörren.
Jag satt kvar men räckte aldrig mer upp handen.
Jag fick tvåa i matte och en rädsla för matte så stor så jag inte vågade tro på min egen hjärna.
Två plus två, jag måste räkna på fingrarna.
Det har börjat släppa nu!
Då ska ni veta att jag jobbat i skolan i flera år på olika sätt.
Man kan alltså skrämma elever så till den milda grad, att de förlorar förmågan att tänka själva.
Egentligen är det ett intressant faktum i dagens debatt om måluppfyllelse och flexibelt lärande.
Man lägger fokus på eleven.
Ingen nämner att det faktiskt beror på läraren, hur du lär dig i skolan.
Ingen nämner heller att miljön i skolan påverkar hur du lär dig.
Jag har skrivit det tidigare, är du rädd går all energi till det och du kommer inte att kunna ta in undervisningen.
Så är det.
Men från sett dessa två lärare hade vi en bra lärarkår och vi hade roligt i skolan.
Det ska man ha, det främjar inlärningen!
Ja, det är faktiskt så att om man har en positiv bild av sin lärare, sin skola och sina kamrater, går inlärningen av sig självt.
Vi hittade på mycket bus också.
En klass på Karro var busigast enligt ryktet.
De fick en ung vikarie och ville driva lite med honom, så alla tjejer tog av sig på överkroppen.
Men han fann sig.
Han sa. - Oj vad varmt det är här, bäst att vi släpper in lite frisk luft.
Det var en mycket kall vinter och temperaturen sjönk snabbt i klassrummet och tjejerna tog på sig kläderna igen.
På Karro finns det ett museum med uppstoppade djur.
När jag gick där, skulle hela samlingen restaureras.
En kungsörn gick inte att rädda, den låg slängd i soporna och hittades av Anders L-holm.
Han surrade fast den på balkongräcket mitt emot biologi salen.
Anders räckte upp handen och frågade vår lärare, Rolf.
- Vad är det för fågel?
Läraren såg sig förvirrat omkring och fick sen syn på fågeln.
Han blev eld och lågor.
Han hämtade kikaren och Anders erbjuder sig lyckligt att hämta den, fågeln alltså.
Nej, nej skriker läraren, den är sällsynt, skräm den inte.
Men då var Anders redan ute på skolgården.
Jag undrar om han någonsin förlät oss?
Annars levde jag i ett töcken de här åren på Karro.
Min mamma var stor rökare och jag var allergisk mot cigarettrök.
Varje morgon mötte en blå dimma mig i hallen och jag fick ett astmaanfall.
Medicinen gjorde mig nästan medvetslös.
Jag är förvånad att jag fick så bra betyg som jag fick, för jag minns nästan inget av undervisningen.
Värst var det måndag morgon på fysiken.
Då gick magistern igenom en regel i taget och sen fick vi prov, på det han förklarat.
Men jag var så full av medicin, efter helgen att jag inte fattade vad han sa.
Som tur va hade vi en fysiklektion till i veckan.
Många andra minnen har jag.
Jag och en kompis i klassen var till Domus och tittade på porslin.
Hon var ganska klumpig och rev ner en hel monter med Lisa Larsson Figurer.
En annan gång var vi inne på Zaza på Järntorget då välte hon 100 par stövlar som stod i skylten.
Vi fick inte gå, utan att ha ställt upp varenda stövel.
Det var första och sista gången jag kom för sent till en lektion.
Det hände alltid saker runt henne.
Det roligaste hon visste var att prova kläder.
Vi gick in på byxspeciallisten och provade jeans.
Ja jag avskyr att prov kläder, så det var hon som gick igenom halva lagret.
Till slut frågade expediten om hon skulle ha några.
Nä sa E och så gick vi ut.
Roligast var när Blom i vår klass räckte upp handen och sa till Matte-George att han glömt kontaktlinserna på bänken i gympan.
Han tog L-Holm (l streck holm kallade han sig för) med sig för att hämta dem.
Men de kom inte tillbaka förrän lektionen och provet var slut.
Vi såg dem inte först var ursäkten.
Mig veterligen hade Blom inga linser“finare” eleverna i min klass som rökte på, på rasten brydde sig ingen om.…Vi gömde skorna för Matte-George mitt i slaskiga vintern, han kom inte på det förrän han gått en bit ut på skolgården i strumplästen.
Valfrihet
VALFRIHET ALLT ÄR DITT VAL
Är alltid utveckling ett steg framåt?
Valet i år står mellan att vrida klockan tillbaka eller gå framåt.
Är det valfrihet att få välja vårdcentral om hälften av vårdcentralerna lägger ner?
Om man bor i Norrland kanske man får ytterligare 10 mil till sjukvården.
Är det allas rätt att få starta ett företag?
Fri etablering, betyder kanske, du har friheten att driva din familj till ruinens brant.
Om det finns fyra skomakare på en ort som Odensbacken och en till söker tillstånd, så fick den inte det för 10 år sedan.
Om man inte fattar själv att det inte kommer att gå, är det då frihet att få starta ändå trots att alla andra ser att det inte fungerar?
5 skomakare, staten betalar lönen i ett år till dem som startat nytt.
Hur blir det för dem som måste betala sin egen lön?
Konkurrens är bara bra!
Är den det?
Varför skall staten betala lön till någon i ett år, som inte har en chans att driva sitt företag en enda månad längre?
När året är till ända och det inte går runt, när huset är belånat och man får lämna allt med hundratusentals kronor i skuld hos kronofogden, är man då glad att man i alla fall fick välja själv?
Är det allas rätt att få försätta sig i den situationen?
Skolan.
Tuffare krav på eleverna.
Om man går på en friskola och inte kan styra sin impulsivitet, då får man sluta.
Är det valfrihet att inte alla barn har samma möjlighet att välja skola?
Vems barn kan välja?
Är du säker på att dina platsar?
Min kusin skulle renovera hallen.
Han är duktig och noggrann och ville få det så bra som möjligt.
Han slipade och kände med handen, slipade och tittade.
Var det inte lite ojämnt ändå?
Till slut var det jätte jämnt och då var han genom väggen.
Han blev alldeles förstörd.
Det som skulle bli ett jämt underlag för den nya dyra tapeten, blev ett hål i väggen.
Ibland kan förbättringar bli just hål, som det är lätt att ramla ner i…
Om min kusins fått välja hade han kanske nöjt sig med lite ojämnheter, för det var ju ändå bakom hatthyllan i hallen och vem skärskådar en vägg där.
Nu blev det dyrt med nya gipsskivor och sen dess har han inte renoverat någonstans.
Precis så kan det vara, man kan förbättra tills det som fanns är helt förstört.
Då kanske det inte går att reparera.
Vi har ett fantastiskt välfärdssystem, sjukförsäkring, socialförsäkring, arbetslöshets försäkring.
Om vi finputsar dem lite, lite kanske det hela rasar samman.
Då spelar det ingen roll om vi har valfrihet.
Man måste få välja, men alla människor är inte förmögna att välja ens vilken kvällstidning de skall ha.
Är det inte medborgarens rätt att få stöd av samhället, när han brister i förmåga?
Är inte det valfrihet att vi alla hjälper varandra så alla kan få ett drägligt liv?
Många väljer att rösta på partier som lovar att skärpa skolan öka kraven och ge individen valfrihet.
Det de får frågar sig är, de barn som inte kan skärpa sig i skolan, vart skall de ta vägen, de med dyslexi, diagnoser mm?
Är det valfrihet att tvingas gå på socialbidrag för att man är för sjuk för att jobba och för frisk för att bli sjukskriven?
Vi håller på att skikta samhället i olika skikt precis som det var för ett par hundra årsedan, men nu kallar vi dem inte adel, präster, borgare och bönder.
Idag är det stor företagare, löntagare, sjuka och arbetslösa, handikappade och funktionshindrade.
De rika på den tiden utnyttjade de fattiga å det grövsta.
Statare kommer ni väl ihåg.
Det var ett skällsord då, precis som arbetslös och sjuk är idag.
Men inte utnyttjar väl rika fattiga idag?
Jo faktiskt.
De som idag städar hos rika gör det inte för fantasi löner.
Jag brukar ju fläka ut mig själv här och jag gör det igen.
Vet ni vad man får i förtidspension?
Med ags får jag i handen 7600 kr.
Vad har du i lön?
Får jag gissa?
Då gissar jag på att du får mellan 15000 och 23000 kr i månaden i handen.
Vet du om att du också kan bli både arbetslös och sjuk, ja till och med handikappad?
Jag hoppas du sätter av så där 10000 kr i månaden till det.
Det är det som är valfrihet förstår du!
För 10 år sedan kunde vi som har bestående handikapp gå på rehabilitering och sjukgymnastik på remiss.
Då vet du att hög kostnadsbeloppet är 900 kr sen går du gratis resten av året.
Jag kom upp i det beloppet på en månad.
Men det är slut med det nu, nu måste jag köpa träningskort för flera tusen kronor.
Det förstår ju du också att det är omöjligt med min inkomst.
Det är valfrihet att välja om man skall lägga pengar på träning och må bra eller om jag skall betala hyra och mat.
För i dagens samhälle måste du välja!
Är alltid utveckling ett steg framåt?
Valet i år står mellan att vrida klockan tillbaka eller gå framåt.
Är det valfrihet att få välja vårdcentral om hälften av vårdcentralerna lägger ner?
Om man bor i Norrland kanske man får ytterligare 10 mil till sjukvården.
Är det allas rätt att få starta ett företag?
Fri etablering, betyder kanske, du har friheten att driva din familj till ruinens brant.
Om det finns fyra skomakare på en ort som Odensbacken och en till söker tillstånd, så fick den inte det för 10 år sedan.
Om man inte fattar själv att det inte kommer att gå, är det då frihet att få starta ändå trots att alla andra ser att det inte fungerar?
5 skomakare, staten betalar lönen i ett år till dem som startat nytt.
Hur blir det för dem som måste betala sin egen lön?
Konkurrens är bara bra!
Är den det?
Varför skall staten betala lön till någon i ett år, som inte har en chans att driva sitt företag en enda månad längre?
När året är till ända och det inte går runt, när huset är belånat och man får lämna allt med hundratusentals kronor i skuld hos kronofogden, är man då glad att man i alla fall fick välja själv?
Är det allas rätt att få försätta sig i den situationen?
Skolan.
Tuffare krav på eleverna.
Om man går på en friskola och inte kan styra sin impulsivitet, då får man sluta.
Är det valfrihet att inte alla barn har samma möjlighet att välja skola?
Vems barn kan välja?
Är du säker på att dina platsar?
Min kusin skulle renovera hallen.
Han är duktig och noggrann och ville få det så bra som möjligt.
Han slipade och kände med handen, slipade och tittade.
Var det inte lite ojämnt ändå?
Till slut var det jätte jämnt och då var han genom väggen.
Han blev alldeles förstörd.
Det som skulle bli ett jämt underlag för den nya dyra tapeten, blev ett hål i väggen.
Ibland kan förbättringar bli just hål, som det är lätt att ramla ner i…
Om min kusins fått välja hade han kanske nöjt sig med lite ojämnheter, för det var ju ändå bakom hatthyllan i hallen och vem skärskådar en vägg där.
Nu blev det dyrt med nya gipsskivor och sen dess har han inte renoverat någonstans.
Precis så kan det vara, man kan förbättra tills det som fanns är helt förstört.
Då kanske det inte går att reparera.
Vi har ett fantastiskt välfärdssystem, sjukförsäkring, socialförsäkring, arbetslöshets försäkring.
Om vi finputsar dem lite, lite kanske det hela rasar samman.
Då spelar det ingen roll om vi har valfrihet.
Man måste få välja, men alla människor är inte förmögna att välja ens vilken kvällstidning de skall ha.
Är det inte medborgarens rätt att få stöd av samhället, när han brister i förmåga?
Är inte det valfrihet att vi alla hjälper varandra så alla kan få ett drägligt liv?
Många väljer att rösta på partier som lovar att skärpa skolan öka kraven och ge individen valfrihet.
Det de får frågar sig är, de barn som inte kan skärpa sig i skolan, vart skall de ta vägen, de med dyslexi, diagnoser mm?
Är det valfrihet att tvingas gå på socialbidrag för att man är för sjuk för att jobba och för frisk för att bli sjukskriven?
Vi håller på att skikta samhället i olika skikt precis som det var för ett par hundra årsedan, men nu kallar vi dem inte adel, präster, borgare och bönder.
Idag är det stor företagare, löntagare, sjuka och arbetslösa, handikappade och funktionshindrade.
De rika på den tiden utnyttjade de fattiga å det grövsta.
Statare kommer ni väl ihåg.
Det var ett skällsord då, precis som arbetslös och sjuk är idag.
Men inte utnyttjar väl rika fattiga idag?
Jo faktiskt.
De som idag städar hos rika gör det inte för fantasi löner.
Jag brukar ju fläka ut mig själv här och jag gör det igen.
Vet ni vad man får i förtidspension?
Med ags får jag i handen 7600 kr.
Vad har du i lön?
Får jag gissa?
Då gissar jag på att du får mellan 15000 och 23000 kr i månaden i handen.
Vet du om att du också kan bli både arbetslös och sjuk, ja till och med handikappad?
Jag hoppas du sätter av så där 10000 kr i månaden till det.
Det är det som är valfrihet förstår du!
För 10 år sedan kunde vi som har bestående handikapp gå på rehabilitering och sjukgymnastik på remiss.
Då vet du att hög kostnadsbeloppet är 900 kr sen går du gratis resten av året.
Jag kom upp i det beloppet på en månad.
Men det är slut med det nu, nu måste jag köpa träningskort för flera tusen kronor.
Det förstår ju du också att det är omöjligt med min inkomst.
Det är valfrihet att välja om man skall lägga pengar på träning och må bra eller om jag skall betala hyra och mat.
För i dagens samhälle måste du välja!
måndag 12 mars 2012
Att lägga näsan iblöt
Igår blev jag uppmärksammad på en sida på Fb där några killar från Linköpingstrakten kopierar tjejers profilbilder på Fb och andra kommunities. De lägger ut dem på sidan "Linköpings lammkött".
Det kunde ju varit oskyldigt om inte texten varit allt annat än oskyldig.
Det står att det här är en brud som inte får nog. Hon heter xxxx och bor i ex. Skäggetorp.
Flera flickor har ovanliga efternamn och det är en lätt sak för någon att hitta dem.
Flickor med utländsk bakgrund får betydligt värre text där det påstås att de vill bli tagna bakifrån, gillar bli satta med handfängsel och ta emot lite pisk.
Värst är alla killars taskiga kommentarer.
Förnedring för vanliga fina flickor som inte bett om att bli sexualliserade på detta råa sätt.
Det var med chock jag såg att två av min dotters manliga vänner gillade detta och var vän med honom på denna fruktansvärda sida.
vad är det som får vanliga familje pojkar att smutsa ner sig med att vara på sånna här sidor?
Sidor som dessa drar till sig pedofiler och andra sjuka människor.
Bilderna i sig är inte anstötliga, de blir det med texten.
Det finns en sida till Qvinna.se tror jag den hette. Där är det bilder på vanliga tjejer som tagits i familjens trädgård, på utlands resor mm där killar uppmanas att poängsätta dem.
Jag har sidor på flera kommunities men det är bara på Fb man kan kopiera andras bilder.
Jag skulle vilja att även Fb sätter stopp för otillåten kopiering av andras bilder.
Hur skall vi kunna få ett jämställt samhälle om unga killar inte kan skilja på flickor som "vill" sälja sig och tjejer som inte har en aning om att de fläks ut med sina ansikten och kroppar till sexuellt anspelande texter?
Äsch sa en kille, det är bara över sminkade fjortisar där.
Spelar det någon roll?
Ingen av flickorna har ju valt att bli sexobjektifierade.
De kanske inte ens vet om det.
Imorgon kan det vara din eller min dotter.
Vem som helst som blir lite sur på en brud kan lämna ett tips.
Tjejen har ingen aning om att hon är föremål för killars taskiga kommentarer och fluktande.
FINNS BARA ETT ORD FÖR DET FY FAN!
Det kunde ju varit oskyldigt om inte texten varit allt annat än oskyldig.
Det står att det här är en brud som inte får nog. Hon heter xxxx och bor i ex. Skäggetorp.
Flera flickor har ovanliga efternamn och det är en lätt sak för någon att hitta dem.
Flickor med utländsk bakgrund får betydligt värre text där det påstås att de vill bli tagna bakifrån, gillar bli satta med handfängsel och ta emot lite pisk.
Värst är alla killars taskiga kommentarer.
Förnedring för vanliga fina flickor som inte bett om att bli sexualliserade på detta råa sätt.
Det var med chock jag såg att två av min dotters manliga vänner gillade detta och var vän med honom på denna fruktansvärda sida.
vad är det som får vanliga familje pojkar att smutsa ner sig med att vara på sånna här sidor?
Sidor som dessa drar till sig pedofiler och andra sjuka människor.
Bilderna i sig är inte anstötliga, de blir det med texten.
Det finns en sida till Qvinna.se tror jag den hette. Där är det bilder på vanliga tjejer som tagits i familjens trädgård, på utlands resor mm där killar uppmanas att poängsätta dem.
Jag har sidor på flera kommunities men det är bara på Fb man kan kopiera andras bilder.
Jag skulle vilja att även Fb sätter stopp för otillåten kopiering av andras bilder.
Hur skall vi kunna få ett jämställt samhälle om unga killar inte kan skilja på flickor som "vill" sälja sig och tjejer som inte har en aning om att de fläks ut med sina ansikten och kroppar till sexuellt anspelande texter?
Äsch sa en kille, det är bara över sminkade fjortisar där.
Spelar det någon roll?
Ingen av flickorna har ju valt att bli sexobjektifierade.
De kanske inte ens vet om det.
Imorgon kan det vara din eller min dotter.
Vem som helst som blir lite sur på en brud kan lämna ett tips.
Tjejen har ingen aning om att hon är föremål för killars taskiga kommentarer och fluktande.
FINNS BARA ETT ORD FÖR DET FY FAN!
lördag 10 mars 2012
Kloka ord.
MED MINA EGNA ORD
Ju äldre man blir
Desto mer medveten blir man
över hur lite man kan och vet.
Och när man är riktigt gammal
Kan man inget och resten kommer
Man inte ihåg.
Akj -06
Ibland måste människor dö
För att man ska lära känna dem.
Det hade varit enklare
Medan de levde
Akj -07
Till kyven och sist
Är man ändå alltid ensam.
Akj -06
Med barn är det så
Att man alltid
Talar för döva öron.
Blott livet ger en
Erfarenhet att lyssna -06
Ensamhet är den kräsnes
Bästa sällskap
-07
Man måste våga veta vem man är,
Och stå för det.
-07
Somliga är alltid ensamma,
Även i en folksamling
-07
Det människor gör i väl vilja
För en
Är ofta det som en sårar mest.
-07
Att hitta nya vänner
Är svårare än att prova ut nya skor.
Blir de inte bra klämmer de bara.
-07
Det är inte all ensamhet
Som går att bota
Med sällskap.
-07
Dödens närhet
Får alla att vilja leva.
Även de som trodde de ville dö. Okt -07
Tro inte du är för mer än mig.
Inför döden är vi alla lika,
Fattiga, nakna och döda.
-07
Man måste våga tänka färdigt.
Den som inte tänker till slutet,
Kommer inte ända fram.
Maj -07
Hat föds ut ensamhet
Den värsta nakenheten
Är inte avklädd
Den är skinn lös
Det är inte ditt privat liv
Som är din integritet
Det är dina tankar.
Jag proklamerar
En jord
Ett folk
En mänsklighet
Vad har vi för val?
När du blottlägger dig själv
Blottlägger du din barndom
Gud gav oss blommorna
För att visa oss sin kärlek
Hur oändlig och vacker den är.
En rik man kan aldrig bli så sexig
Som en vanlig arbetare.
Akj 08
Livet är så
Att det inte alltid blir
som man tänkt sig.
Erik 09
Endast intelligenta människor förstår
Hur lite de vet och kan.
De andra tror de kan och vet allt.
De som ser ner på andra
Är ofta inte värda att se upp till.
akj 09
Några ord av mig.
Ju äldre man blir
Desto mer medveten blir man
över hur lite man kan och vet.
Och när man är riktigt gammal
Kan man inget och resten kommer
Man inte ihåg.
Akj -06
Ibland måste människor dö
För att man ska lära känna dem.
Det hade varit enklare
Medan de levde
Akj -07
Till kyven och sist
Är man ändå alltid ensam.
Akj -06
Med barn är det så
Att man alltid
Talar för döva öron.
Blott livet ger en
Erfarenhet att lyssna -06
Ensamhet är den kräsnes
Bästa sällskap
-07
Man måste våga veta vem man är,
Och stå för det.
-07
Somliga är alltid ensamma,
Även i en folksamling
-07
Det människor gör i väl vilja
För en
Är ofta det som en sårar mest.
-07
Att hitta nya vänner
Är svårare än att prova ut nya skor.
Blir de inte bra klämmer de bara.
-07
Det är inte all ensamhet
Som går att bota
Med sällskap.
-07
Dödens närhet
Får alla att vilja leva.
Även de som trodde de ville dö. Okt -07
Tro inte du är för mer än mig.
Inför döden är vi alla lika,
Fattiga, nakna och döda.
-07
Man måste våga tänka färdigt.
Den som inte tänker till slutet,
Kommer inte ända fram.
Maj -07
Hat föds ut ensamhet
Den värsta nakenheten
Är inte avklädd
Den är skinn lös
Det är inte ditt privat liv
Som är din integritet
Det är dina tankar.
Jag proklamerar
En jord
Ett folk
En mänsklighet
Vad har vi för val?
När du blottlägger dig själv
Blottlägger du din barndom
Gud gav oss blommorna
För att visa oss sin kärlek
Hur oändlig och vacker den är.
En rik man kan aldrig bli så sexig
Som en vanlig arbetare.
Akj 08
Livet är så
Att det inte alltid blir
som man tänkt sig.
Erik 09
Endast intelligenta människor förstår
Hur lite de vet och kan.
De andra tror de kan och vet allt.
De som ser ner på andra
Är ofta inte värda att se upp till.
akj 09
Några ord av mig.
Hyllning till Thorsten flinck.
Jag är ingen låtskrivare, ingen text skrivare och orden kommer delvis från låten Jag är inte sjuk inte sjuk och jag reser mig igen.
Hyllning till Thorsten Flinck.
Du e inte sjuk
inte sjuk
Du är bara så
jävla trött
Du e inte sjuk
inte sjuk.
Du reser dig igen
Ja du reser dig igen.
Från ränstenen
till scenen, igen
Nej du e inte sjuk
inte sjuk
Du är ett geni
ett geni
Ja du är och förblir ett geni
Du är inte sjuk
inte sjuk
Du är snygg som fan
Så in i helvete snygg
Å du reser dig igen.
Ja du reser dig igen
När jag ser dina mörka ögon
Så ser jag du rest dig igen.
Ja du e ett geni
ett geni
Jag ser dig igen
Ja jag ser dig igen
Du är inte slut
inte slut
Du reser dig igen.
Å igen..
Du vinner det här
skall du se
Hur det än går
Så vinner du ändå
Du e inte slut
inte slut.
Det är början på något nytt
något alldeles nytt
nått nytt.
du kung igen
ja du är kung igen.
du har hittat din tron
du sitter på tronen igen.
Hyllning till Thorsten Flinck.
Du e inte sjuk
inte sjuk
Du är bara så
jävla trött
Du e inte sjuk
inte sjuk.
Du reser dig igen
Ja du reser dig igen.
Från ränstenen
till scenen, igen
Nej du e inte sjuk
inte sjuk
Du är ett geni
ett geni
Ja du är och förblir ett geni
Du är inte sjuk
inte sjuk
Du är snygg som fan
Så in i helvete snygg
Å du reser dig igen.
Ja du reser dig igen
När jag ser dina mörka ögon
Så ser jag du rest dig igen.
Ja du e ett geni
ett geni
Jag ser dig igen
Ja jag ser dig igen
Du är inte slut
inte slut
Du reser dig igen.
Å igen..
Du vinner det här
skall du se
Hur det än går
Så vinner du ändå
Du e inte slut
inte slut.
Det är början på något nytt
något alldeles nytt
nått nytt.
du kung igen
ja du är kung igen.
du har hittat din tron
du sitter på tronen igen.
fredag 9 mars 2012
Pressen och det offentliga rummet
Många är drabbade inte bara kändisar som Thorsten Flinck, Björn Ranelid, alla kan drabbas alla har blivit offentliga bla i FB.
I denna era är vi alla journalister, om vi vill.
Det är på gott och ont.
Gott därför att alla nu har en möjlighet att påverka.
Alla kan höja sin röst och på så vis påverka beslut och peka på infallsvinklar ingen vid makten tänkt på.
Ont därför att allmänheten skyr inga medel när det gäller att spy galla över andra.
De stackare som befinner sig i rampljuset på ett eller annat sätt, är plötsligt allas villebråd.
Tätt eller kanske till och med steget före ligger pressen.
Jag är gammal, 50 år, när jag var ung var det absolut sanning det som stod i tidningarna, i synnerhet kvälls och morgonpressen.
Man respekterade också familjen runt en offentlig person.
Idag gissar man villt, man hittar på och man hudflänger människor i tidningar och på nätet.
Thorsten Flinck, Björn Ranelid, Kungen, Göran Persson och Ola Salo mfl. Mfl….
För att nämna några.
De har fått se sitt liv fläkas ut i pressen.
När man skriver vad som faller en in, försvarar man det med att de får skylla sig själva när de är offentliga personer.
Men hur hållbart är det argumentet?
Tänk om alla kändisar i vilket genre det än må vara, bara säger ifrån och kliver in i skuggorna igen?
En företeelse som faktiskt är en värre är allmänheten på diverse forum.
På Flashback forum öppnade någon den stora skvaller tråden om Thorsten Flinck.Med vilken rätt då?
Där kan man läsa att någon tycker han är odräglig och att man bara står ut med honom i högst några minuter. Där diskuteras om han har AdHd och vilka mediciner han eventuellt tar.
Dessa människor har antagligen aldrig mött Thorsten, känner honom inte.
Å andra sidan är det kanske vänner till honom som gör detta och det är ännu mer fruktansvärt, att flasha ut en vän på nätet under ett alias.
Jag tog Thorsten som exempel för att han är på löpen nu, men samma sak händer alla som vågar vara annorlunda och sticka ut.
Ja så detta århundrade har vi tagit oss friheten att skriva vad som helst, till och med rena lögner om människor i offentligheten.
Utan att tänka på deras familjer, deras barn mm. Mm.
Förr var kungen undantagen från skvaller.
Nu blir han beskylld för både det ena och det andra, utan att någon bryr sig om att kolla sanningshalten i anklagelserna.
Han framställs som en lallande idiot.
Vad är då Svenskarna?
Eftersom han skall representera Sverige i hela världen.
Andra nationer som har lallande idioter på framträdande poster kallar vi ju för diktaturer mm.
Nej, jag anser inte att Hans Majestät konungen är en idiot, han har bara fått media emot sig.
Kanske är detta något för uppdrag granskning att ta till sig, rentvå kungen.
De är ju bra på undersökande journalistik.
Ja, offentliga människor hudflängs och baktalas i det offentliga rummet.
Men det stannar ju inte där.
På Facebook mobbas och pikas människor av sina vänner.
In för hela deras vänkrets.
Vem vinner på det?
Få klarar av att blocka dem som gör det.
Det anses fegt.
och fan hämtar hem den som vågar plocka bort någon från vänlistan.
Andra som jag skriver ärligt om hur jag har det och får på pälsen för att jag skrev att min dotter gråter ikväll.
Det ansågs integritets kränkande, men jag gjorde det av en anledning och vi var överens min dotter och jag.
Jag är en impulsiv människa, men även jag har min integritet och jag är rädd om min familj.
Men ibland är det dumt att hymla, ibland är sanningen bättre än andras spekulationer.
(Ola Salo har nog tänkt så också, han har varit väldigt rak mot pressen.
Kanske är det därför de lämnar hans familj ifred nu?
De vet att om det vore något skulle han komma och berätta själv?)
Tillbaka till FB.
Ingen funderar på vilka bilder man lägger upp och vad de kan ställa till med.
(Ingen är en överdrift jag vet att en stor känd fotograf i min vänkrets är väldigt noga med vilka som syns på bilder hon fotar på tv arenor och konserter.
Hon frågar dem som är med på bilden om de vill synas på nätet.)
Fulla ungdomar hemma i soffan.
Vänner på fest där mindre åriga sitter bland spritflaskor, det framgår inte av texten att ungdomen är nykter.
Andra bilder som kan ställa till det är bilder på fester där fel par hånglar.
Men vem bryr sig?
Ingen är svaret.
Ingen mer än dem det drabbar och dom får ju skylla sig själva.
Man har slutat bry sig om man förorsakar psykiskt lidande för de inblandade och deras anhöriga.
Vad är det som händer?
Hur blev vi så här?
Vart tog medmänskligheten vägen?
Är vi alls människor längre?
Men vad är vi då….
I denna era är vi alla journalister, om vi vill.
Det är på gott och ont.
Gott därför att alla nu har en möjlighet att påverka.
Alla kan höja sin röst och på så vis påverka beslut och peka på infallsvinklar ingen vid makten tänkt på.
Ont därför att allmänheten skyr inga medel när det gäller att spy galla över andra.
De stackare som befinner sig i rampljuset på ett eller annat sätt, är plötsligt allas villebråd.
Tätt eller kanske till och med steget före ligger pressen.
Jag är gammal, 50 år, när jag var ung var det absolut sanning det som stod i tidningarna, i synnerhet kvälls och morgonpressen.
Man respekterade också familjen runt en offentlig person.
Idag gissar man villt, man hittar på och man hudflänger människor i tidningar och på nätet.
Thorsten Flinck, Björn Ranelid, Kungen, Göran Persson och Ola Salo mfl. Mfl….
För att nämna några.
De har fått se sitt liv fläkas ut i pressen.
När man skriver vad som faller en in, försvarar man det med att de får skylla sig själva när de är offentliga personer.
Men hur hållbart är det argumentet?
Tänk om alla kändisar i vilket genre det än må vara, bara säger ifrån och kliver in i skuggorna igen?
En företeelse som faktiskt är en värre är allmänheten på diverse forum.
På Flashback forum öppnade någon den stora skvaller tråden om Thorsten Flinck.Med vilken rätt då?
Där kan man läsa att någon tycker han är odräglig och att man bara står ut med honom i högst några minuter. Där diskuteras om han har AdHd och vilka mediciner han eventuellt tar.
Dessa människor har antagligen aldrig mött Thorsten, känner honom inte.
Å andra sidan är det kanske vänner till honom som gör detta och det är ännu mer fruktansvärt, att flasha ut en vän på nätet under ett alias.
Jag tog Thorsten som exempel för att han är på löpen nu, men samma sak händer alla som vågar vara annorlunda och sticka ut.
Ja så detta århundrade har vi tagit oss friheten att skriva vad som helst, till och med rena lögner om människor i offentligheten.
Utan att tänka på deras familjer, deras barn mm. Mm.
Förr var kungen undantagen från skvaller.
Nu blir han beskylld för både det ena och det andra, utan att någon bryr sig om att kolla sanningshalten i anklagelserna.
Han framställs som en lallande idiot.
Vad är då Svenskarna?
Eftersom han skall representera Sverige i hela världen.
Andra nationer som har lallande idioter på framträdande poster kallar vi ju för diktaturer mm.
Nej, jag anser inte att Hans Majestät konungen är en idiot, han har bara fått media emot sig.
Kanske är detta något för uppdrag granskning att ta till sig, rentvå kungen.
De är ju bra på undersökande journalistik.
Ja, offentliga människor hudflängs och baktalas i det offentliga rummet.
Men det stannar ju inte där.
På Facebook mobbas och pikas människor av sina vänner.
In för hela deras vänkrets.
Vem vinner på det?
Få klarar av att blocka dem som gör det.
Det anses fegt.
och fan hämtar hem den som vågar plocka bort någon från vänlistan.
Andra som jag skriver ärligt om hur jag har det och får på pälsen för att jag skrev att min dotter gråter ikväll.
Det ansågs integritets kränkande, men jag gjorde det av en anledning och vi var överens min dotter och jag.
Jag är en impulsiv människa, men även jag har min integritet och jag är rädd om min familj.
Men ibland är det dumt att hymla, ibland är sanningen bättre än andras spekulationer.
(Ola Salo har nog tänkt så också, han har varit väldigt rak mot pressen.
Kanske är det därför de lämnar hans familj ifred nu?
De vet att om det vore något skulle han komma och berätta själv?)
Tillbaka till FB.
Ingen funderar på vilka bilder man lägger upp och vad de kan ställa till med.
(Ingen är en överdrift jag vet att en stor känd fotograf i min vänkrets är väldigt noga med vilka som syns på bilder hon fotar på tv arenor och konserter.
Hon frågar dem som är med på bilden om de vill synas på nätet.)
Fulla ungdomar hemma i soffan.
Vänner på fest där mindre åriga sitter bland spritflaskor, det framgår inte av texten att ungdomen är nykter.
Andra bilder som kan ställa till det är bilder på fester där fel par hånglar.
Men vem bryr sig?
Ingen är svaret.
Ingen mer än dem det drabbar och dom får ju skylla sig själva.
Man har slutat bry sig om man förorsakar psykiskt lidande för de inblandade och deras anhöriga.
Vad är det som händer?
Hur blev vi så här?
Vart tog medmänskligheten vägen?
Är vi alls människor längre?
Men vad är vi då….
söndag 4 mars 2012
Gud hör bön.
Det finns inte så mycket att säga om detta, mer än att jag aldrig skulle göra det samma.
Hur man fostrar ungar i herrens tukt och förmaning
Och sen kallar dem bortskämda.
Jag var ett mycket sjukt barn som liten, det har jag skrivit förr.
Vi flyttade från soliga Solklinten ner till de nybyggda husen i centrum av Storebro.
Vi flyttade från det gamla unkna till det fräscha nya.
I praktiken var det tvärt om.
Vi flyttade från det dragiga och friska huset ner i det täta av blåbetong byggda huset.
Jag blev sjuk. Astma.
Det blev lite för mycket för min lilla kropp att utsättas för blåbetongens gaser och utsläppen från plastbåtsindustrin och mina föräldrars ständiga rökande.
På 3 år kunde jag inte vara ute utan att bli sjuk.
Jag var naturligtvis en pina för min mor.
I vägen i den dagliga städningen.
Hopplös och olydig.
Åkte kana på jordhögen utanför och förstörde min klänning.
Jag var helt enkelt ett glatt och vanligt barn, som skulle synas och märkas så lite som möjligt.
Barn talade inte när vuxna talade.
Barn åt inte tillsammans med vuxna.
Men vanliga barn tjurar, gråter och skrattar högt, det är normalt.
Jag fick stryk.
Här får du något att gråta för så du slipper gråta i onödan.
Men det var så på 60-talet på vischan.
Många av mammas vänner slog sina barn, en del med livremmen.
Man snaggade ungar som ville spara håret som Beatles.
Över huvudtaget hade barn inget att säga till om.
Så kom den där dagen som förändrade mitt liv.
Det var ett svek av grövsta sorten.
Jag och grann flickan Anette var ute och lekte, vi var i 5 års åldern.
Som alla små barn gick vi in med jämna mellanrum och såg vad som hände inne.
Det retade Ulla, Nettans mamma som var trappstäderska.
Så oftast skrek vi på mamma och så gick de ut på balkongen.
Den här vår dagen ringde vi först på hos Ulla, ingen inne.
Vi gick tvärsöver hallen och ringde på hos oss, ingen inne.
Vi går till biblioteket, bageriet, ica, och tant Rut.
Ingen där.
Vi går tillbaka ringer på alla dörrar igen.
Nu är vi gråtfärdiga.
Anette är bajsnödig och vi har ingenstans att gå.
Vi går till alla dem mamma känner, tant Trate, Carinas mamma, alla.
Till slut går vi ut i skogen till den väg vi brukar gå på kvällar och cykla på helgerna.
Vi faller på knä där i ett myrstråk och ber på våra bara knän.
“Gode snälle Gud gör så att våra mammor kommer hem igen”.
Anette sätter sig sen i skogen och bajsar, det finns inget papper så hon torkar sig med trosorna och så går vi hem.
Hon med ändan bar under den korta klänningen.
På långt håll ser vi dem, de sitter på balkongen och skrattar åt oss.
Skrattar åt att vi gått runt och letat.
Skrattar åt våra tårdränkta kinder.
Men Anette får ett ordentligt kokstryk.
För hon har ju inga trosor på sig.
Att det var hennes fel att Anette inte kom in till toaletten, existerar inte i den kvinnans värld.
Jag ser på min mamma, på det tomma kakfatet, kaffekopparna, på alla fimparna och jag hatar henne just då.
Jag kunde aldrig någonsin förlåta henne detta.
Hon satt inlåst med Ulla och drack kaffe och skrattade åt oss, två ensamma, rädda barn som trodde deras mammor var borta för alltid.
Jag vet inte vad som utlöste det, kanske allt stryk, men Anette slutade äta.
Då gjorde jag också det.
Jag blev sjukare och sjukare mager som ett skelett.
Ingen krusade ju ett barn på den tiden.
Mamma brukade äta upp all maten om jag inte kom genast när hon ropade.
Tomt du kom inte, trodde du inte va hungrig.
Men när Anette blev inlagd på sjukhus, bara skinn och ben då blev min mamma orolig.
Det gick så långt att jag spydde upp allt jag åt.
Då talade pappa med en bekant som hade en båt.
Jag hade aldrig åkt båt han tog med min älskade pappa och mig i båten och en påse bullar hans fru skickat med.
Det var det första jag åt på mycket länge som jag inte spydde upp.
Jag var ett mycket bortskämt och odrägligt barn som liten.
Men jag fostrades.
Jag älskade att prata men lärde mig att tiga.
Jag älskade att skratta men slutade med det.
Jag slutade gråta.
Jag litade aldrig mer på en enda människa.
Och det gjorde jag rätt i.
Det är inte de stora framgångarna som gör livet, det är de små misstagen.
Gud som haver barnen kär
Se till mig som liten är….
Hur man fostrar ungar i herrens tukt och förmaning
Och sen kallar dem bortskämda.
Jag var ett mycket sjukt barn som liten, det har jag skrivit förr.
Vi flyttade från soliga Solklinten ner till de nybyggda husen i centrum av Storebro.
Vi flyttade från det gamla unkna till det fräscha nya.
I praktiken var det tvärt om.
Vi flyttade från det dragiga och friska huset ner i det täta av blåbetong byggda huset.
Jag blev sjuk. Astma.
Det blev lite för mycket för min lilla kropp att utsättas för blåbetongens gaser och utsläppen från plastbåtsindustrin och mina föräldrars ständiga rökande.
På 3 år kunde jag inte vara ute utan att bli sjuk.
Jag var naturligtvis en pina för min mor.
I vägen i den dagliga städningen.
Hopplös och olydig.
Åkte kana på jordhögen utanför och förstörde min klänning.
Jag var helt enkelt ett glatt och vanligt barn, som skulle synas och märkas så lite som möjligt.
Barn talade inte när vuxna talade.
Barn åt inte tillsammans med vuxna.
Men vanliga barn tjurar, gråter och skrattar högt, det är normalt.
Jag fick stryk.
Här får du något att gråta för så du slipper gråta i onödan.
Men det var så på 60-talet på vischan.
Många av mammas vänner slog sina barn, en del med livremmen.
Man snaggade ungar som ville spara håret som Beatles.
Över huvudtaget hade barn inget att säga till om.
Så kom den där dagen som förändrade mitt liv.
Det var ett svek av grövsta sorten.
Jag och grann flickan Anette var ute och lekte, vi var i 5 års åldern.
Som alla små barn gick vi in med jämna mellanrum och såg vad som hände inne.
Det retade Ulla, Nettans mamma som var trappstäderska.
Så oftast skrek vi på mamma och så gick de ut på balkongen.
Den här vår dagen ringde vi först på hos Ulla, ingen inne.
Vi gick tvärsöver hallen och ringde på hos oss, ingen inne.
Vi går till biblioteket, bageriet, ica, och tant Rut.
Ingen där.
Vi går tillbaka ringer på alla dörrar igen.
Nu är vi gråtfärdiga.
Anette är bajsnödig och vi har ingenstans att gå.
Vi går till alla dem mamma känner, tant Trate, Carinas mamma, alla.
Till slut går vi ut i skogen till den väg vi brukar gå på kvällar och cykla på helgerna.
Vi faller på knä där i ett myrstråk och ber på våra bara knän.
“Gode snälle Gud gör så att våra mammor kommer hem igen”.
Anette sätter sig sen i skogen och bajsar, det finns inget papper så hon torkar sig med trosorna och så går vi hem.
Hon med ändan bar under den korta klänningen.
På långt håll ser vi dem, de sitter på balkongen och skrattar åt oss.
Skrattar åt att vi gått runt och letat.
Skrattar åt våra tårdränkta kinder.
Men Anette får ett ordentligt kokstryk.
För hon har ju inga trosor på sig.
Att det var hennes fel att Anette inte kom in till toaletten, existerar inte i den kvinnans värld.
Jag ser på min mamma, på det tomma kakfatet, kaffekopparna, på alla fimparna och jag hatar henne just då.
Jag kunde aldrig någonsin förlåta henne detta.
Hon satt inlåst med Ulla och drack kaffe och skrattade åt oss, två ensamma, rädda barn som trodde deras mammor var borta för alltid.
Jag vet inte vad som utlöste det, kanske allt stryk, men Anette slutade äta.
Då gjorde jag också det.
Jag blev sjukare och sjukare mager som ett skelett.
Ingen krusade ju ett barn på den tiden.
Mamma brukade äta upp all maten om jag inte kom genast när hon ropade.
Tomt du kom inte, trodde du inte va hungrig.
Men när Anette blev inlagd på sjukhus, bara skinn och ben då blev min mamma orolig.
Det gick så långt att jag spydde upp allt jag åt.
Då talade pappa med en bekant som hade en båt.
Jag hade aldrig åkt båt han tog med min älskade pappa och mig i båten och en påse bullar hans fru skickat med.
Det var det första jag åt på mycket länge som jag inte spydde upp.
Jag var ett mycket bortskämt och odrägligt barn som liten.
Men jag fostrades.
Jag älskade att prata men lärde mig att tiga.
Jag älskade att skratta men slutade med det.
Jag slutade gråta.
Jag litade aldrig mer på en enda människa.
Och det gjorde jag rätt i.
Det är inte de stora framgångarna som gör livet, det är de små misstagen.
Gud som haver barnen kär
Se till mig som liten är….
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)