Kan man förvänta sig att åka gratis?

 Kan man förvänta sig att den som har bilen kör runt på sina kompisar gratis?

En enkel resa tur och retur Örebro kostar.. låt oss räkna...

Volvon drar 1 l milen blandad körning.

det är 6 mil till Örebro och hem igen.

Bensin priset är i runda slängar 16.56 lite mer nu..

Då blir kostnaden 100 kronor.

åker man två vändor blir det 200 kr.

En vanlig kväll åker ungdomarna upp emot 30 liter. Oftast delar ungdomarna på bensinen. i bland har någon bjudit Erik på Mac Donalds istället. Alla ungdomar har varit schysta och delat på kostnaden. Kostnaden för att åka upp 30 liter är i runda slängar 500 kr. De som åker med betalar 100-150 kr var. Brukar bli ca 300 kronor resten står Erik för. Den som betalat mer en gång betalar mindre nästa gång, eller inte alls.

Vad kostar det då att hålla bil och stå för däck, reparationer mm?

Det är ju något Erik får stå för själv...

Vill man då åka taxi från Odensbacken till Örebro kostar det 700 kr och 700 kr hem.

Inte jätte dyrt egentligen. 

Buss blir så klart det billigaste alternativet. 

Vi befinner oss inte i den situationen ekonomiskt att vi kan stå för bensinen.

Vi var ändå schysta och körde två bilar till Vinö färjan i somras och hämtade,

utan att be om ett öre.

 

Längtan, att inte ha ro i nuet.

 

Jag har så svårt att inte längta, i synnerhet den här tiden på året då vi står mitt i sommaren. men jag ser det mer som en vänte tid på hösten. 

Sommaren för mig var i juni. Nu är det för varmt, för torrt och inget växer. Då vill jag bara gräva upp allt.

Det blev inga bär alls i år jämfört med förra året. Till och med rabarberna orkar inte i värmen.

Man vill ju inte heller vattna, för rätt som det är står vi inför bevattnings förbud.

Vi har fått mycket gjort på kort tid.

För nu när jag inte orkar längre med sågning och klippning mm så har det köpts in en kompost kvarn, en liten motorsåg och en häcksax. Nu tycker alla i familjen att det är så roligt att fixa buskar och häckar. Tack och lov.

Jag har fullständigt tappat kläppen för det här med trädgård. Fröna jag satte ut i våras grodde aldrig, först var det för kallt sen för torrt. Växter jag köpte som jag skulle sätta ut vågar jag inte plantera då vi inte vattnar, jag orkar inte vattna själv. De plantor jag satte ut dog.

Så hur ska man tänka till nästa år? Köpa färdiga stora plantor.?

Om jag får fart på familjen och orken inställer sig ska vi gräva om hela trädgården i höst.

Nu ska den göras mamma vänlig. Fler buskar mindre perenner att slåss med. Sen får jag se vad jag ska göra med alla frön jag köpte i år.... Är det någon ide att sätta dem?

Så här sitter jag och hatar värmen. Har inte sovit en hel natt sen i maj. nej det beror inte på värmen bara utan också på att jag inte längre får några smärtstillande tabletter av den jävla läkaren på vc. Han har tydligen aldrig haft ont i hela sitt liv. Jag har bett till Gud att han ska få uppleva smärta och hur det är att ha riktigt ont, så blir han kanske ödmjuk och en bättre doktor. Vore ju också trevligt om han brydde sig bara lite.

så nej somnade i natt kl 6.30 vaknade 9.00. Det ser ut så här varenda natt. har nog lagt 20 år till min ålder vid det här laget. Jag är så fruktansvärt trött. Det har blivit soffan hela sommaren och nu kan jag snart inte gå.

Jag längtar till hösten.

Jag längtar tills det här livet är slut.

Jag vet inte om någon kan föreställa sig hur det är att ha ont i nacken dygnet runt månad efter månad. Det är det enda jag kan tänka på, hur jag ska kunna smärtlindra. Tens funkar inte. 

Så i dag när vinden river i löven njuter jag, även om det är varmt. Rasslet av löv det älskade pappa också. Han brukade lägga sig på en luftmadrass i trädgården hos mormor och sova. "håhåja ja håhåja ja hör vad det susar i träa idag.."

Ingen sommar utan igelkottar.

I år hade vi som mest 12 stycken på kvällsmat. De försvann alla när vi fick skicka Totte till en viltrehabiliterare i Stockholm. Han var fullständigt dränkt i svart målarfärg.

Jag fick klippa bort färgen i ansiktet på Totte, så han kunde se igen.

Jag hoppas av hela mitt hjärta att det är en olyckshändelse och inte något gjort av människa.

Men På lilla Vilthuset fanns det flera små kottar dränkta i färg, påkörda, sparkade, och knivhuggna. Handlingar gjorda av odjur inte av människor. För friska, normala människor gör inte djur illa. Och absolut inte kottar.

Något att glädja sig åt, Hannas fantastiskt vackra hår. Mitt i hennes och vårt elände.

Nej dottern mår inte så bra. Hon har blivit allergisk mot sin ADD medicin och läkaren vill inte ge henne någon ny. Så Hanna är trött bortom allt förnuft.

Erik har blivit arbetslös han som verkligen ville ha ett jobb.

Pappa fick något frätande över armarna på jobbet och har haft bandage över blåsorna i sommar. Tack till min vän Gunilla som hjälpte oss lägga om det. 

Vår katt Cissi mår toppen däremot. Hon har varit jobbig i sommar, jamat hela nätterna och vi fick inte ta i henne. Så Cissi fick åka till veterinären, vi trodde hon hade ont i munnen. Men Cissi har ont i ryggen och står nu på Metacam. Vi har en glad och kelen kisse igen. Hon har nog gjort sig illa i någon catfight..

Ja så ser det ut och on bara några dagar är det augusti och vi går mot den höga svala luften, klarblå himmel och färgsprakande träd och buskar. Jag längtar...

Gängkriminalitet

 

Hur ska vi lösa gängkriminaliteten?

Vi ökar på straffen. Vi måste involvera föräldrarna. Vi måste få in de frånvarande fäderna.

Förslagen är många, men det är ju inte så här det ligger till.

Jag har läst boken tills alla är döda. av Diamant Salihu. 

Sanningen är den att i Rinkeby mfl ställen mördar man inte okända människor. Man mördar sina bästa vänner, sina klasskompisar, sina egna bröder. Fäderna har försökt få ungdomarna att bli sams, men den yngre generationen skiter i sina föräldrar, i det svenska samhället, i allt. 

Sanningen är också att ingen har blivit dömd för ett enda gängmord. Det finns en tystnadskultur, de som fått sina barn mördade vet vem som gjort det men man säger det inte för man vill inte dö.

Det största problemet som jag ser, efter att ha läst boken och sett programmen på tv 4 om gängkriminalitet i Göteborg, är ny rekryteringen. Man ger en tioåring 10 000 kr att fixa ny mobil för eller köpa lite nya kläder. Man sponsrar hen med mer pengar sen ber man om en tjänst. Föräldrarna som lever på existensminimum ringer inte polisen när ungen kommer hem med kläder för tusentals kronor, kläder det skulle tagit dem 10 år att kunna köpa för sparpengar de inte kan spara.

Så det verkliga problemet är inte fler poliser, hårdare straff eller fler vuxna.

Problemet är att dessa unga kan tjäna en miljon på en vecka.

Det andra problemet är att ingen vågar vittna eller tjalla.

Det tredje är som ovan nyrekryteringen.

Hur stoppar man detta?

Jag har en kontroversiell lösning.

Stoppa inflyttningen till dessa utsatta områden för unga människor och barn familjer. Stäng skolorna i området och sätt eleverna i andra skolor. Utan unga att rekrytera dör gängen ut.

Ett annat förslag är att när det börjar gå åt fanders ta hela familjen, ta mobiler och flytta hela familjen till okänd ort. Se till att båda föräldrarna har jobb på nya orten och att ungdomen får en skolgång som fungerar. Låt det ske fort mitt i natten eller tidig morgon. Ingen ska kunna ringa någon och berätta vad som hänt. Familj efter familj, sprid ut dem i hela Sverige, bryt deras kontakt mönster genom att ge dem nya mobiler. De som vägrar sätt dem på ett plan hem till det land de kom ifrån.

Detta är grymt, det är fruktansvärt att göra så här mot människor. men alternativet är ett för evigt pågående krig mellan olika gäng, en vacker dag dör någon som inte har ett skit med detta att göra. Nej det har redan hänt i Göteborg där en unge, ett barn sköt en 20 årig man för att visa att han var mogen att mörda människor. En annan ung man blev skjuten utanför en restaurang bara därför att han stod där.

Jag förstår inte varför vi inte använder insatsstyrkan mot denna kriminalitet.???

Jag brukar se på efterlyst. Varje vecka ser man unga män med färgat skin råna butiker, skjuta folk och misshandla gamla för några tusenlappar. Vi ser gäng som ger sig på andra ungdomar för att få tag på en telefon, en jacka eller bra för att skända dem. Svenne hatet är djupt.

Vi löser inte detta med mer hat mot invandrare. Vi måste förstå att deras föräldrar kom till Sverige för att deras barn skulle få växa upp i trygghet och få en utbildning, istället dör de för vännernas kulor. Skjutna i ryggen....

Bryt upp dessa subkulturer dessa samhällen i samhället som inte har några lagar. De lyssnar inte på sin Imam, inte på föräldrarna och de skiter i vårt svenska samhälle och dess lagar och regler. Dessa ungdomar har skapat en egen subkultur med egna lagar och regler. Och vi kommer inte åt dem.

Vi kommer inte åt dem, det är en sluten församling. Vi kan bara titta på. Vi hyllar dem genom att ge dem pris när de sjunger om vapen och vem de ska mörda eller har mördat.

Förbjud musik videos med kriminella inslag. I bland är detta  kontrakterade mord. Man sjunger om vem man vill ha mördad. Ge för fan inte pris denna sortens musik, skit samma hur många som gillar skiten. Det finns så många skötsamma rappare som är värda ett pris.

Men vi i Sverige vågar inte. Vi tittar på och det är det samma som att legitimera det som sker. Det hjälper inte att ondgöra sig i TV-soffor, här måste det ske lagförändringar och här måste man handla nu.

Tillräckligt många har dött.

Ta en allvarlig funderar på hur vi hade reagerat om det var 20 unga som dött i gängkrig från Lidingö, Södermalm eller Hammarby sjöstad?

Till alla unga doktorer.

 Smärta kan man leva med. Sägs det.

Nej det kan man inte.

Den förstör ens liv, isolerar en från ens egen familj och hela samhället.

Jag går Jesu väg varje dag och Jean D arc.

Jag vaknar vid 4 tiden då där med värk i armar, ben och huvud. Värken i kroppen är som om jag fått rejält med bult av ett basebollträ. Blåslagen men det syns inte.

Armarna vrider sig och fingrarna i ställningar en dansare på kinesiska operan skulle vara stolt över.

Benen krampar och jag får ställa mig upp hålla i rollatorn vid sängen och trampa ner hälarna i golvet, det går inte alltid men man får stå en stund.

Jag lägger mig igen.

Så kommer branden i varenda lem hela kroppen.

Jag vaknar alltså korsfäst på ett brinnande bål varje morgon. VARJE MORGON!!!!

Man måste lära sig leva med smärtan, integrera den i sitt liv, acceptera den. Viss gör det själv då.

lätt att säga om det värsta man varit med om är huvudvärk.

Så här uppfattar min hjärna min kropp.

Jag har en cementpelare till nacke, huvudet har två järnringar runt och någon håller på att slita av mig vänster öra och dra ut alla tänder på den sidan ansiktet och vrida loss huvudet från halsen i kramper.

Det känns som om någon klämmer sönder min nacke och det rinner kokande lava ner mot svanken.

Det är en skogsbrand i hela kroppen. Benen är en elefants de känns tunga och stela och omöjliga att flytta. Om jag försöker göra något, som att gå på toa och torka mig eller skriva så krampar bålen, ryggen halsen och det exploderar och byter sida. Muskelgrupp efter muskelgrupp, armar fingrar tår, fram och baksida på armar och ben. Magmuskler som om jag gjort tusen situps och överbelastat magen.

Kroppen kompenserar och drar ihop ryggmuskel efter ryggmuskel. Jag skriker rätt ut, jag gråter. Smärta går att integrera i livet, man kan leva med den... inte jag.

Jag har en spjut inkört i ländryggen och det brinner i underlivet och det blöder emellan åt. Det kliar konstant i underlivet och när jag tappar besinningen och trycker toa pappret mot när jag kissat lossnar hela slemhinnan. Så jag smörjer allt jag fått utskrivet och allt jag har hemma när det är som värst. Ändå brinner och svider det. 

Huvudvärken och värken i nacken ger mig synförändringar som auran vid migrän. Jag mår illa.

Tokig som jag är eller min kropp tror den att smärtan och ångesten den ger kan lindras med en fika till. Således har jag gått upp ytterligare 3 kg.

Nu har jag googlat allt jag har och blev påmind om den fibromyalgi diagnos jag fick 92. Det gjordes en neurolog utredning och det togs muskelbiopsier.

men att denna slask diagnos kunde plåga livet ur mig årtionden senare förstod jag inte då.

Jag stirrar på röntgen bilderna på axeln som har artros,

 på nacken med spinalstenos och diskbråck man ser faktiskt den hopklämda nerven och pålagringar. 

På ländryggen med diskbråck ärrvävnaden som växt in i nervbanorna. 

på bilden av min opererade droppfot 

min utbytta höft. 

På diskbråcket i bröstryggen som ger fantastiska smärtor ut i armarna. nej det är inte vanligt med diskbråck där så ingen förstår varför jag har det.

Nej säger ortopeden vi kan inte se någon anledning till att patienten har smärtor.

Har du provat Gabapentin. nej det har jag inte, nu har jag det.

Fantastisk medicin. man blir lätt illamående, jag blir yr desorienterad, trött kan inte följa med i ett samtal och kan inte se på tv eller läsa då ögonen inte kan fokusera. Den är vanebildande och kan missbrukas. 

Den kan man skriva ut men inte morfinpreparat för de kan vara vanebildande.....

Nu har jag provat igenom Tegretol, amitryptelin, Lyrika och gabapentin. Smärtan består men biverkningarna är fantastiska som att sväva i rymden med värk från helvetet.

Kramper förstår man sig inte på alls.

har sökt  och utretts på neurologen. Fick tipset att utesluta kaffe, choklad, sötsaker mm. nej hjälpte inte och då kan de inte hjälpa mig mer. för smärt stillande ska jag ju inte ha.

Jag är inte elak, men jag önskar att alla dem som inte fattar eller inte vill fatta jag önskar verkligen att ni får det jag har så ni kan njuta av att integrera detta i er vardag.

Jag är alltså en piller knarkare som vill vara hög på morfin.

Ja jag tar i snitt en tablett var tredje var fjärde dag. De smärt fria timmarna gör att narkomanen här kan stå ut i tre dagar till.

Hur länge orkar man bli torterad, misshandlad och negligerad ?

jag vet inte, men min gräns är snart nådd.

har bett om en utredning på smärtkliniken så att jag kan få rätt hjälp tills dess får jag akupunktur.

Hjälper dock inte mot artros.

krig eller fred, förlåtelse eller hat.

 

Min son har ett projekt i skolan på Fhsk i Örebro. Förlåtelse.

Vi har fått hem en bok som delvis är skriven av Sydafrikas Desmond Tuto.

Där hävdar han att alla kan förlåta allt.

Jaha. I sann kristen anda.

I dag ser hela världen på Palestina/Israel där ett folkmord och en etnisk rensning har på börjats, igen.

När jag var barn hette det heliga landet Palestina, sjön hette Genesarets sjö. och allt var frid och fröjd.

Nu ska palestinierna i Jerusalem fördrivas från de bosättningar de haft i 45 år. Ut med packet. men vem bodde där först egentligen?

Jag anser att Israel som utropades som judarnas land 1948 är Palestina och därmed palestiniernas land dvs arabernas land.

Man skulle kunna utropa en religionsfri stat med hjälp av FN. Där alla kan bo och verka sida vid sida. För sanningen är den att det finns vänskap mellan både judar och araber på grundnivå dvs i byarna och städerna. Vem eller vilka som ständigt blåser upp konflikten vet jag inte. men jag vet att respektive lands ministrar har ett ansvar. Vi måste få ett slut på denna skit en gång för alla.

I bibeln/koranen står det att man ska göra mot andra vad man vill att de ska göra mot en själv. skit i heliga krig, det finns inga heliga krig. Gud skulle aldrig starta ett heligt krig han är emot krig.

Jesus predikade fred och kärlek. Ja jag vet, ingen av religionerna islam eller judendomen accepterar honom som Guds son, men hur det än är med den saken så är Gud en kärlekens Gud inte en hämndens Gud.

Jesus säger att om någon gör dig orätt gå ut ur staden skaka dammet ur din mantel och från dina sandaler. eller om någon slår dig på din högra kind vänd den andra till honom också. Det står INTE slå ihjäl den jäveln våldta hans hustru och dotter och bränn ner hans hus.

Oavsett om man ser Jesus som Gud son eller en vanlig skit pratare så sa han ändå kloka saker och han kallade allas vår Gud för fadern i himlen. Oavsett om man kallar Gud för fader, Allah, Jehova eller nått annat så var det ändå Guds ord Jesus spred på jorden. Varför kan hans folk hans eget folk av David släkt inte följa det? för att Abraham hade två fruar var de ena blev judarnas stammoder Sara. Hagar som var hans tjänarinna blev stammoder till islam. Så en man är skuld till ett krig som pågått sen hedenhös. 2021 lever alltså palestinier och israeliter på stenåldern, ständigt mata den eld som heter hat och avundsjuka.

Hur får man slut på det? Jag vet inte. Det jag vet är att det ständigt underblåses av regeringarna och olika terror grupper. Då finns det några vägar att gå.

1. USA lägger en rad atombomber över landet och gör om det till en radioaktiv zon obeboelig.

2. Man ställer upp lika många judar som araber med familj mitt emot varann ger den äldste ett vapen i var grupp och ber dem skjuta varann. När siste man är död skjuter vi den som överlevde. Fast vem vill riskera att ens barn skjuts av den andre så vem skjuter först? då kanske det blir dags skaka hand och gå vidare. För det man inte förstår är ju att de skjuter varandras barn och om det är okej ja då har man ju sagt ja till att någon får skjuta ens egna också.

3. Vi FN utropar staten som en religionsfri stat där alla kan bo men inte utöva sin religion.

4. Fred. allas rätt till att leva bo och verka i staten Abraham. Han var ju ändå först där. 

Så till den springande punkten, kan allt förlåtas av alla? NEJ Desmond.

Det sägs att mobbaren mår sämre än sitt offer. Men om man säger att allt kan förlåtas då avsäger man sig ju sin egen upplevelse för att ge sin nästa absolution. Vi har alla ett val, att gå vidare och inte bli elak eller att leva ut vårt hat på någon annan. 

Mobbing om vi fortsätter på det temat är något som förstör livet för offret för resten av dess levnad.

jag vet det. man blir aldrig mer människa. Jag pratade med min dotter om det i går i bilen hem från träningen. Mobbingen satte djupa spår i henne. Hon är rädd för andra människor. Hon litar inte på sig själv har inget självförtroende. Trots att hon är intelligent och street smart tror hon inte hatt hon klarar något. Ändå gick hon ut med lysande betyg från gymnasiet. Får beröm på de jobb hon är på. Hon är noggrann och ansvarskännande. Ändå har hon så dålig självkänsla att hon har ont i magen varje dag för vad människor skall tycka om henne. Har jag förlåtit hennes lärare eller hennes mobbare. Aldrig i helvetet. Över mina döda ben. Men jag suktar inte efter vedergällning, jag hoppas Gud står för den.

Varför är det så viktigt för vissa människor att stampa på de svaga?

Kan en nation förlåta ett folkmord, en invasion eller ett försök att utplåna dem. Nej. Se på forna Jugoslaven. Är det fel av Ryssland att annektera Krim? Nej för det bor bara ryssar på Krim.

Vore det fel av Ryssland att annektera Estland, Ja för där bor det ester.

Hur blir det nu med det stora imperiet Great britten. Det kanske går åt helvete.

Inte ens kungahuset kan förlika sig med färgade människor, eller sköra för den delen heller. Hade de varit schysta mot Diana hade hon kanske levt idag. Hade Charles fått gifta sig med sin ungdoms kärlek Camilla hade han inte tillbringat bröllopsnatten hos henne istället för hos sin unga fru. För vad spelar det för roll vem man äktar? hellre låta honom bli lycklig än se honom förstöra livet för en unga, oskuldsfull jänta som inte haft det så lätt i livet. Det blev hennes död.

Henrik den 8e splittrade Irland och England när han konverterade från katolicism till protestantism när påven vägrade honom skilsmässa och la en bannlysning på honom. Han undvek den genom att byta religion och ett antal fruar. 

Kvar i katolicismen blev Irland förutom distriktet Ulster dvs norra Irland, som också var den industriella delen av Irland, resten var farmar land som led svårt av fattigdom. Det har varit krig mellan de båda delarna av Irland i evigheter. Men så slöt de fred. Ändå pyr det under ytan vilket vi nyss sett prov på.

Nu har Stor Britannien lämnat EU. Något som varken Wales, Ulster eller Skottland gillar.

Jag hoppas av hela mitt hjärta att de lämnar unionen. Jag hoppas Australien gör det samma.

För hur bra är man på att se till alla om man inte ens kan hålla ihop sin familj? Hur kan man se ner på färgade om man är kungahus över Australien med det urbefolkning? 

Jag vet inte hur mycket som är sant av det som prinsparet av Sussex berättade i tv men det är skrämmande. Även Englands kungahus lever på stenåldern.

Så kan man förlåta?

Kan man förlåta taskiga rykten om ens fru? rasistiska uttalanden(om de är sanna) om en barn?

Kan man förlåta en svärdotters påhopp på hela familjen?

Jag vet inte.

Vi lever i en tid av ond bråd död. Människor vi känner dör i denna pandemi.

Hur kan små saker bli så stora när döden är så nära?

Kan allt förlåtas nej absolut inte.

Kan vi försonas med skiten ändå? ja.

Man kan gå vidare även om man inte kunnat förlåta.

Förlåtelse är egentligen bara ett sätt att lindra skuldkänslorna hos motparten, varför ska jag göra det?

Hur ska jag kunna förlåta att mitt liv blev förstört, att mina barns liv förstördes och makens. men det är en annan historia.

Vi bär våra sår inom oss. Oavsett om vi väljer att förlåta eller inte så brister de ibland och orsakar en blödning och en ny sårskorpa. I bland blir det till en varhärd, den måste förhindras det är allas ansvar.

Kan man älska sin nästa å ändå inte förlåta dennes fruktansvärda handlingar, ja. Vill jag se modern till det barn jag mördat säga till mig du är förlåten, för det oförlåtbara? nej tack. Det är hyckleri.

Den som mist någon i en våldsam handling kommer sakna den människan resten av livet och fundera på hur det kunde blivit. Det kommer man göra oavsett. Då blir förlåt bara ett tomt ord och det ska det inte bli.

Ordet förlåt är det vackraste man kan ge någon, om hen förtjänar det. Det måste vara uppriktigt och från hela ens hjärta. Förlåt är en kärleks handling, man kan inte älska utan att det kommer från hjärtat. Förlåt förutsätter att det inte blivit någon bestående skada som inte går att reparera. Ett misstag kan förlåtas men kanske inte en berådd handling.

Men om du älskar din nästa som dig själv, på riktigt så tänker du på vad som skulle såra dig och vad du inte vill utstå och heller inte önskar din värsta ovän. Då kan man inte döda, lemlästa, tortera eller plåga någon annan. Med ett enda ord Empati.

Skam

 

Corona eller inte, jag har tänkt mycket på mitt liv sista tiden. googlat klasskompisar och vänner från förr

och upptäckt att flera är döda. 

Jag tänkte att det skulle vara kul att träffa alla igen.

Men så kom skammen.

Skammen över att jag inte har en lysande yrkes karriär bakom mig.

Jag skäms över att jag är sjuk och inte kunnat jobba. Jag skäms över att jag lullar runt med en rollator i trädgården och struttar runt med kryckor sen 92. När jämnåriga åker vattenskidor, vandrar i alperna och springer maraton.

Jag blev slängd på soptippen redan 2003. Jag grät och bönade och bad att få hjälp till ett jobb men det blev kalla handen.

Så jag smyg tittar på klasskompisar profiler på FB, ser deras lycka, barn och barnbarn.

Dyra kläder fina hem. Jag är inte avundsjuk på saker, jag är nog inte avundsjuk på något men känner en sorg över allt det som jag tvingats avstå.

När jag var 25 år gick jag till Dr Hallberg på Oskarsgatan i stan, efter röntgen av min höft och min rygg konstaterade han att jag hade en rygg som en 80 åring.

Samma eftermiddag besökte jag Charles Burlin som var medium. Han la mina kort och det enda jag kommer i håg från det mötet var att han sa att jag är mycket sjukare än jag tror och att jag skulle genom gå en operation och sen inte kunna gå. Han berättade också om mina föräldrars frånfälle, många begravningar sa han.

Jag trodde han sa detta för att jag glömt ta bort klädnypan under armen på tröjan.

Men han sa att det skulle bli ett eländigt liv. Det blev värre än han kunnat föreställa sig.

Ångrar jag någonting?

Ja, jag ångrar att jag lyssnat så mycket på vad andra säger, att jag glömde bort min egen styrka.

Man ska inte låta andra bestämma vem man är och vad man klarar av. Man ska lyssna på sitt eget jag.

För vem vet om inte du gör det?

Å så alla dem som dött. Människor som gått bort innan 60.

Mest bestört blev jag över Peders död 2017. Han var stor och stark och hade pondus och charm. Han gick klassen över mig. Han kändes odödlig.

Alla dessa människor som jag överlevt. De hade ett liv, barn, barnbarn mm. Till synes friska, rörliga...

men jag lever men kan knappt gå, har fruktansvärda smärtor och funderar i bland på om jag skulle kunna få dödshjälp utomlands. För vad är det för mening att leva om man inte kan njuta av livet?

Smärtan i kroppen gör mig fruktansvärt trött. Egentligen ligger jag på sängen och väntar på att det ska ta slut. Jag är så över blockerad i hjärnan att jag i bland inte tål varken ljud eller ljus.

Jag vill bara vara ifred i tystnaden, men här är aldrig tyst längre och jag får således ingen återhämtning.

Helvetet började på riktigt för 5 år sedan. Då blev maken arbetslös och dottern. Maken har jobb men dottern har varit så sjuk i sin diabetes och sitt mående att hon inte kommit ut i arbete.

Jag vill inte mer.

Så att träffa alla från förr det går bara inte. Jag är inte den person jag var, ett helt liv har passerat.

Det är enklare att stanna upp och sen låta livet som det är glida på. Inte titta tillbaka och sörja över det som aldrig blev.

Så frågan är, vad vill jag, vad kan jag, vart är jag på väg. 

När minnena är närmare än framtiden

 

Man kommer till en punkt i livet där man inser att man levt längre än man har kvar att leva.

Jag vaknade i morse med en katt på bröstet, en svart spinnande liten boll som ville bli kliad på magen. Det är nu tid. Åh ändå svävar minnena tillbaka till min ungdom. Jag somnade i natt någon gång efter 04.00 och hade legat vaken och tänkt på Kjesäter, Vilken lycklig tid det var. Vi va alla lyckliga, just i livets början. hela långa livet låg framför oss. Men för några tog framtiden slut där.

 Jag kände mig vuxen endast 17 år gammal när jag började jobba på ämneskursen som assistent. Jag hade ansvar för 20 funktionsvarierade unga och gamla. Vi va fem som jobbade. men jag var inte som dem. Jag har aldrig varit som alla andra någonstans i hela mitt liv. Då var det ett bekymmer, idag är jag glad att jag inte är som alla andra. 

Jag var rädd och osäker, vågade inte riktigt ta för mig av livet. Det gjorde andra så bra. 

Jag har däremot fostrat mina barn till kritiskt tänkande och som lärt sig se saker innan de händer. Det gjorde jag, såg hur det skulle bli utifrån vilka val jag gjorde. Det gjorde inte andra. 

Så nu sitter jag här i morgondimman och funderar på livet.

Varför blev det som det blev? Vad kunde jag gjort annorlunda. För i stunden har jag aldrig haft några val, i alla fall inga jag sett, trots min förmåga att se på saker från alla synvinklar som finns att tillgå.

Vad är det som styr livet. är det slumpen? Eller är allt förutbestämt? Hur kan jag påverka mitt liv? är vi frö för vinden? Än blåser vi hit än dit?  

Hur hade mitt liv sett ut om om exempelvis Conny inte dött? 

Hade det inte blivit någon konfirmation om Eilertz Fryland, vår rektor på Kjesäter dött tidigare?

Om vi inte krockat i Linköping när jag var 2 år hade jag då varit frisk i dag? Men nu blev det inte så för jag satt på armstödet mitt i bilen, en gammal raggarbil och när vi krockade flög jag rakt mot rutan och min mamma slet tag i vänsterfoten och drog mig tillbaka. Det i sin tur slet sönder min höft och min ländrygg, vilket har orsakat mig stor smärta sen dess. har dessutom intryckta revben och en död lungspets efter olyckan.

Ingen såg mina skador, jag var ju ett barn och kunde inte gå sönder. Men det har påverkat mig hela mitt liv.

Om jag inte åkt och hälsat på på Kjesäter och träffat Karl-Erik hade jag aldrig vågat söka till fritidsledare utbildningen. 

Sen är det det här med vänner och äkta hälfter. Det sägs att man ska byta partner tre gånger i livet för att matcha sin egen utveckling, kan med en gång säga att det är inte min stil.

Vänner däremot har kommit och gått.

Min allra första vän Anette tappade jag kontakten med när vi flyttade från Storebro. Hon var här en sommar och vi var så olika att jag inte ville vara hemma. Då var jag 7 år.

Sen blev det Mia i tonåren hennes familj var sommargäster i Brevens, från Stockholm. Hon såg sig alltid lite finare än oss andra. Det är värre i dag. 

Den längsta vännen jag haft är Maud. Den vänskapen tog slut då hon alltid hälsade på oss och stannade hela dagen men aldrig ville att jag skulle hälsa på henne. Det spelade ingen roll så länge jag var frisk men ju sämre jag rör mig och ju ondare jag får när tidens tand gnager på mina ben desto mer undviker jag folk som bara vill utnyttja mig. Ingela är en vän jag hade i Stan i 20 års åldern, vi försvann åt varsitt håll och träffades igen pga en dödsannons, vi träffas fortfarande. 

Sen blev jag vän med många när vi flyttade hit. Var med och startade föräldraföreningen men det slutade också med att det var jag som rodde runt hela grejen. När jag sa ifrån dog den.

Hade en vän i Janette, ungarnas kompis mamma. Vi hade rätt kul. Men så vände hennes liv och de fick sälja gården och flytta till stan. Hon mådde sen inte så bra och det slutade med att hon avslutade sitt liv.

Sen blev det Hanns skolsyster. Hon gjorde mycket för min dotter och vi fann varann.

Så nu sitter jag här och funderar på var gick det fel?

Vad blev min uppgift i livet?

Så i dag är minnena roligare och mer färgsprakande än de framtid jag inte kan se.

Ålderdomshemmet hägrar inte.

Kan känna en viss avundsjuka(något jag aldrig haft problem med) när äldre än jag springer maraton, när man i tidningarna skriver att 60 är det nya 30. Herre gud jag vaknar varje morgon och kroppen skriker att jag är 80 år och kommer vara död i morgon. 

men själen blir som Elisabeth sa (96 år) aldrig äldre än 20 år.

Själen kan inte riktigt förlika sig med kroppens totala förfall. Själen hoppas nu på ett bättre liv efter detta. Jag har redan bestämt vad jag ska göra då.