Skam

 

Corona eller inte, jag har tänkt mycket på mitt liv sista tiden. googlat klasskompisar och vänner från förr

och upptäckt att flera är döda. 

Jag tänkte att det skulle vara kul att träffa alla igen.

Men så kom skammen.

Skammen över att jag inte har en lysande yrkes karriär bakom mig.

Jag skäms över att jag är sjuk och inte kunnat jobba. Jag skäms över att jag lullar runt med en rollator i trädgården och struttar runt med kryckor sen 92. När jämnåriga åker vattenskidor, vandrar i alperna och springer maraton.

Jag blev slängd på soptippen redan 2003. Jag grät och bönade och bad att få hjälp till ett jobb men det blev kalla handen.

Så jag smyg tittar på klasskompisar profiler på FB, ser deras lycka, barn och barnbarn.

Dyra kläder fina hem. Jag är inte avundsjuk på saker, jag är nog inte avundsjuk på något men känner en sorg över allt det som jag tvingats avstå.

När jag var 25 år gick jag till Dr Hallberg på Oskarsgatan i stan, efter röntgen av min höft och min rygg konstaterade han att jag hade en rygg som en 80 åring.

Samma eftermiddag besökte jag Charles Burlin som var medium. Han la mina kort och det enda jag kommer i håg från det mötet var att han sa att jag är mycket sjukare än jag tror och att jag skulle genom gå en operation och sen inte kunna gå. Han berättade också om mina föräldrars frånfälle, många begravningar sa han.

Jag trodde han sa detta för att jag glömt ta bort klädnypan under armen på tröjan.

Men han sa att det skulle bli ett eländigt liv. Det blev värre än han kunnat föreställa sig.

Ångrar jag någonting?

Ja, jag ångrar att jag lyssnat så mycket på vad andra säger, att jag glömde bort min egen styrka.

Man ska inte låta andra bestämma vem man är och vad man klarar av. Man ska lyssna på sitt eget jag.

För vem vet om inte du gör det?

Å så alla dem som dött. Människor som gått bort innan 60.

Mest bestört blev jag över Peders död 2017. Han var stor och stark och hade pondus och charm. Han gick klassen över mig. Han kändes odödlig.

Alla dessa människor som jag överlevt. De hade ett liv, barn, barnbarn mm. Till synes friska, rörliga...

men jag lever men kan knappt gå, har fruktansvärda smärtor och funderar i bland på om jag skulle kunna få dödshjälp utomlands. För vad är det för mening att leva om man inte kan njuta av livet?

Smärtan i kroppen gör mig fruktansvärt trött. Egentligen ligger jag på sängen och väntar på att det ska ta slut. Jag är så över blockerad i hjärnan att jag i bland inte tål varken ljud eller ljus.

Jag vill bara vara ifred i tystnaden, men här är aldrig tyst längre och jag får således ingen återhämtning.

Helvetet började på riktigt för 5 år sedan. Då blev maken arbetslös och dottern. Maken har jobb men dottern har varit så sjuk i sin diabetes och sitt mående att hon inte kommit ut i arbete.

Jag vill inte mer.

Så att träffa alla från förr det går bara inte. Jag är inte den person jag var, ett helt liv har passerat.

Det är enklare att stanna upp och sen låta livet som det är glida på. Inte titta tillbaka och sörja över det som aldrig blev.

Så frågan är, vad vill jag, vad kan jag, vart är jag på väg.