När minnena är närmare än framtiden

 

Man kommer till en punkt i livet där man inser att man levt längre än man har kvar att leva.

Jag vaknade i morse med en katt på bröstet, en svart spinnande liten boll som ville bli kliad på magen. Det är nu tid. Åh ändå svävar minnena tillbaka till min ungdom. Jag somnade i natt någon gång efter 04.00 och hade legat vaken och tänkt på Kjesäter, Vilken lycklig tid det var. Vi va alla lyckliga, just i livets början. hela långa livet låg framför oss. Men för några tog framtiden slut där.

 Jag kände mig vuxen endast 17 år gammal när jag började jobba på ämneskursen som assistent. Jag hade ansvar för 20 funktionsvarierade unga och gamla. Vi va fem som jobbade. men jag var inte som dem. Jag har aldrig varit som alla andra någonstans i hela mitt liv. Då var det ett bekymmer, idag är jag glad att jag inte är som alla andra. 

Jag var rädd och osäker, vågade inte riktigt ta för mig av livet. Det gjorde andra så bra. 

Jag har däremot fostrat mina barn till kritiskt tänkande och som lärt sig se saker innan de händer. Det gjorde jag, såg hur det skulle bli utifrån vilka val jag gjorde. Det gjorde inte andra. 

Så nu sitter jag här i morgondimman och funderar på livet.

Varför blev det som det blev? Vad kunde jag gjort annorlunda. För i stunden har jag aldrig haft några val, i alla fall inga jag sett, trots min förmåga att se på saker från alla synvinklar som finns att tillgå.

Vad är det som styr livet. är det slumpen? Eller är allt förutbestämt? Hur kan jag påverka mitt liv? är vi frö för vinden? Än blåser vi hit än dit?  

Hur hade mitt liv sett ut om om exempelvis Conny inte dött? 

Hade det inte blivit någon konfirmation om Eilertz Fryland, vår rektor på Kjesäter dött tidigare?

Om vi inte krockat i Linköping när jag var 2 år hade jag då varit frisk i dag? Men nu blev det inte så för jag satt på armstödet mitt i bilen, en gammal raggarbil och när vi krockade flög jag rakt mot rutan och min mamma slet tag i vänsterfoten och drog mig tillbaka. Det i sin tur slet sönder min höft och min ländrygg, vilket har orsakat mig stor smärta sen dess. har dessutom intryckta revben och en död lungspets efter olyckan.

Ingen såg mina skador, jag var ju ett barn och kunde inte gå sönder. Men det har påverkat mig hela mitt liv.

Om jag inte åkt och hälsat på på Kjesäter och träffat Karl-Erik hade jag aldrig vågat söka till fritidsledare utbildningen. 

Sen är det det här med vänner och äkta hälfter. Det sägs att man ska byta partner tre gånger i livet för att matcha sin egen utveckling, kan med en gång säga att det är inte min stil.

Vänner däremot har kommit och gått.

Min allra första vän Anette tappade jag kontakten med när vi flyttade från Storebro. Hon var här en sommar och vi var så olika att jag inte ville vara hemma. Då var jag 7 år.

Sen blev det Mia i tonåren hennes familj var sommargäster i Brevens, från Stockholm. Hon såg sig alltid lite finare än oss andra. Det är värre i dag. 

Den längsta vännen jag haft är Maud. Den vänskapen tog slut då hon alltid hälsade på oss och stannade hela dagen men aldrig ville att jag skulle hälsa på henne. Det spelade ingen roll så länge jag var frisk men ju sämre jag rör mig och ju ondare jag får när tidens tand gnager på mina ben desto mer undviker jag folk som bara vill utnyttja mig. Ingela är en vän jag hade i Stan i 20 års åldern, vi försvann åt varsitt håll och träffades igen pga en dödsannons, vi träffas fortfarande. 

Sen blev jag vän med många när vi flyttade hit. Var med och startade föräldraföreningen men det slutade också med att det var jag som rodde runt hela grejen. När jag sa ifrån dog den.

Hade en vän i Janette, ungarnas kompis mamma. Vi hade rätt kul. Men så vände hennes liv och de fick sälja gården och flytta till stan. Hon mådde sen inte så bra och det slutade med att hon avslutade sitt liv.

Sen blev det Hanns skolsyster. Hon gjorde mycket för min dotter och vi fann varann.

Så nu sitter jag här och funderar på var gick det fel?

Vad blev min uppgift i livet?

Så i dag är minnena roligare och mer färgsprakande än de framtid jag inte kan se.

Ålderdomshemmet hägrar inte.

Kan känna en viss avundsjuka(något jag aldrig haft problem med) när äldre än jag springer maraton, när man i tidningarna skriver att 60 är det nya 30. Herre gud jag vaknar varje morgon och kroppen skriker att jag är 80 år och kommer vara död i morgon. 

men själen blir som Elisabeth sa (96 år) aldrig äldre än 20 år.

Själen kan inte riktigt förlika sig med kroppens totala förfall. Själen hoppas nu på ett bättre liv efter detta. Jag har redan bestämt vad jag ska göra då.