För några år sedan skrev jag denna blogg.
Då var jag arg, för att inte säga rasande.
Idag lägger jag ut den därför att det inte längre finns någon Föräldraförening, inga nattvandrare och troligtvis ingen kulturkanal. De egagerade föräldrarna tog slut, det var ju i mångt och mycket samma människor i alla föreningarna.
Varför är det så här i Odensbacken?
Alla tänker det är inte mitt barn som stökar, det är inte min unge som mobbar eller mobbas i skolan.
Jag vill inte veta hur ungen har det i skolan, för jag orkar inte ta tag i det.
Sanningen är den att vi i 40-50 års åldern är så egocentriska och så inne i vårt eget, att vi glömmer barnen, de får klara sig själva.
Så ARG är tyvärr aktuell idag också.
Därför att våra barn köper hasch, alkohol, cigg och röker vattenpipa när vi inte är med!
Du har ingen aning om vad ditt barn gör när du inte är med.
Du har heller ingen aning om hur ditt barn har det i skolan här, om nu ditt barn går kvar i den här skolan???
Mina gör det inte!!
ARG en gammal blogg...
Det är lika bra jag säger det med en gång, jag är arg.
Du som känner att du inte vill veta varför eller är rädd för att få en känga.
Läs inte idag, jag lovar skriva något trevligt i morgon till er i stället.
Vi i Östernärkes Föräldraförening utlyste möte i Askers skola igår kväll.
Vi var 4.5 fattiga själar, för en kom lite sent. Heder åt dem som kom. Heder också åt dem som hört av sig och sagt att de inte skulle komma.
Är det så att vi inte behöver en föräldraförening?
Det är kanske lika bra att lägga ner den?
Kanske är skolan här ute så bra att vi inte behövs?
Bra då gör vi det.
Ni förstår nästa år står skolan inför de största nerskärningarna i skolans historia.
Det skall sparas 1 MILJARD i skolan 2010 i hela Sverige. Det kommer att drabba ytterskolorna. De kommer kanske inte att finnas kvar. Det kommer att drabba Odenskolan. Det kommer att drabba högstadiet, det är därför 5-6 flyttar in i 7-9 skolan.
Men frågan är RÄCKER DET?????
Vi skiter ju i vilket, eller hur? Men ni förstår det gör inte föräldrarna i stan.
Nästa år är det valår och visst lilla öster Närke har några fattiga väljare, det finns lika många väljare här som i ett par bostadsområden i stan.
Så var skall gubbarna spara?
Vilka hörs inte?
Jo ,VI.
Nästa termin går Erik och Hanna inte på f-6 skolan i Odensbacken.
Så om jag skall göra som alla andra, kan jag säga att jag skiter i om hela f-6 flyttar till Mellösa med Gunilla. Det verkar ju okej för er med barn i Odenskolan.
Kanske hamnar högstadiet i stan också?
Kommunen lämnar delar av vårdcentralen.
Okej, vad kan det innebära?
Jo, att vi inte har någon vårdcentral.
Då försvinner apoteket också.
Helt okej för vi har ju bil, eller hur?
Har alla det?
Nä.
Kanske inte dina föräldrar, mina är döda så mig spelar det ingen roll.
Dessutom är jag flytt bar.
Jag har inget som binder mig till citat av kommunaltjänsteman
Förstår ni inte att Odensbacken är bara en liten vägkorsning längs 52, om skolan försvinner?
Jacobsons försvinner, Adolfssons, Fiket, affären och banken.
Husen blir inget värda. Snart skall vi dessutom betala för elen som går åt på cykel och gångbanor samt villa gator, Jo 2014 kanske det blir så.
Vet du hur dina barn har det i skolan?
Inte!
Varför vet du inte det?
Många barn är stökiga i skolan.
Har någon frågat detta barn varför han/hon inte mår bra?
Är det alltid barnets fel att det inte fungerar i skolan?
Jag vet vad jag tycker.
Är det okej att komma hem mordhotad, riven, biten och slagen?
Men det finns barn som gör det på Odenskolan.
Det förekommer i och för sig i hela Sverige men där har jag inga barn“Denna blåsiga vägkorsning” slut på citat.…Det finns barn som alltid slåss och bråkar.
Jag VET att inga barn gör det med berått mod och elak vilja.
Jag vet att det blir så för att sorgen i bröstet är så stor att man inte vet vart man skall göra av sig.
Är det rätt då att straffa det barnet en gång till?
Jag vet vad jag tycker.
Jag tycker inte uppfostran är svaret på alla problem.
Jag anser att ömhet, kärlek och respekt är svaret på det.
EMPATI från vuxna är inte så dumt det kan faktiskt läka små trasiga barn hjärta.
Där du ser en hopplös strulig ungdj
Då ställer jag mig frågan hur kan jag hjälpa detta barn att få förtroende för vuxna igen.
För uppenbarligen är det barnet sårat. Så besviken och ledsen att det inte längre spelar någon roll vad det gör vi ger det bara skit ändå.
Men dina barn angår ju inte mig eller hur?
Fast det tycker jag.
En gång läste jag en dikt av någon stor gubbe …. Där ser jag ett sårat barnhjärta.“ Ingen människa är en ö hel i sig själv, varje människa är en del av fast landet…….. Låt därför inte höra efter för vem klockan klämtar den klämtar för dig. Ty jag är delaktig i mänskligheten”Alla barn angår oss, de är vår framtid.
Förstör vi dem spolierar vi vår framtid, din och min…Att en mörk kväll någon gång på ålderns höst möta ett litet besviket, behovsstyrt barn i en 100 kg kropp med några polare brukar sluta med döden för åldringen. Du kanske är den åldringen?
Förstår du vad jag säger?
Om du gör det anmäl dig till nattvandrarna, kulturkanalen och föräldraföreningen mm
Man behöver inte vara aktiv i alla föreningar på en gång men i någon, någon gång.
Men jag är med i fotbollen säger du.
Bra .
Ditt barn spelar alltså fotboll 24 timmar om dygnet. Det går inte i skolan och cyklar aldrig ut på samhället. Det kommer heller aldrig att gå på några discon eller privata fester.
Då är det helt okej.
Kanske är ditt barn med i kyrkan vilken det månde vara.
Bra.
Då har ditt barn inga vänner som inte går i kyrkan?
Det går inte i skolan här?
Du lever inte ditt barns liv, du lever ju ditt.
Om några år har du noll koll på var barnet är.
Vill du att jag skall hålla koll åt dig.
Men jag vill inte.
Jag har nog med mina egna.
Varför skall jag göra ditt jobb????
Om ingen vill, då går ju ungarna och tonåringarna vind för våg.
Vad kan hända då?
Bryr du dig eller????
Nä så här i backspegeln så gjorde ingen det.
Och idag röker fler ungar i Odensbacken än de gjort på många år.
Fyllan har också ökat.
Men du och jag vi sitter hemma framför tvn.
jag
tisdag 31 januari 2012
Olämpliga äldre bilförare bakom ratten, jag har lösningen!
Det diskuteras just nu om äldre bilförares körande eller inte körade.
Jag tror min man sa att 60 00 bilförare borde få körkortet indraget, av dem kommer 14 000 få det indraget pga. medicinsk funktionsnedsättning.
Egentligen är det inget stort problem om man handskas med det på rätt sätt, men det kostar pengar.
För x antal år sedan stod jag inför precis detta problem.
Min pappa började bli dement 1996.
Det gick inte att tala med varken honom eller mamma.
Jag talade med doktorn som konstaterade att han nog inte borde köra bil.
Det dröjde flera år innan man gjorde en demenstest som han inte klarade.
Han körde ändå vidare för det fungerade till affären.
Vilken gamling kör bara till affären när hjärnan stannar hemma?
Min pappa åkte till Motala.
Han krockade, vems felet va skall jag låta vara osagt, för den som körde på honom stack som en avlöning.
Det var en hel del konstiga av åkningar och andra tillbud de här åren fram tills vi la körkortet på hatthyllan.
Så blev min mamma sjuk i hjärntumör och då sålde vi bilen.
Pappa var glad och nöjd.
För han kände sig tvingad att köra av mamma som ville ut och åka.
Om samhället skulle gå in och styra detta skulle det kunna göras ganska smidigt.
Tänk att man den dagen det är dags får ett färd tjänstkort istället för sitt körkort.
Inga begränsningar på åkandet men man får betala en summa motsvarande vad det kostar att skatta och försäkra sin bil varje år, med tanke på att vi alla har olika bilar får det bli ett genomsnittligt pris.
Inga begränsningar på riks färdtjänst men då får man betala halva resan eller kanske åka för halvbiljett på tåget?
Kanske kan man ge alla äldre gratis busskort?
Och ett tågluffarkort på järnvägen inom Sverige?
Många plus, färre bilar, mindre farliga bilförare och fler resenärer.
Då skulle det inte vara så katastroflat att lämna in körkortet, för jag vet att för många i landsorten är det en katastrof när det är 2 mil minst till närmsta affär.
Det skulle i varje fall ha fungerat för mina föräldrar.
Jag tror min man sa att 60 00 bilförare borde få körkortet indraget, av dem kommer 14 000 få det indraget pga. medicinsk funktionsnedsättning.
Egentligen är det inget stort problem om man handskas med det på rätt sätt, men det kostar pengar.
För x antal år sedan stod jag inför precis detta problem.
Min pappa började bli dement 1996.
Det gick inte att tala med varken honom eller mamma.
Jag talade med doktorn som konstaterade att han nog inte borde köra bil.
Det dröjde flera år innan man gjorde en demenstest som han inte klarade.
Han körde ändå vidare för det fungerade till affären.
Vilken gamling kör bara till affären när hjärnan stannar hemma?
Min pappa åkte till Motala.
Han krockade, vems felet va skall jag låta vara osagt, för den som körde på honom stack som en avlöning.
Det var en hel del konstiga av åkningar och andra tillbud de här åren fram tills vi la körkortet på hatthyllan.
Så blev min mamma sjuk i hjärntumör och då sålde vi bilen.
Pappa var glad och nöjd.
För han kände sig tvingad att köra av mamma som ville ut och åka.
Om samhället skulle gå in och styra detta skulle det kunna göras ganska smidigt.
Tänk att man den dagen det är dags får ett färd tjänstkort istället för sitt körkort.
Inga begränsningar på åkandet men man får betala en summa motsvarande vad det kostar att skatta och försäkra sin bil varje år, med tanke på att vi alla har olika bilar får det bli ett genomsnittligt pris.
Inga begränsningar på riks färdtjänst men då får man betala halva resan eller kanske åka för halvbiljett på tåget?
Kanske kan man ge alla äldre gratis busskort?
Och ett tågluffarkort på järnvägen inom Sverige?
Många plus, färre bilar, mindre farliga bilförare och fler resenärer.
Då skulle det inte vara så katastroflat att lämna in körkortet, för jag vet att för många i landsorten är det en katastrof när det är 2 mil minst till närmsta affär.
Det skulle i varje fall ha fungerat för mina föräldrar.
söndag 29 januari 2012
Ett steg framåt kan va två steg bakåt.
Just nu är allt i en mellan zon.
Jag lever i dåtid med ett ben i nutid.
Har ni varit med om det någon gång, att cirkeln sluter sig.
Plötsligt är man där man började.
Så är mitt liv just nu.
Jag ser hur allt fler saker avslutar sig.
Vänner man haft, är påväg ut ur ens liv, ja om de inte redan är borta.
Föreningar man brann för betyder plötsligt inget längre.
Intressen man närt och omhuldat är tappade och glömda.
Så står man där med bara sig själv.
Vart är jag påväg?
Vad vill jag med livet, och vad vill livet med mig.
Mycket kan man ju styra över, men inte allt.
Det känns lite konstigt.
Åter igen är jag bara mamma.
Det känns skönt.
Jag är inte längre den arga, ledsna, förbannade föräldern som stred på liv och död för mina barn.
Jag är inte längre sossen som brann för att få rättvisa, det finns ingen....
Jag är inte längre sekreteraren i föräldraföreningen som stred för att få en bättre skola.
Mina barn går inte längre i den här skolan och jag skiter i hur andras ungar har det, för få var dem som stod upp på min sida när jag hade ett helvete.
Ja, så kan det ju va, allt känns lite avslaget när man inte brinner i ett helvete längre.
Så jag är i en mellan fas, nu skall jag hitta mig själv.
Jag skall lappa ihop min trasiga familj.
Jag skall lappa ihop mig själv.
För 9 års strid förstör mer än det ger.
Man tappar bort sig själv på vägen.
Man lever sina barns misslyckanden.
Har man sett sina barn falla sönder och gå under, så är det inte mycket
som betyder något.
Barnen blir i centrum och de betyder allt.
Nu är jag bara mamma.
Nu är jag bara jag.
Frågan är vem är jag?
Jag vet att jag är 50 fyllda.
Min ungsdom är för alltid borta och adjöss med den:)
Jag tänker vila i denna mellan fas.
Inga tankar finns kvar i huvudet.
Inga måsten som mal runt.
Inga ok som tynger mig.
I tystnaden skall jag finna mig själv och min kraft.
Jag lever i dåtid med ett ben i nutid.
Har ni varit med om det någon gång, att cirkeln sluter sig.
Plötsligt är man där man började.
Så är mitt liv just nu.
Jag ser hur allt fler saker avslutar sig.
Vänner man haft, är påväg ut ur ens liv, ja om de inte redan är borta.
Föreningar man brann för betyder plötsligt inget längre.
Intressen man närt och omhuldat är tappade och glömda.
Så står man där med bara sig själv.
Vart är jag påväg?
Vad vill jag med livet, och vad vill livet med mig.
Mycket kan man ju styra över, men inte allt.
Det känns lite konstigt.
Åter igen är jag bara mamma.
Det känns skönt.
Jag är inte längre den arga, ledsna, förbannade föräldern som stred på liv och död för mina barn.
Jag är inte längre sossen som brann för att få rättvisa, det finns ingen....
Jag är inte längre sekreteraren i föräldraföreningen som stred för att få en bättre skola.
Mina barn går inte längre i den här skolan och jag skiter i hur andras ungar har det, för få var dem som stod upp på min sida när jag hade ett helvete.
Ja, så kan det ju va, allt känns lite avslaget när man inte brinner i ett helvete längre.
Så jag är i en mellan fas, nu skall jag hitta mig själv.
Jag skall lappa ihop min trasiga familj.
Jag skall lappa ihop mig själv.
För 9 års strid förstör mer än det ger.
Man tappar bort sig själv på vägen.
Man lever sina barns misslyckanden.
Har man sett sina barn falla sönder och gå under, så är det inte mycket
som betyder något.
Barnen blir i centrum och de betyder allt.
Nu är jag bara mamma.
Nu är jag bara jag.
Frågan är vem är jag?
Jag vet att jag är 50 fyllda.
Min ungsdom är för alltid borta och adjöss med den:)
Jag tänker vila i denna mellan fas.
Inga tankar finns kvar i huvudet.
Inga måsten som mal runt.
Inga ok som tynger mig.
I tystnaden skall jag finna mig själv och min kraft.
tisdag 24 januari 2012
SOMMARJOBBET PÅ GJUTERIET.
Sista sommarlovet på gymnasiet skulle jag sommarjobba på Bruket.
Jag skulle rensa ogräs.
Rabatten framför verkstadskontoret var full av ogräs.
Jag tilldelades en spade, en kratta och en skottkärra.
Bara att hugga in.
Det var tungt och svettigt men det gick.
Pappa var snäll och kom förbi och tömde skottkärran och tittade så jag inte drog benen efter mig.
När rabatten var klar var det grusplan kvar, allt skulle vara klart till midsommar.
Året innan hade Hellbergs dotter gjort samma sak.
Att gnälla över att solen sken, att knäna gjorde ont och att armarna domnade, var ingen ide.
Efter midsommar fick jag komma in i gjuteriet och hjälpa till som kärnmakare.
Martin Hellström blev min idol.
Han var jätte gammal, rolig och slagfärdig och väldigt duktig.
Annars var det Gunnar och Rolf som skulle hjälpa mig, att blanda sand mm.
Sanden var stark, så stark att den frätte bort varenda vårta på mina fingrar.
Som ung var jag otroligt orolig och gnagde ständigt på fingrar och naglar och fick svampliknade vårtor vid nagelbanden.
Nu försvann de.
Man jobbade i två olika sorters sand, den ena sanden skulle brännas, och den andra stelnade när man utsatte den för co2.
Det var ett roligt jobb, som att få betalt för att göra sandkakor.
Tills den dagen pappa sa att jag skulle göra rundkärnor.
Man stoppad sanden i något, som såg ut som en köttkvarn.
Sen vevade man på en stor vev och då kom det ut som långa ihåliga korvar.
När de var långa som plåten lyfte man bort plåt och kärnan och la över den på en plåt, som sen lades in i en ugn och brändes vid dagens slut.
Först var det kul att veva rundkärnor, sen började armen göra ont.
Jag beklagade mig för pappa.
Men där fanns inget förbarmande, du har två armar löd svaret.
Okej det hade jag ju.
Det hjälpte bara en halv dag.
Veva åt andra hållet, så belastar du andra muskler.
Ja, bara att lyda.
Jag vevade hundratals kärnor den veckan.
Som mest gjorde jag 750 kärnor på en dag och fick beröm av vd, och skäll av pappa.“Du tycker det är kul, men han som gör det här annars skall göra det dag ut och dag in, år ut och år in, du förstör för honom!”Ja så kan man ju också se det!
Roligast var det på eftermiddagen då gjutningen skulle börja.
Först städade vi och plockade undan.
Jag blev tillsagd av pappa att också städa åt Martin, så det gjorde jag, sen var det bara att ställa sig utanför gjuthallen och följa dagens skådespel.
Hettan var olidlig på sommaren och de jobbade i halvdunkel för att se temperaturen på järnet.
Järnet föll ur skänken som en vitglödgande massa.
Kung i "baren" var ugnsskötaren.
Han tog hål i ugnen och stoppade också när det var fullt i skänken.
Egentligen är det otroligt att mänskligheten kommit på att de kunde smälta sten och mineraler och få järn och gjuta saker av det.
Lite längre fram den sommaren fick jag hjälpa Erik Thesell, när Vukko blev sjuk.
Jag fick vara med och maskinforma.
Man lägger ett brätt och över det sätter man som en ram, en box, sen fyller man på med svart sand, tror det är feranssand men minns inte..
När det stelnat tar man loss allt och vänder på det.
Sen blackar man insidan med en blandning av bla, sprit.
Tänder på och då har man fått en slät hård yta.
Sen lägger man ihop två och får en bit med ett hål i upptill.
Man blackar även hålet och sätter sen på ett inlopp som också blackas.
Inloppet fungerar som tratt.
Så har du en flaska.
42 flaskor gjorde Erik och jag, det var några färre än han gjorde med Vukko.
Pappa var nöjd i alla fall.
Jag hade världens ondaste rygg, när jag cyklade hem och var halvfull av alla sprit ångor.
Nej det är inget skämt, jag cyklade i diket så full var jag!
Jag har genom åren, innan jag blev sjuk, jobbat på många ställen, men aldrig någonsin haft så roligt och känt en sån gemenskap, som jag gjorde den där sommaren i gjuteriet.
Visst var man svart av sot och luften full av gaser och spritångor och gud vet allt.
Men man var trött, nöjd och lycklig när dagen var slut.
Jag fortsatte jobba extra då och då på gjuteriet även sen pappa fått förtidspension.
Jag trivdes där.
Jag skulle rensa ogräs.
Rabatten framför verkstadskontoret var full av ogräs.
Jag tilldelades en spade, en kratta och en skottkärra.
Bara att hugga in.
Det var tungt och svettigt men det gick.
Pappa var snäll och kom förbi och tömde skottkärran och tittade så jag inte drog benen efter mig.
När rabatten var klar var det grusplan kvar, allt skulle vara klart till midsommar.
Året innan hade Hellbergs dotter gjort samma sak.
Att gnälla över att solen sken, att knäna gjorde ont och att armarna domnade, var ingen ide.
Efter midsommar fick jag komma in i gjuteriet och hjälpa till som kärnmakare.
Martin Hellström blev min idol.
Han var jätte gammal, rolig och slagfärdig och väldigt duktig.
Annars var det Gunnar och Rolf som skulle hjälpa mig, att blanda sand mm.
Sanden var stark, så stark att den frätte bort varenda vårta på mina fingrar.
Som ung var jag otroligt orolig och gnagde ständigt på fingrar och naglar och fick svampliknade vårtor vid nagelbanden.
Nu försvann de.
Man jobbade i två olika sorters sand, den ena sanden skulle brännas, och den andra stelnade när man utsatte den för co2.
Det var ett roligt jobb, som att få betalt för att göra sandkakor.
Tills den dagen pappa sa att jag skulle göra rundkärnor.
Man stoppad sanden i något, som såg ut som en köttkvarn.
Sen vevade man på en stor vev och då kom det ut som långa ihåliga korvar.
När de var långa som plåten lyfte man bort plåt och kärnan och la över den på en plåt, som sen lades in i en ugn och brändes vid dagens slut.
Först var det kul att veva rundkärnor, sen började armen göra ont.
Jag beklagade mig för pappa.
Men där fanns inget förbarmande, du har två armar löd svaret.
Okej det hade jag ju.
Det hjälpte bara en halv dag.
Veva åt andra hållet, så belastar du andra muskler.
Ja, bara att lyda.
Jag vevade hundratals kärnor den veckan.
Som mest gjorde jag 750 kärnor på en dag och fick beröm av vd, och skäll av pappa.“Du tycker det är kul, men han som gör det här annars skall göra det dag ut och dag in, år ut och år in, du förstör för honom!”Ja så kan man ju också se det!
Roligast var det på eftermiddagen då gjutningen skulle börja.
Först städade vi och plockade undan.
Jag blev tillsagd av pappa att också städa åt Martin, så det gjorde jag, sen var det bara att ställa sig utanför gjuthallen och följa dagens skådespel.
Hettan var olidlig på sommaren och de jobbade i halvdunkel för att se temperaturen på järnet.
Järnet föll ur skänken som en vitglödgande massa.
Kung i "baren" var ugnsskötaren.
Han tog hål i ugnen och stoppade också när det var fullt i skänken.
Egentligen är det otroligt att mänskligheten kommit på att de kunde smälta sten och mineraler och få järn och gjuta saker av det.
Lite längre fram den sommaren fick jag hjälpa Erik Thesell, när Vukko blev sjuk.
Jag fick vara med och maskinforma.
Man lägger ett brätt och över det sätter man som en ram, en box, sen fyller man på med svart sand, tror det är feranssand men minns inte..
När det stelnat tar man loss allt och vänder på det.
Sen blackar man insidan med en blandning av bla, sprit.
Tänder på och då har man fått en slät hård yta.
Sen lägger man ihop två och får en bit med ett hål i upptill.
Man blackar även hålet och sätter sen på ett inlopp som också blackas.
Inloppet fungerar som tratt.
Så har du en flaska.
42 flaskor gjorde Erik och jag, det var några färre än han gjorde med Vukko.
Pappa var nöjd i alla fall.
Jag hade världens ondaste rygg, när jag cyklade hem och var halvfull av alla sprit ångor.
Nej det är inget skämt, jag cyklade i diket så full var jag!
Jag har genom åren, innan jag blev sjuk, jobbat på många ställen, men aldrig någonsin haft så roligt och känt en sån gemenskap, som jag gjorde den där sommaren i gjuteriet.
Visst var man svart av sot och luften full av gaser och spritångor och gud vet allt.
Men man var trött, nöjd och lycklig när dagen var slut.
Jag fortsatte jobba extra då och då på gjuteriet även sen pappa fått förtidspension.
Jag trivdes där.
lördag 21 januari 2012
Att se saker ur olika synvinklar
Många ser på saker och skeenden från ett håll.
I helgen har jag diskuterat med våra ungdomar här, att man inte kan se på saker och händelser från ett håll.
Jag är inte säker att de förstod mig först, så jag tog en av mina liknelser.
Tänk dig att du åkt till High Chaparral.
Du går fram till västernstaden och tittar på huset.
Detta är vad du ser.
Om jag då frågar dig, vad ser du?
så kommer du säkert svara ett hus, en gata i en stad.
För det är ju det du ser.
Om du och jag då går bakom det här "huset" vad ser du då?
Jo du ser en tom baksida, huset har ingen riktig baksida som hus brukar ha, det är en kuliss.
Svaret blir då det är en kuliss.
Om vi står på balkongen på huset och tittar ut vad ser vi då?
Vi ser publiken som sitter på en läktare.
På min fråga kommer du att säga, jag ser människor på en läktare men jag vet inte vad de ser.
Om vi byter plats igen och tittar på allt från läktaren och jag ställer samma fråga vad ser du?
kommer du att säga, jag ser en teater scen.
Men du vet egentligen inte om husen är hela eller inte.
Om vi ponerar att det varit 4 olika människor som sett det du sett och fick samma fråga, så skulle alla svara olika.
Ändå har de sett på samma sak.
Vem har då rätt?
Alla.
Men för att förstå det man ser, måste man se det från olika håll.
Annars får man ingen helhets bild.
Alla har rätt men det är bara en del av sanningen.
Indianerna sa nästan samma sak, för att förstå en annan människa måste man gå en mil i hans mockasiner.
Och precis som de som byggde kulissen ville att du skulle tro att det är en stad i västern som du tittar på.
Så kan en människa vilja att du ser på en sak, en situation en annan människa som hon/han ser på det. Då är det deras sanning du ser på. Men det är inte hela sanningen!!!
Var därför kritisk till det andra säger att du skall höra/se för att annars manipulerar de dig att tro på det dom säger. Sanningen är aldrig enkel den har minst två sidor.
I helgen har jag diskuterat med våra ungdomar här, att man inte kan se på saker och händelser från ett håll.
Jag är inte säker att de förstod mig först, så jag tog en av mina liknelser.
Tänk dig att du åkt till High Chaparral.
Detta är vad du ser.
Om jag då frågar dig, vad ser du?
så kommer du säkert svara ett hus, en gata i en stad.
För det är ju det du ser.
Om du och jag då går bakom det här "huset" vad ser du då?
Jo du ser en tom baksida, huset har ingen riktig baksida som hus brukar ha, det är en kuliss.
Svaret blir då det är en kuliss.
Om vi står på balkongen på huset och tittar ut vad ser vi då?
Vi ser publiken som sitter på en läktare.
På min fråga kommer du att säga, jag ser människor på en läktare men jag vet inte vad de ser.
Om vi byter plats igen och tittar på allt från läktaren och jag ställer samma fråga vad ser du?
kommer du att säga, jag ser en teater scen.
Men du vet egentligen inte om husen är hela eller inte.
Om vi ponerar att det varit 4 olika människor som sett det du sett och fick samma fråga, så skulle alla svara olika.
Ändå har de sett på samma sak.
Vem har då rätt?
Alla.
Men för att förstå det man ser, måste man se det från olika håll.
Annars får man ingen helhets bild.
Alla har rätt men det är bara en del av sanningen.
Indianerna sa nästan samma sak, för att förstå en annan människa måste man gå en mil i hans mockasiner.
Och precis som de som byggde kulissen ville att du skulle tro att det är en stad i västern som du tittar på.
Så kan en människa vilja att du ser på en sak, en situation en annan människa som hon/han ser på det. Då är det deras sanning du ser på. Men det är inte hela sanningen!!!
Var därför kritisk till det andra säger att du skall höra/se för att annars manipulerar de dig att tro på det dom säger. Sanningen är aldrig enkel den har minst två sidor.
torsdag 19 januari 2012
om sanningen skall fram (om skolan)
Om sanningen skall fram…
Jag har genom åren skrivit massor av kritiska bloggar om skolan.
Jag har varit urförbannad.
Jag har gråtit.
Jag har slagit huvudet blodigt mot skolväggen.
Vi har bytt läroplan, skollag, rektorer och lärare.
MEN problemen här ute kvarstår.
Varför i hel…e skall det vara så svårt att hjälpa barn som behöver stöd?
Jag har genom levt rena lögner.
Åtgärdsprogram som varit bra och väl formulerade (tack Special ped Y.S du är en klippa och helt underbar) men det hjälper inte om ingen följer det hon skriver.
Jag har suttit på möte med hela kollegiet och alla har nickat och sagt att detta löser vi, den ende som förstod var han som såg ut att inte lyssna.
Han jobbar inte kvar…
Jag vet att alla tycker jag är hopplös.
Jag har fått veta att jag förstör mina barn, att jag inte låter dom utvecklas normalt.
Att jag har någon form av fel i huvudet, listan kan göras lång och kritiken kommer från alla håll, skolan, föräldrar mfl mfl.
Jag har kanske en störning för jag bryr mig inte om vad andra tycker om mig.
Jag är här för att jag satt två barn till världen och det är min uppgift att stå på deras sida tills jag dör!!!
Ingen kan gå emellan det!
Den som överger sina barn skall inte ha några.
Det går inte heller att köra huvudet i sanden och säga att du får sköta ditt och jag mitt.
Du lyssnar ju inte på triaderna om mitt jobb osv.
För vem skall stå på barnets sida i denna hemska värld om inte föräldrarna gör det?
Hur känns det för barnet?
Tro inte på att det blir bättre sen, det har jag hört sen förskoleklass. Sista gången var när någon sa det blir bättre på högstadiet, det blev ett inferno.
Nu säger alla det blir bättre på gymnasiet, det är inte sant det har jag hört från många.
Det är dessutom hopplöst följa en teoretiskkurs på gymnasiet utan ordentligt på fötterna i ämnena från grundskolan.
Nu till sanningen.
Den är inte rolig.
Om du skall in på gymnasiet så krävs det G i eng, ma, sv. Och 8 andra ämnen.
Så långt sant.
Har man IG i ma eller svenska eller engelska
Kan man komma in ändå.
Sen kan man komma in på sin linje med IG i resten utom de 8 ämnena.
Vilket innebär att man läser upp betygen i eng, ma och sv parallellt med att man går sin linje.
Nu kommer det hemska.
Om man har Ig i exempelvis. Kemi, eller so så kan du inte läsa upp det i förberedande programmet.
DÅ HAR DU INGET KOMPLETT GRUNSKOLE BETYG.
Om du då hoppar av eller inte klarar gymnasiet då måste du läsa om hela högstadiet och gymnasiet på komvux eller folkhögskola och bekosta det själv.
Vad göra?
Ja det allra bästa tycker jag är att byta skola och gå om nian så att du får betyg i alla ämnen.
Varför byta skola?
För om skolan inte lyckats lära dig eller motivera dig till lärande på 3 år då kommer de inte lyckas ett fjärde år heller.
Har du många svårigheter begär en pedagogiskutredning och kanske en basutredning eller vänd dig till Bup.
Har du en diagnos är det oftast lättare få rätt hjälp.
Annars stämplas man lätt som lat och obstinat.
Gå bara in på gymnasiet med dåliga betyg om du vet att du har jobb om du inte får G i alla ämnen.
På yrkesgymnasiet satsa på de profilämnen du måste klara.
Få arbetsgivare kollar hur du är i engelska om du skall ploga snö eller röja sly.
Man kan gå förberedande i 3 år och sen läsa gymnasieämnena på folkhögskola eller komvux men då betala själv.
Tro inte på allt du hör kolla alltid med många.
Fråga vad händer om… osv
Nöj dig inte med svaret, nu skall vi inte tro att det värsta händer, för det kan hända!
Här händer det alltid…..
Jag har genom åren skrivit massor av kritiska bloggar om skolan.
Jag har varit urförbannad.
Jag har gråtit.
Jag har slagit huvudet blodigt mot skolväggen.
Vi har bytt läroplan, skollag, rektorer och lärare.
MEN problemen här ute kvarstår.
Varför i hel…e skall det vara så svårt att hjälpa barn som behöver stöd?
Jag har genom levt rena lögner.
Åtgärdsprogram som varit bra och väl formulerade (tack Special ped Y.S du är en klippa och helt underbar) men det hjälper inte om ingen följer det hon skriver.
Jag har suttit på möte med hela kollegiet och alla har nickat och sagt att detta löser vi, den ende som förstod var han som såg ut att inte lyssna.
Han jobbar inte kvar…
Jag vet att alla tycker jag är hopplös.
Jag har fått veta att jag förstör mina barn, att jag inte låter dom utvecklas normalt.
Att jag har någon form av fel i huvudet, listan kan göras lång och kritiken kommer från alla håll, skolan, föräldrar mfl mfl.
Jag har kanske en störning för jag bryr mig inte om vad andra tycker om mig.
Jag är här för att jag satt två barn till världen och det är min uppgift att stå på deras sida tills jag dör!!!
Ingen kan gå emellan det!
Den som överger sina barn skall inte ha några.
Det går inte heller att köra huvudet i sanden och säga att du får sköta ditt och jag mitt.
Du lyssnar ju inte på triaderna om mitt jobb osv.
För vem skall stå på barnets sida i denna hemska värld om inte föräldrarna gör det?
Hur känns det för barnet?
Tro inte på att det blir bättre sen, det har jag hört sen förskoleklass. Sista gången var när någon sa det blir bättre på högstadiet, det blev ett inferno.
Nu säger alla det blir bättre på gymnasiet, det är inte sant det har jag hört från många.
Det är dessutom hopplöst följa en teoretiskkurs på gymnasiet utan ordentligt på fötterna i ämnena från grundskolan.
Nu till sanningen.
Den är inte rolig.
Om du skall in på gymnasiet så krävs det G i eng, ma, sv. Och 8 andra ämnen.
Så långt sant.
Har man IG i ma eller svenska eller engelska
Kan man komma in ändå.
Sen kan man komma in på sin linje med IG i resten utom de 8 ämnena.
Vilket innebär att man läser upp betygen i eng, ma och sv parallellt med att man går sin linje.
Nu kommer det hemska.
Om man har Ig i exempelvis. Kemi, eller so så kan du inte läsa upp det i förberedande programmet.
DÅ HAR DU INGET KOMPLETT GRUNSKOLE BETYG.
Om du då hoppar av eller inte klarar gymnasiet då måste du läsa om hela högstadiet och gymnasiet på komvux eller folkhögskola och bekosta det själv.
Vad göra?
Ja det allra bästa tycker jag är att byta skola och gå om nian så att du får betyg i alla ämnen.
Varför byta skola?
För om skolan inte lyckats lära dig eller motivera dig till lärande på 3 år då kommer de inte lyckas ett fjärde år heller.
Har du många svårigheter begär en pedagogiskutredning och kanske en basutredning eller vänd dig till Bup.
Har du en diagnos är det oftast lättare få rätt hjälp.
Annars stämplas man lätt som lat och obstinat.
Gå bara in på gymnasiet med dåliga betyg om du vet att du har jobb om du inte får G i alla ämnen.
På yrkesgymnasiet satsa på de profilämnen du måste klara.
Få arbetsgivare kollar hur du är i engelska om du skall ploga snö eller röja sly.
Man kan gå förberedande i 3 år och sen läsa gymnasieämnena på folkhögskola eller komvux men då betala själv.
Tro inte på allt du hör kolla alltid med många.
Fråga vad händer om… osv
Nöj dig inte med svaret, nu skall vi inte tro att det värsta händer, för det kan hända!
Här händer det alltid…..
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)