krig eller fred, förlåtelse eller hat.

 

Min son har ett projekt i skolan på Fhsk i Örebro. Förlåtelse.

Vi har fått hem en bok som delvis är skriven av Sydafrikas Desmond Tuto.

Där hävdar han att alla kan förlåta allt.

Jaha. I sann kristen anda.

I dag ser hela världen på Palestina/Israel där ett folkmord och en etnisk rensning har på börjats, igen.

När jag var barn hette det heliga landet Palestina, sjön hette Genesarets sjö. och allt var frid och fröjd.

Nu ska palestinierna i Jerusalem fördrivas från de bosättningar de haft i 45 år. Ut med packet. men vem bodde där först egentligen?

Jag anser att Israel som utropades som judarnas land 1948 är Palestina och därmed palestiniernas land dvs arabernas land.

Man skulle kunna utropa en religionsfri stat med hjälp av FN. Där alla kan bo och verka sida vid sida. För sanningen är den att det finns vänskap mellan både judar och araber på grundnivå dvs i byarna och städerna. Vem eller vilka som ständigt blåser upp konflikten vet jag inte. men jag vet att respektive lands ministrar har ett ansvar. Vi måste få ett slut på denna skit en gång för alla.

I bibeln/koranen står det att man ska göra mot andra vad man vill att de ska göra mot en själv. skit i heliga krig, det finns inga heliga krig. Gud skulle aldrig starta ett heligt krig han är emot krig.

Jesus predikade fred och kärlek. Ja jag vet, ingen av religionerna islam eller judendomen accepterar honom som Guds son, men hur det än är med den saken så är Gud en kärlekens Gud inte en hämndens Gud.

Jesus säger att om någon gör dig orätt gå ut ur staden skaka dammet ur din mantel och från dina sandaler. eller om någon slår dig på din högra kind vänd den andra till honom också. Det står INTE slå ihjäl den jäveln våldta hans hustru och dotter och bränn ner hans hus.

Oavsett om man ser Jesus som Gud son eller en vanlig skit pratare så sa han ändå kloka saker och han kallade allas vår Gud för fadern i himlen. Oavsett om man kallar Gud för fader, Allah, Jehova eller nått annat så var det ändå Guds ord Jesus spred på jorden. Varför kan hans folk hans eget folk av David släkt inte följa det? för att Abraham hade två fruar var de ena blev judarnas stammoder Sara. Hagar som var hans tjänarinna blev stammoder till islam. Så en man är skuld till ett krig som pågått sen hedenhös. 2021 lever alltså palestinier och israeliter på stenåldern, ständigt mata den eld som heter hat och avundsjuka.

Hur får man slut på det? Jag vet inte. Det jag vet är att det ständigt underblåses av regeringarna och olika terror grupper. Då finns det några vägar att gå.

1. USA lägger en rad atombomber över landet och gör om det till en radioaktiv zon obeboelig.

2. Man ställer upp lika många judar som araber med familj mitt emot varann ger den äldste ett vapen i var grupp och ber dem skjuta varann. När siste man är död skjuter vi den som överlevde. Fast vem vill riskera att ens barn skjuts av den andre så vem skjuter först? då kanske det blir dags skaka hand och gå vidare. För det man inte förstår är ju att de skjuter varandras barn och om det är okej ja då har man ju sagt ja till att någon får skjuta ens egna också.

3. Vi FN utropar staten som en religionsfri stat där alla kan bo men inte utöva sin religion.

4. Fred. allas rätt till att leva bo och verka i staten Abraham. Han var ju ändå först där. 

Så till den springande punkten, kan allt förlåtas av alla? NEJ Desmond.

Det sägs att mobbaren mår sämre än sitt offer. Men om man säger att allt kan förlåtas då avsäger man sig ju sin egen upplevelse för att ge sin nästa absolution. Vi har alla ett val, att gå vidare och inte bli elak eller att leva ut vårt hat på någon annan. 

Mobbing om vi fortsätter på det temat är något som förstör livet för offret för resten av dess levnad.

jag vet det. man blir aldrig mer människa. Jag pratade med min dotter om det i går i bilen hem från träningen. Mobbingen satte djupa spår i henne. Hon är rädd för andra människor. Hon litar inte på sig själv har inget självförtroende. Trots att hon är intelligent och street smart tror hon inte hatt hon klarar något. Ändå gick hon ut med lysande betyg från gymnasiet. Får beröm på de jobb hon är på. Hon är noggrann och ansvarskännande. Ändå har hon så dålig självkänsla att hon har ont i magen varje dag för vad människor skall tycka om henne. Har jag förlåtit hennes lärare eller hennes mobbare. Aldrig i helvetet. Över mina döda ben. Men jag suktar inte efter vedergällning, jag hoppas Gud står för den.

Varför är det så viktigt för vissa människor att stampa på de svaga?

Kan en nation förlåta ett folkmord, en invasion eller ett försök att utplåna dem. Nej. Se på forna Jugoslaven. Är det fel av Ryssland att annektera Krim? Nej för det bor bara ryssar på Krim.

Vore det fel av Ryssland att annektera Estland, Ja för där bor det ester.

Hur blir det nu med det stora imperiet Great britten. Det kanske går åt helvete.

Inte ens kungahuset kan förlika sig med färgade människor, eller sköra för den delen heller. Hade de varit schysta mot Diana hade hon kanske levt idag. Hade Charles fått gifta sig med sin ungdoms kärlek Camilla hade han inte tillbringat bröllopsnatten hos henne istället för hos sin unga fru. För vad spelar det för roll vem man äktar? hellre låta honom bli lycklig än se honom förstöra livet för en unga, oskuldsfull jänta som inte haft det så lätt i livet. Det blev hennes död.

Henrik den 8e splittrade Irland och England när han konverterade från katolicism till protestantism när påven vägrade honom skilsmässa och la en bannlysning på honom. Han undvek den genom att byta religion och ett antal fruar. 

Kvar i katolicismen blev Irland förutom distriktet Ulster dvs norra Irland, som också var den industriella delen av Irland, resten var farmar land som led svårt av fattigdom. Det har varit krig mellan de båda delarna av Irland i evigheter. Men så slöt de fred. Ändå pyr det under ytan vilket vi nyss sett prov på.

Nu har Stor Britannien lämnat EU. Något som varken Wales, Ulster eller Skottland gillar.

Jag hoppas av hela mitt hjärta att de lämnar unionen. Jag hoppas Australien gör det samma.

För hur bra är man på att se till alla om man inte ens kan hålla ihop sin familj? Hur kan man se ner på färgade om man är kungahus över Australien med det urbefolkning? 

Jag vet inte hur mycket som är sant av det som prinsparet av Sussex berättade i tv men det är skrämmande. Även Englands kungahus lever på stenåldern.

Så kan man förlåta?

Kan man förlåta taskiga rykten om ens fru? rasistiska uttalanden(om de är sanna) om en barn?

Kan man förlåta en svärdotters påhopp på hela familjen?

Jag vet inte.

Vi lever i en tid av ond bråd död. Människor vi känner dör i denna pandemi.

Hur kan små saker bli så stora när döden är så nära?

Kan allt förlåtas nej absolut inte.

Kan vi försonas med skiten ändå? ja.

Man kan gå vidare även om man inte kunnat förlåta.

Förlåtelse är egentligen bara ett sätt att lindra skuldkänslorna hos motparten, varför ska jag göra det?

Hur ska jag kunna förlåta att mitt liv blev förstört, att mina barns liv förstördes och makens. men det är en annan historia.

Vi bär våra sår inom oss. Oavsett om vi väljer att förlåta eller inte så brister de ibland och orsakar en blödning och en ny sårskorpa. I bland blir det till en varhärd, den måste förhindras det är allas ansvar.

Kan man älska sin nästa å ändå inte förlåta dennes fruktansvärda handlingar, ja. Vill jag se modern till det barn jag mördat säga till mig du är förlåten, för det oförlåtbara? nej tack. Det är hyckleri.

Den som mist någon i en våldsam handling kommer sakna den människan resten av livet och fundera på hur det kunde blivit. Det kommer man göra oavsett. Då blir förlåt bara ett tomt ord och det ska det inte bli.

Ordet förlåt är det vackraste man kan ge någon, om hen förtjänar det. Det måste vara uppriktigt och från hela ens hjärta. Förlåt är en kärleks handling, man kan inte älska utan att det kommer från hjärtat. Förlåt förutsätter att det inte blivit någon bestående skada som inte går att reparera. Ett misstag kan förlåtas men kanske inte en berådd handling.

Men om du älskar din nästa som dig själv, på riktigt så tänker du på vad som skulle såra dig och vad du inte vill utstå och heller inte önskar din värsta ovän. Då kan man inte döda, lemlästa, tortera eller plåga någon annan. Med ett enda ord Empati.

Skam

 

Corona eller inte, jag har tänkt mycket på mitt liv sista tiden. googlat klasskompisar och vänner från förr

och upptäckt att flera är döda. 

Jag tänkte att det skulle vara kul att träffa alla igen.

Men så kom skammen.

Skammen över att jag inte har en lysande yrkes karriär bakom mig.

Jag skäms över att jag är sjuk och inte kunnat jobba. Jag skäms över att jag lullar runt med en rollator i trädgården och struttar runt med kryckor sen 92. När jämnåriga åker vattenskidor, vandrar i alperna och springer maraton.

Jag blev slängd på soptippen redan 2003. Jag grät och bönade och bad att få hjälp till ett jobb men det blev kalla handen.

Så jag smyg tittar på klasskompisar profiler på FB, ser deras lycka, barn och barnbarn.

Dyra kläder fina hem. Jag är inte avundsjuk på saker, jag är nog inte avundsjuk på något men känner en sorg över allt det som jag tvingats avstå.

När jag var 25 år gick jag till Dr Hallberg på Oskarsgatan i stan, efter röntgen av min höft och min rygg konstaterade han att jag hade en rygg som en 80 åring.

Samma eftermiddag besökte jag Charles Burlin som var medium. Han la mina kort och det enda jag kommer i håg från det mötet var att han sa att jag är mycket sjukare än jag tror och att jag skulle genom gå en operation och sen inte kunna gå. Han berättade också om mina föräldrars frånfälle, många begravningar sa han.

Jag trodde han sa detta för att jag glömt ta bort klädnypan under armen på tröjan.

Men han sa att det skulle bli ett eländigt liv. Det blev värre än han kunnat föreställa sig.

Ångrar jag någonting?

Ja, jag ångrar att jag lyssnat så mycket på vad andra säger, att jag glömde bort min egen styrka.

Man ska inte låta andra bestämma vem man är och vad man klarar av. Man ska lyssna på sitt eget jag.

För vem vet om inte du gör det?

Å så alla dem som dött. Människor som gått bort innan 60.

Mest bestört blev jag över Peders död 2017. Han var stor och stark och hade pondus och charm. Han gick klassen över mig. Han kändes odödlig.

Alla dessa människor som jag överlevt. De hade ett liv, barn, barnbarn mm. Till synes friska, rörliga...

men jag lever men kan knappt gå, har fruktansvärda smärtor och funderar i bland på om jag skulle kunna få dödshjälp utomlands. För vad är det för mening att leva om man inte kan njuta av livet?

Smärtan i kroppen gör mig fruktansvärt trött. Egentligen ligger jag på sängen och väntar på att det ska ta slut. Jag är så över blockerad i hjärnan att jag i bland inte tål varken ljud eller ljus.

Jag vill bara vara ifred i tystnaden, men här är aldrig tyst längre och jag får således ingen återhämtning.

Helvetet började på riktigt för 5 år sedan. Då blev maken arbetslös och dottern. Maken har jobb men dottern har varit så sjuk i sin diabetes och sitt mående att hon inte kommit ut i arbete.

Jag vill inte mer.

Så att träffa alla från förr det går bara inte. Jag är inte den person jag var, ett helt liv har passerat.

Det är enklare att stanna upp och sen låta livet som det är glida på. Inte titta tillbaka och sörja över det som aldrig blev.

Så frågan är, vad vill jag, vad kan jag, vart är jag på väg. 

När minnena är närmare än framtiden

 

Man kommer till en punkt i livet där man inser att man levt längre än man har kvar att leva.

Jag vaknade i morse med en katt på bröstet, en svart spinnande liten boll som ville bli kliad på magen. Det är nu tid. Åh ändå svävar minnena tillbaka till min ungdom. Jag somnade i natt någon gång efter 04.00 och hade legat vaken och tänkt på Kjesäter, Vilken lycklig tid det var. Vi va alla lyckliga, just i livets början. hela långa livet låg framför oss. Men för några tog framtiden slut där.

 Jag kände mig vuxen endast 17 år gammal när jag började jobba på ämneskursen som assistent. Jag hade ansvar för 20 funktionsvarierade unga och gamla. Vi va fem som jobbade. men jag var inte som dem. Jag har aldrig varit som alla andra någonstans i hela mitt liv. Då var det ett bekymmer, idag är jag glad att jag inte är som alla andra. 

Jag var rädd och osäker, vågade inte riktigt ta för mig av livet. Det gjorde andra så bra. 

Jag har däremot fostrat mina barn till kritiskt tänkande och som lärt sig se saker innan de händer. Det gjorde jag, såg hur det skulle bli utifrån vilka val jag gjorde. Det gjorde inte andra. 

Så nu sitter jag här i morgondimman och funderar på livet.

Varför blev det som det blev? Vad kunde jag gjort annorlunda. För i stunden har jag aldrig haft några val, i alla fall inga jag sett, trots min förmåga att se på saker från alla synvinklar som finns att tillgå.

Vad är det som styr livet. är det slumpen? Eller är allt förutbestämt? Hur kan jag påverka mitt liv? är vi frö för vinden? Än blåser vi hit än dit?  

Hur hade mitt liv sett ut om om exempelvis Conny inte dött? 

Hade det inte blivit någon konfirmation om Eilertz Fryland, vår rektor på Kjesäter dött tidigare?

Om vi inte krockat i Linköping när jag var 2 år hade jag då varit frisk i dag? Men nu blev det inte så för jag satt på armstödet mitt i bilen, en gammal raggarbil och när vi krockade flög jag rakt mot rutan och min mamma slet tag i vänsterfoten och drog mig tillbaka. Det i sin tur slet sönder min höft och min ländrygg, vilket har orsakat mig stor smärta sen dess. har dessutom intryckta revben och en död lungspets efter olyckan.

Ingen såg mina skador, jag var ju ett barn och kunde inte gå sönder. Men det har påverkat mig hela mitt liv.

Om jag inte åkt och hälsat på på Kjesäter och träffat Karl-Erik hade jag aldrig vågat söka till fritidsledare utbildningen. 

Sen är det det här med vänner och äkta hälfter. Det sägs att man ska byta partner tre gånger i livet för att matcha sin egen utveckling, kan med en gång säga att det är inte min stil.

Vänner däremot har kommit och gått.

Min allra första vän Anette tappade jag kontakten med när vi flyttade från Storebro. Hon var här en sommar och vi var så olika att jag inte ville vara hemma. Då var jag 7 år.

Sen blev det Mia i tonåren hennes familj var sommargäster i Brevens, från Stockholm. Hon såg sig alltid lite finare än oss andra. Det är värre i dag. 

Den längsta vännen jag haft är Maud. Den vänskapen tog slut då hon alltid hälsade på oss och stannade hela dagen men aldrig ville att jag skulle hälsa på henne. Det spelade ingen roll så länge jag var frisk men ju sämre jag rör mig och ju ondare jag får när tidens tand gnager på mina ben desto mer undviker jag folk som bara vill utnyttja mig. Ingela är en vän jag hade i Stan i 20 års åldern, vi försvann åt varsitt håll och träffades igen pga en dödsannons, vi träffas fortfarande. 

Sen blev jag vän med många när vi flyttade hit. Var med och startade föräldraföreningen men det slutade också med att det var jag som rodde runt hela grejen. När jag sa ifrån dog den.

Hade en vän i Janette, ungarnas kompis mamma. Vi hade rätt kul. Men så vände hennes liv och de fick sälja gården och flytta till stan. Hon mådde sen inte så bra och det slutade med att hon avslutade sitt liv.

Sen blev det Hanns skolsyster. Hon gjorde mycket för min dotter och vi fann varann.

Så nu sitter jag här och funderar på var gick det fel?

Vad blev min uppgift i livet?

Så i dag är minnena roligare och mer färgsprakande än de framtid jag inte kan se.

Ålderdomshemmet hägrar inte.

Kan känna en viss avundsjuka(något jag aldrig haft problem med) när äldre än jag springer maraton, när man i tidningarna skriver att 60 är det nya 30. Herre gud jag vaknar varje morgon och kroppen skriker att jag är 80 år och kommer vara död i morgon. 

men själen blir som Elisabeth sa (96 år) aldrig äldre än 20 år.

Själen kan inte riktigt förlika sig med kroppens totala förfall. Själen hoppas nu på ett bättre liv efter detta. Jag har redan bestämt vad jag ska göra då.

När alla mår skit

 

Som mamma är det din uppgift att se till att alla mår bra, även om du mår skit själv.

Så i dag har jag städat fast jag nästan inte kan gå. Fast jag vaknar varje natt med panik ångest över att vi inte har pengar att måla huset.

Jag hamnar ständigt i konflikter för att jag är för snäll. Eller för att jag tar en genväg på grund av min smärta.

I vår familj kan vi inte längre umgås. vi sitter helst i var sitt rum.

Hanna vill dock att vi alla ska vara en normal familj och umgås. Det är en omöjlighet.

Dels för att Erik antingen inte är hemma, eller har Isse här.

Jag försöker vara så omtänksam jag kan mot alla men såklart går inte det.

För säger jag ja till en i familjen så går den andre sönder och vise versa.

Hela mitt liv har jag varit rädd för konflikter, det är jag fortfarande. men tvingas ändå stå mitt i dem varje dag.

Det är någon som inte kommer ner och äter när vi andra äter. Någon som inte kommer hem i rimlig tid.

Någon som går sönder om det inte fungerar eller om något inte blir som den tänkt.

En smiter ständigt undan, och lämnar all matlagning till sin dotter. Jag smiter också för jag har absolut ingen ork kvar. varken fysiskt eller psykiskt. Och den jag är gift med förstår inte det.

Det finns helt enkelt ingen för någon. Familjen har gått sönder. Den helande länken(jag) har gått så fullständigt sönder i kroppen att själen inte vill mer. Varje dag är en kamp.

I dag har jag så ont att jag tagit alla mediciner jag har och det är ändå en outhärdlig smärta i ryggen.

Höger benet vill inte följa med. Jag vet inte vad det är som gör ont, om det är en bristning i ärrvävnaden som vuxit in i durasäcken och förtjockat nerverna eller om det är en muskelbristning.

Jag är våg och behöver lugn och harmoni, jag brukar sprida lugn omkring mig. I bland genom något så enkelt som att baka. men jag kan inte baka längre, händerna och nacken håller inte.

Jag brukar läka genom att gå ut i min trädgård men det ger mig ingen glädje längre då jag inte klarar av att sköta den eller att göra det som måste göras. 

Det finns inget kvar bara en rädsla för att det ska bli värre än så här.

Det blir värre varje dag.

Jag funderar allvarligt på att skaffa mig en lägenhet i Vivalla.

Jag bodde där på 80-talet och älskade planlösningen på lägenheterna där.

Jag längtar till den tiden då jag städade en gång i veckan helt i onödan för det var aldrig skitit inte ens dammigt. Jag längtar till när man stänger dörren och möter sitt hem som det var när man gick ut.

Mitt hem var lugnt, fridsamt och jag älskade min lägenhet. Jag hade balkong, som jag aldrig satt på men som jag hade öppen om sommarkvällarna.

Det var en annan tid.

Kanske är det så att man längtar efter något som gått förlorat, årtionden tillbaka.

Kjesäter

 Det har blivit så att jag av olika anledningar börjat tänka mycket på min tid på Kjesäter.

Jag hittade FB gruppen jag började prata med några jag kände sen förr.

Jag kom till skolan som elevassistent. Jag kom i råttsvansar, volangkjol och spetsblus. För det var den jag var då. Man ville vara tant. Jag ville se ut och vara som Dolly Parton. 

Jag var livrädd. Men det blev under de här åren på skolan som jag blev jag. Borta från mina gamla föräldrar, borta från den lilla bruks orten.

Till gemenskap, till långa promenader, till ansvar. Min moral var hög, det fick jag lida för.

Det hände så mycket under de här åren. Jag kan säga att jag fostrades in i ett kritiskt tänkande. Jag lärde mig ifrågasätta. Vi läste i en av kurserna boken "Ej tillsalu". Om kommersialismen, hur den stjäl vårt jag, hur den smyger in i våra hjärnor och hur marknadsföring fungerar.

I tv programmet leka för livet fick vi se hur de stora jättarna skulle marknadsföra först smurfarna och sen grease. Det var chockerande. jag gillade aldrig den filmen efter det.

Det jag lärde mig den här åren har jag haft nytta av hela livet, men inte längre. Eftersom hela världen lever för konsumtion. Man bygger hela sitt liv på vad man äger, inte på vem man är.

Jag konfirmerades där och fick för första gången tillhöra en kyrka. Eilertz blev min mentor och Maggan Bron såklart.

Vi utropade Kjesäter till en atom fri zon, för det var mitt i kärnkraftsdebatten.

Vi åkte till Uppsala och deltog i Kristus för fred. En manifestation med fackeltåg till domkyrkan.

Det fanns ingen rasism. 

På vår skola var vi en enhet och grupp en individ. För det mesta. men å andra sidan var jag mer med vinter kursarna än min egen spräckliga, konstiga klass.

Jag smälte aldrig in i den klassen. Jag mådde bra med vissa och hade fullständig panikångest med andra.

Grupparbetena var en katastrof då somliga elever inte bidrog med ett enda ord. Andra elever var där som p34, dvs man gick på skolan i stället för att avtjäna sitt sista fängelse år.

Dessa människor var säkert jätte bra, men alla hade verkligen inte slutat ta droger. Tänk att man på 80-talet sen släppte in dem på fritidsgårdarna??? inte klokt.

jag lärde mig mycket om droger då jag och A gjorde ett specialarbete om stiftelsen Vallmotorp. Men det är en annan berättelse.

Tack Inger, Erika, Karin, Magnus, Thomas Sass, Annika, Tuula, Dave, Kicki, Susanna, "farbror Sven" Käre Bengt Alm (som tog livet av sig) och alla andra som spred ljus i mitt liv på Kjesäter.

Ni finns i mitt hjärta som dyrbara ädelstenar.

Kanske är det så att gamla vänner ändå är de bästa, trots att åren skilt oss åt?

Ha det gott i vår solen

vinsten

 Det var  i tvåan på Kjesäter. Vi satt på caféet under bron i Vingåker.

Det var jag, Torben, Åsa och några till. Torben spelade ofta på trav och fotboll. Den här förmiddagen frågade han oss om vi skulle slänga ihop en rad till lördagens Engelska matcher.

Killarna var med och jag också. Du får säga vilka du vill ha sa Torben. Jag lyssnade på vad klubbarna hette och det råkade bli 12 tvåor. Hm sa Torben den här måste vi gradera, det är sällan det blir 12 tvåor...

Vi betalade och Torben lämnade in raderna. Det blev ganska dyrt för vi hade garderat så många matcher.

När helgen kom och jag åkte hem, då hade jag redan glömt vårt tips.

Men på lördagen ringde Torben till mig och med en nästan exalterad röst berättade att vi vunnit, på mina 12 tvåor. Jag har aldrig blivit så lycklig i hela mitt liv. Jag hade tvingats köpa utrustning till fjällresorna vi skulle göra. Jag låg efter med betalningen för maten och böckerna och terminsavgiften till skolan.

Några dagar senare kom Torben med en stor sedelbunt. Vi gick upp på sektionen på Gläntan. Rensade bordet la ut alla tusen lappar och hundralappar. Sen plockade vi en i tag och gick runt bordet. Ungefär som man sätter i hop ett kompendium(innan datorn fanns). 

Det blev 17500 kr rakt ner i en fattig students kassa.

Jag tog bussen in till Katrineholm och köpte det där guldsmycket jag sneglat på så länge. Det var en droppe i form av en pärla infattad i guld. Sen betalade jag för mig på skolan och köpte det jag behövde.

Torben var speciell, han var en av de vackraste män jag sett. han var mild och snäll. Han bodde hos sin mormor i Halmstad och hade en flickvän och ett barn. Jag tror ingen annan av killarna i klassen hade kommit på att erbjuda oss tjejer att vara med på tipset, det är en så typisk manlig grej.

 

Ensamhetens förbannelse.

 

Vi har alltid varit ett folk som varit lite enstörigt.

Men nu har covid pandemin gjort oss fullständigt isolerade.

Här sitter vi nu mellan fyra väggar månader efter månader.

De unga struntar i restriktionerna, jag ser det på min son som träffar några få vänner men han träffar i alla fall folk.

Dottern har knappt  varit utanför dörren sen skiten började. Visst vi åker till USÖ och vi går på möten.

men praktiken fick hon gå hem från när det blev omsättning på folk där. Dottern har diabetes typ 1 och där dör var fjärde som får covid.

Jag har astma liksom sonen och ingen i familjen är ju mager, inte ens katten som lagt på sig i vinter.

Vi är ensamma. Nu träffas ungdomarna inte ens sina klasskompisar. Sonen säger han håller på bli galen av att sitta 8 timmar framför datorn på zoom möten.

Den digitala revolutionen tog två kliv framåt. Nu facetimear mormor också (inte vår hon är död).

Men en klick av oss orkar inte längre.

Så blev det för en här i byn, han valde att avsluta sitt liv en kall blåsig vinternatt.

En enstöring stod det på flashback forum. men ingen ung människa väljer att vara enstöring.

Det är många unga i vår by som står utanför gemenskapen.

Dessutom är det mycket skitprat bland de unga. man stämplar varann man dömer varann och man ljuger rakt ut om varann.

utan att fundera på vad konsekvenserna blir.

Det är så lätt att lura av en tjej några halvnaken bilder med motiveringen du är så snygg. Sen lägger man upp dem på nätet eller skickar vidare i chatten till alla och kallar henne hora.

Hatet mellan tjejerna är också ett lidande för alla parter. Den här veckan får du vara med nästa är du hatad.

Man ljuger om allt möjligt, att man blivit tafsad på, misshandlad och slagen. 

Hatet växer du har sagt det här, gjort det här. Du blir utfryst. 

Nu vet vi vad som kan hända även här. med det inte sagt att det var så för han som avslutade sitt liv. men det finns fler ensamma och ledsna ungdomar i vår by.

DET FINNS INGEN DÄR ATT LITA PÅ.

Så nu är frågan, vill du vara anledningen till att någon tar livet av sig. för nu vet ni att det kan hända, ingen vet vem som har dessa tankar.

Vore det inte brätte att alla fick vara med och att man accepterar varann som man är med eller utan diagnoser, konstiga beteenden mm. 

För jag vet att rädsla kan göra så mycket konstigt med ens beteende.

Rädsla kan göra dig dum i huvudet, så du inte klarar skolan. Rädsla kan få dig att ljuga.

Rädsla kan faktiskt få en att göra vad som helst.

om vi inte vore rädda för varann skulle alla må bättre.

Mobbing och kränkningar förföljer en hela livet. Det sitter varje vecka människor i Malous tv soffa och berättar just det.

man blir aldrig människa mer. man litar aldrig mer på någon. Det gör inte jag heller.

Rätt som det är hugger ens bästa vän en med ett svärd i ryggen som det tar månader att läka från.

Det drabbar unga och det drabbar vuxna. Men oftast alltid någon som varit mobbad förut.

nu är vi ensamma i ett kollektiv ensamhet med hela världen.

Snart är det vår.

Möt varann med kärlek och omtanke.

inkludering istället för exkludering. 

å snälla sluta kalla tjejer för horor. Sluta frysa ut varann. Vi behöver varandra nu och för alltid.