Kjesäter

 Det har blivit så att jag av olika anledningar börjat tänka mycket på min tid på Kjesäter.

Jag hittade FB gruppen jag började prata med några jag kände sen förr.

Jag kom till skolan som elevassistent. Jag kom i råttsvansar, volangkjol och spetsblus. För det var den jag var då. Man ville vara tant. Jag ville se ut och vara som Dolly Parton. 

Jag var livrädd. Men det blev under de här åren på skolan som jag blev jag. Borta från mina gamla föräldrar, borta från den lilla bruks orten.

Till gemenskap, till långa promenader, till ansvar. Min moral var hög, det fick jag lida för.

Det hände så mycket under de här åren. Jag kan säga att jag fostrades in i ett kritiskt tänkande. Jag lärde mig ifrågasätta. Vi läste i en av kurserna boken "Ej tillsalu". Om kommersialismen, hur den stjäl vårt jag, hur den smyger in i våra hjärnor och hur marknadsföring fungerar.

I tv programmet leka för livet fick vi se hur de stora jättarna skulle marknadsföra först smurfarna och sen grease. Det var chockerande. jag gillade aldrig den filmen efter det.

Det jag lärde mig den här åren har jag haft nytta av hela livet, men inte längre. Eftersom hela världen lever för konsumtion. Man bygger hela sitt liv på vad man äger, inte på vem man är.

Jag konfirmerades där och fick för första gången tillhöra en kyrka. Eilertz blev min mentor och Maggan Bron såklart.

Vi utropade Kjesäter till en atom fri zon, för det var mitt i kärnkraftsdebatten.

Vi åkte till Uppsala och deltog i Kristus för fred. En manifestation med fackeltåg till domkyrkan.

Det fanns ingen rasism. 

På vår skola var vi en enhet och grupp en individ. För det mesta. men å andra sidan var jag mer med vinter kursarna än min egen spräckliga, konstiga klass.

Jag smälte aldrig in i den klassen. Jag mådde bra med vissa och hade fullständig panikångest med andra.

Grupparbetena var en katastrof då somliga elever inte bidrog med ett enda ord. Andra elever var där som p34, dvs man gick på skolan i stället för att avtjäna sitt sista fängelse år.

Dessa människor var säkert jätte bra, men alla hade verkligen inte slutat ta droger. Tänk att man på 80-talet sen släppte in dem på fritidsgårdarna??? inte klokt.

jag lärde mig mycket om droger då jag och A gjorde ett specialarbete om stiftelsen Vallmotorp. Men det är en annan berättelse.

Tack Inger, Erika, Karin, Magnus, Thomas Sass, Annika, Tuula, Dave, Kicki, Susanna, "farbror Sven" Käre Bengt Alm (som tog livet av sig) och alla andra som spred ljus i mitt liv på Kjesäter.

Ni finns i mitt hjärta som dyrbara ädelstenar.

Kanske är det så att gamla vänner ändå är de bästa, trots att åren skilt oss åt?

Ha det gott i vår solen