jag

jag

onsdag 9 januari 2019

Det trodde ni inte.

I
dag tog min dotter
Hanna
körkort.
 
Hon klarade både uppskrivning och uppkörning på första
försöket.
 
 
Vi blev alla positivt överraskade
men mest förvånad
blev
Hanna själv.
 
Hanna älskade dotter du duger, du kan
du är inte sämre än någon annan.
GRATTIS!!!!
 
Jag är så stolt över dig.
 
Du har nu plockat ett vuxen poäng.

tisdag 8 januari 2019

Stressen tog ut sin rätt


Jag kan inte äta något. Så fort jag äter får jag springa till toaletten. Först trodde jag det var magsjuka men inser att så lätt kom jag inte undan.

Jag hade samma problem i mitten på 80-talet när alla östers fritidsgårds personal var till Studsvik på utbildning.
Det tog mig en månad att bli frisk. Jag ska berätta om den resan i ett inlägg längre fram, den är nödvändig att berätta.

Hanna har haft samma sjukdom i månader om inte ett halvår.
Det är vad stress gör med oss, först mår man psykiskt dåligt som eskalerar till panik ångest, ångest och depression. Orkeslöshet och till sist isolering. När det ändå inte blir lugnt då får man psykosomatiska sjukdomar så som magbesvär, huvudvärk, illamående, hetsätning eller förlorad matlust. Hjärtklappning, svimningskänslor och faktiskt sämre värden i diabetesen då insulin  är ett hormon som styrs av ett hormon under stress behöver kroppen mer insulin för att öppna cellerna för socker så man kan fly.

De flesta som blir tjocka blir det för att de är olyckliga och kränkta i sina relationer. En tjock liten mage är ett monument över hur dåligt man mår och storleken motsvarar hålet i själen man fått. Här är vi alla hetsätare i stress vilket ses klart och tydligt på midjemåttets expansion hos alla inblandade.
Så ju olyckligare desto tjockare. Stress gör att kroppen ökar adrenalinet så vi kan fly kan vi inte springa lagras det in fett för kroppen tror att springer vi inte håller vi på att svälta ihjäl, ja hjärnan är kvar på stenåldern.

I dag fick vi brev från arbetsförmedlingen som undrar vad hon gör.
Socialen vill att jag ska fylla i ett kompendium om vår ekonomi och våra tillgångar eftersom vi fick avslag på socialbidraget. De vill att vi drar tillbaka vår ansökan. Varför ska jag skicka brev hit och dit om vår situation när det ändå inte spelar någon roll? nej vill de veta något får de komma hit och fråga. Jag lovar dock inte att jag ger några svar.

Jag är trött på myndigheter vi försöker nu ha så lite som möjligt med dem att göra. Varför ränna på möten om det ändå inte ger något?

Vi har inte tagit itu med hästen än, det är ett svårt beslut och just nu går det inte att fatta något beslut. Hanna mår helt enkelt för dåligt. Vi tar en dag i taget.

Jag skulle städat ut julen men inte ens det gick.
Granen försvann i går men där tog det stopp.

Stress förtvivlan oro.

Gud finns visst.





lördag 5 januari 2019

5 januari 2019


Först vill jag tacka alla som stöttar oss. Alla som läser min blogg som jag inte visste att någon läser.

I går åkte vi till Marieberg, vi skramlade ihop lite pengar( triss vinster vi inte löst in, lotto vinster vi lagt i en burk, bara små vinster som blir pengar på hög) och käkade på Chilli Wook. Vi skulle handlat på MB men min ork tröt, orkade inte gå en vända på Willys. Det hade å andra sidan inte spelat någon roll om jag gjort det för med stress och trötthet kommer minnesförlusten, hade inte haft en aning om vad jag skulle handla när jag kommit in.

Det var längesen vi åt tillsammans och vi hade trevligt. Det gick skapligt att äta tillsammans i går kväll också.
Jag blir aldrig långvarig vid matbordet när jag inte mår bra. Matångest har jag haft hela livet.

På kvällen dök en vän till familjen upp, någon vi tycker väldigt mycket om.
Vi satt och pratade i soffan och både Hanna och jag skrattade.
Hanna fick ont i käk muskeln och jag kramp i magen. Gött. För jag minns faktiskt inte när vi skrattade sist.

I dag ska de sista resterna av julen ut, granen, stakarna och adventsstjärnorna. På måndag börjar Kim sin första betalda arbetsdag, heltid på mycket länge.
Vi har alla lite ont i magen över det. 3 års rutiner eller avsaknad av rutiner sätter sina spår. För mig är det en välsignelse, varje dag får ett mönster. Det kommer ge mig orken tillbaka. Mycket blir också krångligare, vem ska köra mig till sjukgymnastiken, barnen till alla möten och våra föräldrar å handla? Det blir för barnen att ta sig själva till läkare mm och jag får ta färdtjänst/sjukresa till vården. Farmor får vi ta på helgen.

När och om pengar börjar strömma in har vi listor på vad som MÅSTE göras.
Först måste datorn in på lagning eller så får vi köpa en ny.
Pappa Kim måste få nya glasögon.
Eriks rum ett nytt fönster.
Huset en ny ytterdörr och sen nya fönster unna för unna runt om.
Listan är nästan oändlig.

Sen får vi i detta börja spara igen, för ingen lycka kan väl vara oändlig?

Jag ägnade ett par timmar i dag till att scrolla igenom alla bloggar jag skrivit. Det är över 400 nu.

Det borde ju finns en utveckling men ser att Odenskolan fortfarande kränker elever, att elever inte får rätt hjälp eller ingen hjälp alls.
Jag ser att politiken fortsätter trots att vi står inför en jätte utmaning med alla asylsökanden, släppa in fler invandrare varje år. Att svensk politik skickar hem etablerade, självförsörjande ny svenskar som kan språket. Men låter bidragstagande, hemma sittande (går inte ens på svenska för invandrare) stanna. Varför? Om reglerna är så dåliga att detta kan ske gör något åt det då.
Vi har fortfarande den synen på människor att ingen är tillräckligt sjuk för att få bli sjukskriven eller sjukpensionär, alla ska jobba. Arbete befriar (fortfarande gäller sen 1938) kan det vara så att arbete gör att de sjuka, handikappade mfl försvinner? de svälter ihjäl de bor hos anhöriga eller på gatan. Detta gäller i synnerhet psykiskt sjuka. Såg UG om Sanne.... underförstått ta livet av dig så vi slipper dig. Tack och lov fick familjen ihop så mycket pengar att hon nu är på rehab i USA.
2019 är det verkligen så att hjälporganisationer, släkt och vänner ska sopa upp efter ett samhälle som bara fungerar för 1/3 av dess invånare?
Här talas om rasism, kränkande behandling av diverse etniska, sexuella och religiösa grupper. Fy fan så allvarligt. Måste vi göra något åt. Nya lagar nya regler.

Men att hemlösa, missbrukare(ofta med diagnoser) lämnas därhän. Vi daltar med fångar, fin mat många rättigheter.
Men vem bryr sig om Olga på vårdboendet som nu sitter ner kissad i blöta bajsiga blöjor?
Vem bryr sig om de funktionshindrade mer än att man nu bytt namn till funktionsvariationer. Vad i helvete gör det för skillnad när man nu drar in hjälpen till alla som går på dagcenter, dvs inga pengar. Vem funderar på hur livet blir för dem som står utanför samhället, som behöver sondmatas, hjälp dygnet runt för att ens kunna leva. Nej samhället springer med öppna armar mot de asylsökande hallå kom, kom alla ta med hela släkten och kom här finns plats för alla. Vi kan ju alltid röja skog och bygga nytt.

Allt medan grupperna ovan sakta försvinner in i depression, ensamhet, utanförskap. Ja de är ju inte så roliga och det kommer inte va guldstjärna på axeln om du gett någon ett liv värt att leva.

Det syns ju mer i världen om vi tar hit fler flyktingar, då blir vi duktiga, skit samma om de hamnar i getton blir kriminella för att överleva. De är ju en pinne i statistiken.

Jag hoppas 2019 kan se oss alla vanliga svenskar. Att vi får tillbaka vårt människovärde.






fredag 4 januari 2019

4 dagar in på det nya året.



Jag har förstått att detta året kommer inte vara det andra likt.
Kim har fått en korttids anställning med evt förlängning vb. Det ger oss ett par tusen mer i månaden än de 11000 vi har nu.
Erik har hittat tillbaka till sina vänner. Det är jätte kul för jag har verkligen saknat killarna.

Vissa beslut har fattats i familjen, som faktiskt är nödvändiga för att vi ska överleva.
Vi har träffat ytterligare en häst människa och fått rådet att låta Samira somna in.
Vi ska smälta allt nu ett par dagar.

Vi hade en sällskaps häst på gång som vi skulle tittat på imorgon men det faller ju såklart.
Till hösten får det bli en dressyr häst, ett halvblod eller nåt. Hanna har alltid drömt om att rida dressyr och nu vet vi var den kan stå och vem som kan hjälpa henne.

Alla ni som läser mig vet ju hur dåligt familjen mår och Hanna i synnerhet.
Det kommer bli en tuff tid framöver och jag vet faktiskt inte om hon fixar det.
Vi får nu stöd från psyk unga vuxna.
Jag har också fått samtalsstöd av en kurator, det känns faktiskt bra att få vara bara jag och inte bara mamma.

Vi hoppas på det bästa och har redan köpt biljetter till tonåringarna till summer burst i Göteborg i sommar.
Har vi råd vill jag åka till Rondo och se Ola Salos rock show.

Tiden är kommer att försöka få ihop en familj igen.
Vi har alla mått så dåligt detta år att vi inte ens kunnat äta tillsammans, i år måste det bli bättre.

Inget kan komma emellan en förälder och hens barn. I vår familj sluter vi leden när det stormar.
Kanske är det vår styrka?

Visst somliga har försökt splittra oss och vända oss mot varann under åren men det går inte.

enade vi stå söndrade vi falla, alla för en en för alla...



Dolda buskap


Jag tror inget händer av en slump.

Jag har varit troende hela mitt liv, ända sen jag satt och vred mig i bänken hos Pingstkyrkan och aldrig fick något kort eller någon penna på grund av min rastlöshet.

Men under de här sista tre åren har jag tappat min tro men också min tro på mänskligheten.

Första gången jag fick en gåva från det okända var den där natten jag satt framför tv:n och inte orkade gå ur soffan.
Hanna och jag hade sett slutet på sugar man. Programmet som följde var en konsert på Red rock arena USA, med Mumford &  sons.  När första introt spelades var jag redan såld. Mumford blev sen en källa till mycket glädje och många sammankomster i vår familj. Vi köpte videon och såg den så ofta vi mådde lite dåligt. Barnen och jag lärde oss alla sångerna utantill, vi spelade luft gitarr och låtsas trummor till.  Vi är och förblir stora fan.

I går fick jag en ny hälsning från andra sidan då Hanna och jag satt fast i soffan. Vi snappa mellan kanalerna och hamnade i filmen Himlen finns visst. Den handlar om en kille som heter Colt. Colt är svårt sjuk och räddas till livet med hela USAs frikyrkoböner. Jag har läst boken, men den är så där amerikanskt glättig och återupprepande, att hela historien fram skred som ett påhitt. Den berörde mig inte så värst.
Nu såg jag filmen och den var lysande.
Mycket som sjabblades bort i boken lyste som irrbloss i mörkret.

Colt är alltså svårt sjuk för att inte säga döende. När han svävar mellan liv och död får han komma till himlen.
Han får se sig omkring sitta i sin pappas morfars knä, Jesu knä och träffa sin syster som dog i mammas mage.
Colts pappa är frikyrkopastor, så historien känns ju lite uppdiktad, men filmen visar slitningarna i familjen som uppstår när en är realist och den andre vacklar i sin tro på det han ser, brottas mot varann.

Colts pappa får ledigt från kyrkan de vill inte höra fler predikningar om hans son.
Ekonomin rasa och det blir en spricka i familjen.
Men en eftermiddag sitter Colt med sin mamma och viker tvätt (?) då säger han till henne. Vet du att jag har en syster.

Ja säger hon det vet du ju att du har en syster.
Jamen jag har en annan syster, jag har två systrar, jag menar den som dog i din mage.
Det ställer allt på sin spets hos mamman som nu verkligen förstår att Colt verkligen varit i himlen.
Hans pappa visar honom mängder av bilder på Jesus och Colt tycker ingen liknar den bild han har. Kläderna är de samma men ansiktet...
En dag sitter så Colts pappa framför datorn och läser om en flicka Akiane hon har mött Jesus i himlen och målat honom som 8 åring.
Här är länken till hennes hemsida https://akiane.com/  porträttet av Jesus kallar hon "freds Prinsen.
När Colt ser bilden av Jesus blir han förvånad och säger tyst, det är han.

Jag skulle vilja visa bilden här men tror nog det är olagligt med tanke på upphovsrätten.
Här är länken till bilden 
https://akiane.com/product/prince-of-peace/ 
som du säkert ser är denna lilla flicka(nu vuxen) bättre än Zorn, Rembrant mfl.

Vad kan man dra för slutsats? Ja Akianes föräldrar var ateister och hade aldrig besökt en kyrka....

Slutsatsen måste bli, det finns en himmel, det finns en gud och Jesus har existerat och finns nu i sin faders boning.

Hur den här "slumpen" kommer att påverka mitt liv det här året vet jag inte. men jag vet ATT den kommer att göra det.

Jag har också varit på ett mycket kort besök i himlen, i en dröm. Den upplevelsen blir nu kristall klar igen.

Vill du uppleva himmelsk lycka på jorden kan du inte komma närmare än en midnattsmässa på julafton i St. Nicolai kyrkan. Om man inte känner sig berörd av Gud efter den får man nog söka hjälp.

Man kan läsa boken till himlen och tillbaka   https://www.adlibris.com/se/bok/till-himlen-och-tillbaka-en-neurokirurgs-nara-doden-upplevelse-9789175033808  jag har för avsikt att själv läsa den då det fått lysande recensioner.

Livet är märkligt, när man tror att man är ensam i ett helvete öppnar sig himlen.

Gå i Guds frid. Han finns uppenbarligen.



torsdag 3 januari 2019

Hatet och det positiva med utbrändhet.


Jag sitter i en blå soffa och funderar.
Omkring mig pågår en diskussion.
Jag är innesluten i den utbrändhet jag bär på. Ord som valsar runt.
Någon har läst min blogg om vårt liv.
De frågar om något och jag minns faktiskt inte vad jag skrivit.
Fragment seglar upp men inget sammanhang.

Det spelar ingen roll för det är vårt liv, bloggen du just nu läser handlar om. Fragment av ett liv.
Natten till igår var vi alla uppe, jag kunde inte sova. Huvudet var en härdsmälta.
Jag har en dotter som är helt hudflängd sen åratal tillbaka.(alltså inget som uppkommit nu)
Som praktiskt taget ALLA (klasskompisar, ridskolelärare af f-kassan ..) ha trampat på. Hon har noll i självkänsla. Hon överlevde pga sin ridning och nu på grund av sin häst.

En häst som har många problem med sig och som faktiskt inte går att lösa. Vi har träffat en NA-tränare som dryftat vårt problem med andra. E är duktig och har ett stort kunnande utbildad både i Sverige och USA. Jag har också ringt vår veterinär som är av samma åsikt.
Man måste anpassa omgivningen runt hästen för att den ska fungera. Dvs den får inte lämnas ensam.
Om den lämnas ensam är den en fara för oss och sig själv. Den är okontaktbar. Det är inte de arga, ilskna hundarna och hästarna som är de farligaste, det är de rädda för de följer sin instinkt.

Två trasiga individer som hittat varann, i en djur- människa kommunikation. Långt bortom det jag förstår.
Jag förstår att få kan ställa upp och anpassa sig till en häst de själva inte äger. Jag förstår det. Jag håller med.
Jag hade själv tänkt likadant.


Hela den här resan har varit onödig, fylld av känslor av skiftande slag och rena lögner.
men att en blogg om HELA VÅRT LIV I FAMILJEN från dåtid fram till nu kan orsaka en härdsmälta är för mig ofattbart. Läs gärna blogg inlägget igen och se vad som handlar om vad.

Jag skrev i min förra blogg att vi måste rensa bort människor, platser och sånt som dränerar oss.
Det är ett faktum men det har inget att göra med varken hästen eller personer runt min dotter.

Nu är tiden kommer, familjen kommer inte överleva om vi inte sluter portarna och satsar på oss själva.
Människor kommer in i våra liv och stökar till det som förr fungerade. Människor som jag inte har någon kontroll på.
Det går inte längre. Jag behöver våra vänner som tillför positiv energi och som faktiskt tycker om mig för den jag är och oss för det vi är.

En väninna kom hem till oss en gång efter ett kyrkligt möte någonstans. Hon sa till mig -Anita du är förbannad. Jag skrattade och slog bort det nej jag är inte arg. Nej nej du har en förbannelse över dig. Nej nej sa jag. men så flera år senare komma jag ihåg var och när den uttalades och den hade inget med mig att göra men den plats jag jobbade på då. Vi fick en förbannelse över oss av någon som var mycket arg på att vederbörande inte fick ha sitt bröllop där jag jobbade. Vi skrattade åt det men vi drabbades en efter en av den. I dag är häxan död men vi lever alla under förbannelsen. Jag var lite inne på att, och tog faktiskt kontakt med en häxa som sa sig kunna lösa den men vi gick aldrig vidare. Kanske dags att ändå göra det.

Människor (plurals) hatar mig. Det gör inget. Jag vet ju varför. jag är en människa som man antingen älskar eller hatar. men jag står för den jag är och det jag säger/skriver. Som barn gjorde jag inte det, men livet lär en läxor. Somliga människor blir knivskarpa i intellektet när de blir arga, dottern tappar all kontakt med sitt huvud men minns ändå allt folk sagt men kan inte själv försvara sig adekvat. Allt kommer istället hemma.


Det spökar här. I bland är det värre än annars. Men min vän Ocillions berättade att det inte är enbart andar. han berättade att det är energier. Energier av hat, förtvivlan, avundsjuka ja allt som kommer in och som vi själva gruvas över.
Det finns människor som genererar dålig energi som ibland kallas energitjuvar ibland lämnar de efter sig en svart energi när de går.
 Ilska, hat, avundsjuka, missunnsamhet det samlas i hörnen som damm. Det kan också som här härröras från kyrkogården och galgbacken. Jag har upptäckt att en krydda  hjälper. I dag har jag lite  i BH:n.

Vi skapar också dåliga energier när vi lever i kaos och förtvivlan. Många spöken kommer just från förtvivlade människor.
Ilska och hat skapar också dåliga energi det kan man se på det okända. Frustrerade gammal gubbar...som fortsätter renovera huset sen de dött. Jag vet att jag är en del i den negativa energin här då vi ofta grälar och är osams. allt sånt samlas och driver likt vrakspillror tillbaka till oss.

Allt detta är ett kalejdoskop över vårt liv. Ett orosmoment där, ett annat någon annanstans. Allt leder djupare ner i utbrändheten. Det räcker med en liten stötesten för att jag skall golvas i några dagar, det positiva är att jag inte kan tänka en enda redig tanke. Inga tankar, ingen oro. Vacuum.

Vad är ett liv?
Det är alla dagar mellan födelse och död.
 Du får en karta när du föds en nål för här är du och en nål dit ska du.
Under hela vägen står du ständigt i vägkorsningar och måste välja. Somliga människor har gjort den här så många gånger att de vet hur kartan ser ut och vart de ska. Andra går ständigt vilse och hamnar i svårt terräng en del drunknar på vägen andra fastnar och får göra om allt i nästa liv. Kanske är det också så att somliga människor måste ha utmaningar och väljer den svåra vägen i ett liv för att de gillar utmaningar?  Tids nog får vi veta.

Det roliga är att nästan ingen har läst hit, de flesta slutar i det de tycker är svammel i mitten. Men det var det de bort såg ifrån som var hörnstenen.

Visste du exempelvis att djur kan läsa dina tankar innan du själv klätt dem i ord. Så nästa gång du går ut till korna i hagen fundera på vilken energi du har. I swe horse show i Globen sa en kvinna som rider barbacka med hals ring ett grand prix nummer i dressyr på sin 18 åriga häst.
- vi står varann så nära att är jag ledsen så är hästen ledsen, är jag frustrerad så är hästen sur. jag har nu lärt mig att jag kan inte gå ut till hästen arg för då är han arg. en dålig dag helt enkelt. När jag är fylld av glädje och energi så kan vi nå oanade höjder (fritt tolkat se gärna klippet på svt play).

En vacker dag ser vi tillbaka på vårt liv, kanske blir det mer begripligt i ljuset av livets erfarenheter. Kanske ser vi då hela pusslet och hur vi alla blev grund lurade. Hat när det sipprar in förgiftar oss människor och sprider sig i vårt blodomlopp.

Hata inte det dränerar dig själv och förtär din omgivning gå i kärlek.

Gott nytt år!





tisdag 1 januari 2019

En jävla start på det nya året


Det hann inte gå många timmar på det nya året innan helvetet bröt ut på riktigt och dessutom kostade mig en vän jag haft i många år.

Men livet kan vara så ibland.

Det jag absolut säkert vet är att vi inte kan leva ett år till i kaos, då kommer det bli som för Tim Bergling och sluta med ett farväl.

Detta året måste vi ta tag i saker och släppa taget om människor och saker som tar energi eller bidrar till kaoset.
Vi är alla svårt skadade av all ångest och all stress. Ingen klarar längre av en enda sak till.

Det nya året börjar med kaos med stallet vi står i och en häst som absolut inte kan stå själv utan att bli så stressad att hon gör sig illa. I sängen på bottenvåningen sitter en tjej och gråter och som vill göra sig själv illa efter det som hände idag. Själv är jag så utmattad att jag inte kan gå ikväll.

Skrämmande hur fysiska symtom kan dyka upp på psykisk stress.

2019 har vi en rad beslut att fatta.
Många riktigt tuffa andra enkla därför att de har varit nödvändiga en längre tid.

Livet är aldrig enkelt men vårt har varit ett helvete större delen. Varje uns har jag fått kämpa för, har aldrig fått något gratis.

Allt vacklar till och med min guds tro och framför allt tron på människan.

Det finns ingen godhet kvar i världen ingen empati. Alla gör bara allt för egen vinning.

I den världen är vi malplacerade för vi tänker också på andra.
Vi är helt fel ute för vi förstår andra levande individer, tänker oss in i hur de har det och hur saker påverkar dem.

I vår familj är det lättare att förstå ett djur än en människa, kanske inte gäller sonen som läser folk som dagstidningar.

Jag är egentligen konflikt rädd men har i livets alla skeenden fått lära mig att slåss för allt.
Jag går sönder av konflikter, faller i bita av kritik, nej inte längre men gjorde det förr.
Instinkten säger mig dock att jag ska fly, men flykt löser inga problem.

I morgon har vi ett beslut att ta som kommer påverka hela familjen och en häst vi älskar. Och kanske också andra individer som älskar oss.

( läs detta med neutrala glasögon kära du, vad står det egentligen? )