Den som äger en del av mitt hjärta.

Det är märkligt somliga människor glömmer man aldrig.
Jag blir ständigt påmind.

För alltid.
men livet går vidare, det är bara att hänga med på tåget.
Aldrig blicka bakåt, bara framåt.

Gårdagen är borta, morgondagen finns där som ett hopp, nuet lever jag i.

Ensam mot sin vilja. Singel singel...

Människan har aldrig varit så ensam som nu.
Och det i en tid då vi ser ner på autistiska, introverta människor.
Samtidigt som vi skapar autister i samhället, människor som aldrig skulle blivit det i en annan tid.

Jag hade en gång i tiden en väninna som bodde i huvudstaden.
Hon visste precis vad hon ville ha.
Hon ansåg själv att hon var guds gåva till mänskligheten.
Hon var blond, smal och såg rätt snygg ut.

Hon ville ha en kille som var snygg, sexig, rik och hög utbildad.
Han skulle ha samma intressen som henne och dessutom vara smart.

Hon letade i brödernas bekantskapskretsar, hon letade i flotta, på universiteten, ja till och med på jobbet.
Hon letade i åratal,( hon är lika gammal som jag), hon letar än.

Datorerna har gjort oss introverta.
Tidens anda har gjort oss egocentriska.
Det är ingen bra kombination.

Det har aldrig funnits så många ensamma människor som nu.
Varför?
Därför att kontakt ytorna är så begränsade.

Förr var man ute och dansade på lördagen. Man gick på studiecirklar, man umgicks över en kopp kaffe. Man stötte på varann i den lokala butiken. Man hjälpte grannen med skörden...

Man umgicks.
Idag är samhället nischat, man umgås bara med dem som man uppfattar är som en själv.
Går man ut så går man med sitt gäng. Man dansar med varann, sitter med varann.

På jobbet är man ofta ensam framför en dator. Inte ens där umgås man över yrkesgränserna.

Människor tror nu för tiden att man kan hitta sin perfekta match på nätet.
Det finns en uppsjö av dejting sajter.
Match.com, darlig, elit singlar, senior singlar, sajter för från skilda...

Men där ger man sig ut på djupt vatten, man vet aldrig vem som döljer sig bakom en bild.
Man kan titta på de amerikanska programmen så förstår man. Där åker ett tv team runt och hjälper kära dejtare hitta varann och det stämmer sällan överens med verkligheten.

Man kan se på alla program där människor blir lurade och till och med mördade.
Jag tror inte på de här sidorna.

Jag tror människor måste se sig själva som den lilla människa de är. Ingen är för mer än någon annan, oavsett yrke. Alla skiter på toaletten, alla spyr när de har magsjuka. Alla kommer dö.

Ser på programmet, gifta vid första ögonkastet. Där ett gäng experter satt ihop tre par. Det funkar inte.

Varför?
Därför att kärlek är kemi, inte vetenskap.
För att kunna bli kär måste man släppa på egot.
För i en tvåsamhet finns inte jag. Där finns bara vi.
Inte ett enda av dessa tre par klarade av att vara i tvåsamhet.

Det funkade på semester/smekmånaden. Men hemma i vardagen gick det inte alls.
Därför att i ett förhållande måste man sätta förhållandet först inte sina egna behov, önskningar och vilja.
Programmet är inte slut än så det finns fortfarande en chans.

Men jag funderar på varför människor är så desperata att de kastar sig in i en juridisk handling som giftermål ändå är, med en totalt främmande person.

Är det kanske desperationen som är den största boven. Ungefär som att det går hur lätt som helst att bli med barn när man absolut inte vill ha barn, men är totalt omöjligt när man verkligen vill ha ett barn.

Sen får man inte glömma att dejting sajter är ett skapat behov, det rider på människors ensamhet, det genererar pengar.
Allt som är påhittat för att klå och flå dig på pengar, lämna det.

Fundera på tre saker du vill ha av en pojkvän/flickvän.
Tre saker du inte kan stå ut med.

Jag hoppade det första och sa efter två kraschade förhållanden.
Jag sa att jag ville ha en kille som inte drack och inte rökte.

Jag struntade i att min make hade lägre utbildning än mig, att hans familj var arbetare och min pappa tjänsteman.

Jag tror vi har för högs krav på vår partner, och ser oss själva som bättre än vi är.
Vi ser äktenskapet som en karriärstege, det är det inte. Det är möjligen ett arbetslag där alla parter vill åt samma håll, förhoppningsvis...

Livet är inte så komplicerat som många tror.
Det är enkelt.
Man föds man lever så gott det går under de förutsättningar som samhället, tiden och klimatet ger en och sen dör man.
Har man dessutom haft roligt i bland får man se det som en bonus.


Det är vår ute.
Gå ut.
Säg något till den som sitter bredvid dig på parkbänken.
Säg något till killen i baren.
Ge någon en komplimang.

Bjud på dig själv.
Å va inte så kräsen.

1. Vår på Huginvägen.

Våren måste planeras, liksom sommaren.
Våren planeras på hösten och sommaren om våren.

Det är en härlig tid vi går till mötes.
Jag älskar att sätta frön och se dem komma upp.
Halva nöjet är att leta frön på nätet.

http://www.fron-och-sant.se/

http://raravaxter.se/

http://www.impecta.se/

Ovan några av mina favoriter på nästet.
Sen kommer alla fröpåsar hem, jag sorterar dem och numrerar dem.
De sorteras efter när de skall sås.

 Här är nr 9 krasse, som är en av mina favorit blommor.

Här ovan en annan favorit, penséer.

Ja penséer och petunior sätter jag först och eventuella perenner. I år satte jag temynta och Japansk akleja. Dessa sår jag i februari.

Två brätten blev det.

Ute väntar våren. Och inne har fröna kommit upp.

Med drömmen om en nalkande sommar.

För hoppningsvis får jag en ny färg på temyntan.
Krassen blir detsamma och så några nya färger.

I väntan på sommaren.....

sanningen om åldrandet

Sorgen när sanningen inte överensstämmer med ens självbild.

Man har på någe sätt en inre bild av sig själv.
Anorektiker ser en fet människa i spegeln.
Jag har alltid trott att jag var smalare än jag är.

 Men nu har jag kommit till den sista tredjedelen av mitt liv.

Det är då man vill så mycket.
Man vill hinna göra allt det där man trodde man skulle ha gjort redan, då när man var ung och tyckte att man hade all tid i världen.
Det vet man vid 53 års ålder att man inte har.

Man vet att hela livet kan ta slut nu inom 30 sekunder eller om 25 år eller mer, men att man aldrig vet när det sker.

 Jag hade en bild av mig själv som gammal, i en grå ullkofta svart kjol och en tjock knut i nacken.

Jag skulle vara rynkig och fryntlig och go.
Nu inser jag att det enda som kommer att stämma är koftan, möjligen.
Att åldras är så plågsamt.

 Jag hade från början min mors tjocka hårsvall, men när jag fick barn fick jag plötsligt ett tunt hår som min far.

Så tunt att skalpen lyser igenom, det är för en kvinna ytters plågsamt.
Rund är jag och kanske fryntlig.
Men inte glad.

Jag tror jag slutade vara glad någon gång sommaren 2010.

Det var då jag bröt min fotled.
Livet blev sig liksom inte likt efter det.

 Så sätter jag mig vid spegel och får nästan en chock, varje gång.

Den där snygga 20 åringen finns inte mer.
Från spegelns glas stirrar en lätt chockad kvinna tillbaka på mig.
Hon har tunt hår för att inte säga fläckvis flintskallig.
Håret är grått och råttbrunt som en randig katt med skabb.
Det hänger i stripor runt de något förstora öronen.

Ser ut som den utslitna afganpäls Micke ( byns snygging) hade på 70-talet.
Micke med det långa svarta håret, han var så het i sin päls. Lite av en hippi.

Det där släta unga ansiktet som jag då var så arg på för att det var fullt med svarta prickar och röda kvisslor på. Inte blev det bättre den sommaren jag jobbade på bruket som maskinformare i svartsand.

Nu är det inte en enda kvissla, inte några svarta pormaskar men en sju jäkla massa rynkor som gör att jag ständigt ser sur ut.

Ögonen som var såå vackra är nu mer grå än gröna.
Och det hänger två påsar under dem som inte ens går att sminka över.

 Jag gick ner ganska mycket efter min GBP, men har efter 7 år plockat på mig 20 kg tur var väl det för innan såg huden på kinderna ut som draperier och halsen var inte olik en kalkons.

Många skulle sagt att den passade mig eftersom jag jämt kacklar på…

 

Åren går och man minns inte mycket av det som sas eller som hände igår.
Men jag kan vakna om morgonen vid 4 tiden och ha full panikångest över något jag plötsligt minns hände för 20 år sedan eller så.

 Helt onödigt eftersom det knappast går att göra ogjort nu.

Alla misstag man gjorde, allt som man sa som blev fel.
Den stora kärleken man missade för att man inte vågade.
Tågluffen som inte blev av därför att föräldrar är så oroliga, de kunde omöjligt varit räddare än jag.

Den där rädslan som satte så många krokben för mig, som egentligen förstörde hela min ungdom.

Å nu, nu har jag inte en chans att gör allt det där jag inte gjorde då.
Nu är det plikten som sätter gränser.
Jag inser också att jag aldrig kommer få uppleva det som många föräldrar upplever. Mina barn är inte sånna.
Barnbarn om det blir några kommer inte komma på den här sidan av min begravning.

Begravning, den har jag redan planerat.

Jag vill bli kremerad, det vill inte min man att jag skall bli.
Men med tanke på hur glad han är åt att springa på kyrkogårdar så är nog det den bästa lösningen.
Jag vill inte få benen sönderslagna och ner grävd under nästa som skall ha min grav för att familjen glömt sköta graven.
Bättre då med en minneslund.

Jag ränner inte heller på kyrkogården, jag tänker på mina föräldrar varje dag med saknad, ändå.

 Vi föds vi väntar på att få börja skolan, vi börjar skolan och längtar tills den tar slut.

Vi väntar på att bli vuxna, få egen lägenhet och bil.
Vi längtar efter att få barn och ser fram emot att de flyttar hem ifrån.
Vi upptäcker då plötsligt att vi blivit gamla, att livet liksom försvann medan vi väntade på något.

 Få av oss lever i nuet från vaggan till graven.

Tänk om någon sagt till mig när jag var ung att leva nu.
Nu är jag gammal och sjuk, nu tar jag var dag som den kommer.

Drömmarna är undanstoppade.

Längtan kvävd.

 

 

Men i nästa liv då jäklar…

 

 

 

 

 

 

Vänta..

Respekt, vad är det?
Kärlek vad är det?

När något skall göras och det är jag som skall göra det, då är det bråttom. Ring f-kassan nu, ring skolan nu, hämta det nu, stryk mina byxor nu varför har du inte gjort det...?

Varför har du inte tvättat mina byxor det var flera dagar sen jag la dit dem?
Därför att för en vecka sen bad jag alla lägga ut sin tvätt i tvättstugan och då ville  någon i familjen inte göra det precis då.
Hen valde att lägga ut byxorna när all tvätt redan var tvättad, jag tvättar inte ett plagg i taget då får vi flytta, för vattenräkningen kommer vida överstiga kostanden för lånen. Det är redan nära nog.

Jag försöker finnas här för alla, för vad skall jag annars göra jag har ju inget att göra.
Jag har ju inget att göra om dagarna....
Jag köper saker åt andra men det är mycket sällan jag själv får något.

Jag är nog ingen curling förälder, jag är en familje -tornado.

Så i bland måste jag be om hjälp eller faktiskt ganska ofta.

Hjälp på kvällen att få av byxorna om ryggen inte vill ställa upp.
Hjälp att ta upp saker när jag tappat dem och inte kan böja mig.

Jag brukar be om hjälp med att hänga tvätten, att dammsuga....
Men det är sällan det sker.

Jag får snällt vänta, hela dagar ibland flera dagar, men oftast sker det inte alls.

Jag ska hänga tvätten, men inte nu. Jag gör det sen.
Varför tjatar du ( 1 tim senare) jag har ju sagt att jag ska hänga tvätten.
1 dag senare ligger den kvar i tvättkorgen därför att jag glömde kolla om den blev hängd. Jag tvättar om allt och hänger det själv.
När hen pratar med mig får man inte ens se ut genom fönstret förr än hen blir arg, "du lyssnar inte"
Men när jag talar om något eller berättar något då sitter hen med mobilen och kollar videoklipp....


Kärlek är inte de ord man säger, det är handlingarna man gör för någon annan.
Respekt är att förstå att någon vill ha saker gjorda när man ber om det och inte när det passar en själv.
Att respektera någon annans behov.

Jag behöver inte tvätta åt alla, jag kan tvätta åt mig själv, men när jag nu gör det vill jag inte tvätta hela dagarna varje dag i veckan, jag vill ha någon egen tid.
Jag är ju inte slav här bara mamma och maka.

Lär man sig inte det hemma får man problem i skolan och på arbetet.
Få lärare eller chefer accepterar att man gör saker när man själv vill eller struntar i det om man inte vill.

Jag har en bekant som har en lite rolig syn på detta.
Hen jobbade i ett kök med att diska och städa. Men hen tyckte det var jobbigt och blev väl trött så hen stormar in till kocken.
" Här sitter du och latar dig medan jag sliter med kantiner och disk, lyft på ändan din lata jävel."
Kocken svarade " jag har varit här sen 5 i morse, bakat bröd lagat mat nu vilar jag. Du kom 8.00 och nu jobbar du, du sov väl när jag bakade brödet?"

Tjuvlyssnat

Jag råkade över höra ett samtal.
Någon hade tydligen nyss fått pension, efter en tids sjukskrivning, vi talar ålders pension.
Han har skaffat sig en liten traktor, han tänker klippa gräs och skotta snö åt folk.
Antagligen med hjälp av traktorn (min slutsats).

Men han va ju sjukskriven. ja men nu har han fått pension.
Kanske är jag över känslig och läser in mer än som finns.
Men för mig var det så uppenbart en kritik i de orden.
Va fan han ska jobba nu när han fått pension?
Då kunde han väl jobbat innan också?
Den late fan( mitt tillägg).

Att människor aldrig lär sig!!

Tempot i arbetslivet är hårt.
Om man närmar sig pension och har, som jag förmodar jobbat på fabrik sen 14 års ålder eller nått så har nog kroppen fått sitt.

Det är VÄLDIG SKILLNAD på att jobba 8 timmar på en arbetsplats, mot att åka runt lite om dagarna när det passar och klippa lite gräs.
Man kan göra det de dagar man orkar och inget annat har för sig.

Gud vare lov och tack att människan inte kan anmälas till f-kassan längre, då han nu är ålders pensionär.

Men detta samtal speglar så klart synen på sjuka och handikappade idag. Det tog nästan ett årtionden att prägla in det i folk. Ett folk som innan dess tyckte att solidaritet med dem som har det svårare än en själv, var självklart. Därför att man visste att man när som helst kunde hamna där själv. Det tycks människor nu har glömt.

Jag minns när jag på 90-talets slut fick min handikappbil. Hur den öppnade en helt ny värld för mig.
plötsligt var jag inte fången hemma längre utan kunde åka vart jag vill med min dotter. Vi kunde åka till Högsjö och bada eller till Hjälmargården och äta glass.

Jag minns också en kommentar jag fick," jag önskar jag också fick lite ont i benet så jag också kunde få en ny bil."
Jag fick den faktiskt, via facket genom den fack-försäkring jag har.(kommunal)

Men jag fick den inte för att jag hade lite ont i benet, utanför att jag blev handikappad och fick svårt att gå. Med den lilla detaljen följde en aldrig vilande smärta, dag som natt i ben och rygg.
Då trodde jag att det var slut där, men så var icke fallet.
Genom åren kom följd förslitningar, i den friska höften som fick opereras. Fotleden som gav vika och idag har jag mellanfotsbenen stickandes ut under fotvalvet som är obefintligt och all den smärta det med för vid gång (droppfoten). I bland så stark att den är outhärdlig.
Detta förorsakade ett fotledsbrott 2010. och en utsliten höft 2013 som gjorde att jag fick lära mig att gå igen.

 Förslitningar i axlar, tummar mm pga. kryckorna.
Smärta och diskbråck i nacken pga, felaktig kryckgång.

Så jag hade gärna avstått bilen för att kunna få vara frisk.
På långsikt så får jag ingen pension( så där 6800 eller nått)
Min nuvarande inkomst är 1/3 del av en normal inkomst för en städerska, jag har en 2-årig högskoleutbildning...

Mitt liv är tämligen meningslöst, allt det som berett mig glädje i livet kan jag inte längre göra.
(rida, dansa, cykla och vandra)
Om det är utbytbart mot en bil.....
Ja det får stå för den som sa det.

Döm inte människor vars sjukdom eller smärta du inte upplevt.
Det får bara dig själv att framstå som en idiot.
Till och med indianerna visste det.

Under de senaste åren med alliansens jobbpolitik har vi jagat ut sjuka och faktiskt också döende människor i arbete. Nu kommer de tillbaka till systemet, än sämre. Sjukskrivningar och förtidspensioner slår alla rekord.

Tacka fan för det, nu går det inte längre, det finns inte mer att klämma ur dessa människor.
Deras liv är slut, jag vet.  Arbeit macht frei! frågan är bara för vem?

Den här konversationen utspelade sig mellan människor i min närhet.
Det gjorde mycket ont.

Gå Herrens frid.

Lösningen på invadrarproblemet

Jag har en idé.

Det  håller på att bli ohållbart i Sverige.
Allt fler invandrare kommer och hatet blad "svenskar" växer.
De som kommer hamnar i åratal på flyktingförläggning.
I utanförskap och ovisshet.

I andra änden gnälls det (högst befogat) om att vårdavdelningar får stänga för att det inte finns sjuksköterskor. Det sägs ( jag antar att det är sant) att dessa sjuksköterskor som jobbar får göra
tre mans jobb.

Vi ser hur våra vägar och gator blir allt sämre skötta.
Vi hör om hur illa det är på våra skolor.

Jag var i kyrkan i söndags och Anders som var stand in präst berättade om St Mellösa morotsbonde som på 60-talet körde sin morotsbuss in till stortorget varje dag,  helgdag som  söcken och hämtade arbetare som fick jobba i morotslanden. Vid kvällen fick de lönen med sig hem.

Det fattas pengar överallt, men invandringen kostar miljoner. De sitter där på förläggningarna och gör ingenting i väntan på uppehållstillstånd. Det är inte bra, inte för dem och absolut inte för barnen och uruselt med tanke på integration.

Min idé.
max 3 månader på förläggning.
Sen skall de ut på en praktikplats med två språkiga.
Samtidigt skall alla i familjen läsa svenska, även kvinnorna.
Ungarna skall till skola och dagis.

När de kan lite svenska skall de ut och jobba.
Man kan skicka dem till vården, toka golv, byta blöjor, gå ut och gå med de gamla och mata dem som inte kan äta själva,  det kan man även om svenskan är skral.

Ut med dem till skolor där man har många invandrar barn. Som skolfaddrar, skolassistenter de kan gå i korridorer för att lugna ner stämningen, de kan stötta i klassrummen och bara finnas där för dem som är nya i Sverige.

Några kan få en skyffel och hjälpa till med skottning, parkskötsel eller vad som.
Det finns så många jobb i dag som ingen gör, jobb som inte räcker för en anställning men som ändå måste göras av någon som har häcken full.

Några skulle kunna få jackor och gå på stan på kvällar och helger tillsammans med andra som kan svenska, det skulle göra mycket för våra samhällen och städers ungdomar.

Anledningen till att folk, gemeneman är så upprörda är för att de ser hur vi gör avkall på våra traditioner det gör folk rädda att vår särart skall gå förlorad att vårt arv skall försvinna.
Stämningen piskas upp när man förbjuder skolavslutningar i kyrkan, när man tar bort 
 pepparkaksgubbar i luciatågen mm

Människor är rädda att det som är "vi" skall försvinna in i något halvmuslimsk dimma.

Jag såg programmet "Fosterlandet". Där framgick det tydligt att de som är de värsta rasisterna är rädda.
Rädda för det de inte förstår.
Muslimerna är rädda för Judarna.
Svenskarna är rädda för muslimerna.

I går sas det att man vill ta bort förbudet mot att fira skolavslutning i kyrkan.
Jag tror det är så vi måste göra. Låta det som är svenskt få vara svenskt.
Då upplevs hotet från andra nationaliteter mindre, vi är vi och de är de.

De som inte anser sig kunna gå in i en svenska kyrka får väl stanna hemma.
För i mina ögon är det bara larv, vi tror på samma Gud skillnaden är att de inte erkänner Jesus som Guds son utan ser honom som en profet.
Det finns ingen Gud utom Gud och Allah är hans profet.
Jag är kristen men jag köper det rakt av.
 Det finns en Gud och han är alla folk och stammars Gud, men vi har lite olika namn på honom bara.

Man kan välja att hänga upp sig på skillnader i stället för att försöka se likheter.

Så låt våra invandrare få en del i vårt samhälle, låt dem få komma ut och bidra med något det vinner vi alla på.