sanningen om åldrandet

Sorgen när sanningen inte överensstämmer med ens självbild.

Man har på någe sätt en inre bild av sig själv.
Anorektiker ser en fet människa i spegeln.
Jag har alltid trott att jag var smalare än jag är.

 Men nu har jag kommit till den sista tredjedelen av mitt liv.

Det är då man vill så mycket.
Man vill hinna göra allt det där man trodde man skulle ha gjort redan, då när man var ung och tyckte att man hade all tid i världen.
Det vet man vid 53 års ålder att man inte har.

Man vet att hela livet kan ta slut nu inom 30 sekunder eller om 25 år eller mer, men att man aldrig vet när det sker.

 Jag hade en bild av mig själv som gammal, i en grå ullkofta svart kjol och en tjock knut i nacken.

Jag skulle vara rynkig och fryntlig och go.
Nu inser jag att det enda som kommer att stämma är koftan, möjligen.
Att åldras är så plågsamt.

 Jag hade från början min mors tjocka hårsvall, men när jag fick barn fick jag plötsligt ett tunt hår som min far.

Så tunt att skalpen lyser igenom, det är för en kvinna ytters plågsamt.
Rund är jag och kanske fryntlig.
Men inte glad.

Jag tror jag slutade vara glad någon gång sommaren 2010.

Det var då jag bröt min fotled.
Livet blev sig liksom inte likt efter det.

 Så sätter jag mig vid spegel och får nästan en chock, varje gång.

Den där snygga 20 åringen finns inte mer.
Från spegelns glas stirrar en lätt chockad kvinna tillbaka på mig.
Hon har tunt hår för att inte säga fläckvis flintskallig.
Håret är grått och råttbrunt som en randig katt med skabb.
Det hänger i stripor runt de något förstora öronen.

Ser ut som den utslitna afganpäls Micke ( byns snygging) hade på 70-talet.
Micke med det långa svarta håret, han var så het i sin päls. Lite av en hippi.

Det där släta unga ansiktet som jag då var så arg på för att det var fullt med svarta prickar och röda kvisslor på. Inte blev det bättre den sommaren jag jobbade på bruket som maskinformare i svartsand.

Nu är det inte en enda kvissla, inte några svarta pormaskar men en sju jäkla massa rynkor som gör att jag ständigt ser sur ut.

Ögonen som var såå vackra är nu mer grå än gröna.
Och det hänger två påsar under dem som inte ens går att sminka över.

 Jag gick ner ganska mycket efter min GBP, men har efter 7 år plockat på mig 20 kg tur var väl det för innan såg huden på kinderna ut som draperier och halsen var inte olik en kalkons.

Många skulle sagt att den passade mig eftersom jag jämt kacklar på…

 

Åren går och man minns inte mycket av det som sas eller som hände igår.
Men jag kan vakna om morgonen vid 4 tiden och ha full panikångest över något jag plötsligt minns hände för 20 år sedan eller så.

 Helt onödigt eftersom det knappast går att göra ogjort nu.

Alla misstag man gjorde, allt som man sa som blev fel.
Den stora kärleken man missade för att man inte vågade.
Tågluffen som inte blev av därför att föräldrar är så oroliga, de kunde omöjligt varit räddare än jag.

Den där rädslan som satte så många krokben för mig, som egentligen förstörde hela min ungdom.

Å nu, nu har jag inte en chans att gör allt det där jag inte gjorde då.
Nu är det plikten som sätter gränser.
Jag inser också att jag aldrig kommer få uppleva det som många föräldrar upplever. Mina barn är inte sånna.
Barnbarn om det blir några kommer inte komma på den här sidan av min begravning.

Begravning, den har jag redan planerat.

Jag vill bli kremerad, det vill inte min man att jag skall bli.
Men med tanke på hur glad han är åt att springa på kyrkogårdar så är nog det den bästa lösningen.
Jag vill inte få benen sönderslagna och ner grävd under nästa som skall ha min grav för att familjen glömt sköta graven.
Bättre då med en minneslund.

Jag ränner inte heller på kyrkogården, jag tänker på mina föräldrar varje dag med saknad, ändå.

 Vi föds vi väntar på att få börja skolan, vi börjar skolan och längtar tills den tar slut.

Vi väntar på att bli vuxna, få egen lägenhet och bil.
Vi längtar efter att få barn och ser fram emot att de flyttar hem ifrån.
Vi upptäcker då plötsligt att vi blivit gamla, att livet liksom försvann medan vi väntade på något.

 Få av oss lever i nuet från vaggan till graven.

Tänk om någon sagt till mig när jag var ung att leva nu.
Nu är jag gammal och sjuk, nu tar jag var dag som den kommer.

Drömmarna är undanstoppade.

Längtan kvävd.

 

 

Men i nästa liv då jäklar…