Tjuvlyssnat

Jag råkade över höra ett samtal.
Någon hade tydligen nyss fått pension, efter en tids sjukskrivning, vi talar ålders pension.
Han har skaffat sig en liten traktor, han tänker klippa gräs och skotta snö åt folk.
Antagligen med hjälp av traktorn (min slutsats).

Men han va ju sjukskriven. ja men nu har han fått pension.
Kanske är jag över känslig och läser in mer än som finns.
Men för mig var det så uppenbart en kritik i de orden.
Va fan han ska jobba nu när han fått pension?
Då kunde han väl jobbat innan också?
Den late fan( mitt tillägg).

Att människor aldrig lär sig!!

Tempot i arbetslivet är hårt.
Om man närmar sig pension och har, som jag förmodar jobbat på fabrik sen 14 års ålder eller nått så har nog kroppen fått sitt.

Det är VÄLDIG SKILLNAD på att jobba 8 timmar på en arbetsplats, mot att åka runt lite om dagarna när det passar och klippa lite gräs.
Man kan göra det de dagar man orkar och inget annat har för sig.

Gud vare lov och tack att människan inte kan anmälas till f-kassan längre, då han nu är ålders pensionär.

Men detta samtal speglar så klart synen på sjuka och handikappade idag. Det tog nästan ett årtionden att prägla in det i folk. Ett folk som innan dess tyckte att solidaritet med dem som har det svårare än en själv, var självklart. Därför att man visste att man när som helst kunde hamna där själv. Det tycks människor nu har glömt.

Jag minns när jag på 90-talets slut fick min handikappbil. Hur den öppnade en helt ny värld för mig.
plötsligt var jag inte fången hemma längre utan kunde åka vart jag vill med min dotter. Vi kunde åka till Högsjö och bada eller till Hjälmargården och äta glass.

Jag minns också en kommentar jag fick," jag önskar jag också fick lite ont i benet så jag också kunde få en ny bil."
Jag fick den faktiskt, via facket genom den fack-försäkring jag har.(kommunal)

Men jag fick den inte för att jag hade lite ont i benet, utanför att jag blev handikappad och fick svårt att gå. Med den lilla detaljen följde en aldrig vilande smärta, dag som natt i ben och rygg.
Då trodde jag att det var slut där, men så var icke fallet.
Genom åren kom följd förslitningar, i den friska höften som fick opereras. Fotleden som gav vika och idag har jag mellanfotsbenen stickandes ut under fotvalvet som är obefintligt och all den smärta det med för vid gång (droppfoten). I bland så stark att den är outhärdlig.
Detta förorsakade ett fotledsbrott 2010. och en utsliten höft 2013 som gjorde att jag fick lära mig att gå igen.

 Förslitningar i axlar, tummar mm pga. kryckorna.
Smärta och diskbråck i nacken pga, felaktig kryckgång.

Så jag hade gärna avstått bilen för att kunna få vara frisk.
På långsikt så får jag ingen pension( så där 6800 eller nått)
Min nuvarande inkomst är 1/3 del av en normal inkomst för en städerska, jag har en 2-årig högskoleutbildning...

Mitt liv är tämligen meningslöst, allt det som berett mig glädje i livet kan jag inte längre göra.
(rida, dansa, cykla och vandra)
Om det är utbytbart mot en bil.....
Ja det får stå för den som sa det.

Döm inte människor vars sjukdom eller smärta du inte upplevt.
Det får bara dig själv att framstå som en idiot.
Till och med indianerna visste det.

Under de senaste åren med alliansens jobbpolitik har vi jagat ut sjuka och faktiskt också döende människor i arbete. Nu kommer de tillbaka till systemet, än sämre. Sjukskrivningar och förtidspensioner slår alla rekord.

Tacka fan för det, nu går det inte längre, det finns inte mer att klämma ur dessa människor.
Deras liv är slut, jag vet.  Arbeit macht frei! frågan är bara för vem?

Den här konversationen utspelade sig mellan människor i min närhet.
Det gjorde mycket ont.

Gå Herrens frid.