Politisk kovändning/lappkast/kaos eller vad du vill

Jag gick med i vänsterpartiet i Örebro, för jag blev rädd för de vinster som dykt upp i vår välfärd. Jag kände att det som jag står för inte längre fanns hos sossarna.
Hela vårt samhälle har sista åren blivit ett egocentrisk samhälle, stå på andra så kommer du längre själv. Jag gillar inte det.

Jag tror på solidaritet, jämställdhet och demokrati.
Jag var på ett fördrag med Jonas Sjöstedt på Karro förra vintern och anmälde mig då.
Det han sa berörde mig djupt.

Sen dess har jag varit på fyra möten med partiet.
Det första var ett vanligt medlemsmöte, mycket folk i en liten lokal. Många ungdomar.
Jag blev vänligt bemött av en äldre kvinna.

Sen blev jag inbjuden till ett val möte där vi skulle välja ledarmöten till kommunfullmäktige.
Det var rena slagfältet.
Borta var den trevliga tonen.
Det stod klart att ungdomsförbundets medlemmar var i krig med partiet i Örebro.
Och felet är inte ensidigt ungdomsförbundets, kanske snarare tvärt om?

När det sen skulle välja folk var det rena kalabaliken.
Man kränkte varann hit och dit. Men vi hade en bra ordföranden som höll ställningarna och vi kom i alla fall halvvägs igenom  kandidat listan.
Knepen från de olika lägren i partiet var många för att stänga vissa nominerade ute.
Mitt under mötet skriker någon att det är ju varannan damernas och så blev resultatet ett annat.
När frontnamnet blev slagen av en kvinna blev det fullständig kaos, då han först vägrade stå kvar på listan.
Hens kollegier i kommunfullmäktige ville då också lämna listan, vilket fick till följd att vi fick ta en paus så de kunde övertalas att sitta kvar.
För att vara ett parti där man förordar gruppen framför individen, var detta ett väldigt själviskt utspel.

Mötet togs upp igen några veckor senare, som tur va hade vi samma ordföranden.
Nu säger någon plötsligt, vi kan ha två listor det tog vi beslut på, på förra medlemsmötet. Full kalabalik igen. För om vi skall ha två listor var av en invandrar lista ( så som jag tolkade det, kan mycket väl va fel fattat) så kunde vi riva upp hela förra mötet. Det tog en timme att komma fram till att vi bara skulle fortsätta.

Senare visade det sig att beslutet om två listor togs under övriga frågor, och det vet ju alla som någon gång suttit i en styrelse att under övriga frågor kan man inte ta beslut.
Man kan däremot ta bestämma om, att ta upp det som en punkt på nästa dagordning och där ta beslut. Om det inte är så att det förändrar stadgarna för då gäller särskilda regler.
Med tanke på att kvinnan finns med i toppen i partiet så kan det inte varit ett okänt faktum för henne.

Man gick från mötet omtumlad och yr i huvudet.
Somliga partikamrater behandlades minst sagt styvmoderligt, för att inte säga kränkande av vissa i sittande styrelse.

Men  det skulle bli värre.
Det kallades till årsmöte och val av ny styrelse.
Jag mfl. hade nominerat många till praktiskt taget alla poster.
Det finns nämligen en spricka till inom vänstern, den går mellan de gamla och de nya.


Mötet började med att ordföranden berättar hur han slängt ut ungvänstern ur partilokalen föregående kväll. Att han måndagen efter detta möte skulle byta lås på partilokalen dörr och låta ungvänstern, (som inte har några pengar) betala kalaset.
Mötet börjar sen med allt det där som ingår i alla årsmöten, verksamhetsberättelse, räkenskaper och verksamhetsplanen. Tack gode gud att många orkat läsa den luntan.
Tack, för en del formuleringar var hårresande. I synnerhet den där det stod att partiet skulle försöka utröna vilka i ungvänstern som gick att lita på. Det blev omformulerat.

När vi kommer till val av ordföranden, finns det två förslag.
Man har på tidigare årsmöte beslutat om delat ordförandeskap, mellan en man och en kvinna.
Alla verkar eniga om kvinnan. Men det finns två läger om vem som skall bli ordföranden, den manlige.  När den nominerade kandidaten vill presentera sig, blir han iväg körd, för se det har vi inte tid med. Detta trots att det i lokalen sitter många nya medlemmar som inte känner en enda av kandidaterna.
Så Jag räcker upp handen för att säga något om den man jag nominerat.
Jag blir fram vinkas av podiet och går fram till micken. Jag börjar med att säga att jag instämmer med föregående talar och blir iväg körd av en kvinna som stod före mig på talarlistan, som ordföranden glömt, antar jag.
Hon är ganska spydig och säger att du får nog ändra inledningen på ditt tal för jag förordar Hans Holberg. Jag ler, för så lätt knäcker man inte mig.

Resultatet blir ganska jämt, Holberg vinner med 3 röster, så nått fick jag väl fram?
Nu är det 8 minuter kvar på mötet. Vi har precis i början av detta möte beslutat att vi skall hålla tiderna. 8 minuter till att välja resten av ledarmötena.
 En kille hoppar fram för att föreslå sina nomineringar men blir tillbaka visad, vi har beslutat om att inga fler får nomineras, dvs inga fler få läggas till på nomineringslistan, men killen vill pläddra för dem han redan har nominerat.
 Om detta är en medveten strategi eller om ordföranden helt tappat greppet om mötet vet jag inte, men killen får sätta sig igen.
Men nu delas det ut en lista där man kan stryka valberedningens förslag och skriva dit egna.
Samtidigt förlängs mötet med 1 timme.
Jag ställer mig upp och ber att vi som har bil skall få 10 min att lägga i mer pengar.
Samma kvinna som kränkt mig innan skriker nu att hur skall hon göra som har barnvakt hon kan minsann inte åka hem och förlänga något. Jag stirrar på henne och sätter mig sen, för vad har jag med det att göra?
Vi får vår paus och min kompis lägger i pengar för ytterligare en timme.

Det sägs nu från podiet att vi måste nominera varannan kvinna, vilket gör förvirringen total.
Min väninna blir nu rasande och vi reser oss och går.
Jag tänker på det kvinnan sagt och funderar på hur hon kan jämföra sina barn med en parkerad bil?
Hur hon kan bli upprörd över att vi inte vill ha 1500 kr i böter pga att kaotiskt vänstermöte.
Jag tänker att som den vänsterkvinna hon är, har hon säkert en släkting som sitter barnvakt, det är väl knappast troligt att det är ett bemanningsföretag, och om det skulle vara det, tar de verkligen 1500 kr för en timme till, då är hon väl ändå i fel parti?

I pausen mellan talar jag med en äldre kvinna, hon tycker de ungdomar som är i lokalen förstör( ungdomarna är mellan 30-40 år, inse åldern på resten)
Jag säger att ungdomarna är vår framtid, och jag tänker på det kränkta och utslängda ungdomsförbundet.
Men se dom ungdomarna är ingen framtid säger damen bestämt. Jag får med håll av en kamrat som säger "Ungdomen ÄR vår framtid, vi dör ju" men se det håller den gamla damen inte med om, kanske tycker hon att vänsterpartiet skall dö med sina medlemmar?
Ja då vet e katten om det finns kvar till nästa val 2018. Det kommer i alla fall glädja moderaterna.

Så här sitter jag, det är torsdag och jag är fortfarande upprörd.
Solidaritet, finns inte.
Jämställdhet, ja när man kommer ihåg det.
Broderskap, definitivt inte!
Demokrati, nej absolut inte!

Jag förväntas alltså rösta på ett parti, där styrelsen slänger ut ungdomarna.
Där visa behandlas som lägre stående varelser.
Där man gör vad som helst för att behålla sin position.
Ett parti där man skriker hånfullheter åt nya medlemmar.
Nej det finns inte på min agenda.

Jag väntar med spänning på fortsättningen av detta möte, då vi ännu inte valt valberedning.
Är det lika illa då...  fast jag kom just på, att jag utsätter mig inte för denna kränkande samling människor mer. och med tanke på att det finns ca 250 medlemmar i vänsterpartiet i Örebro men bara 45 dök upp på mötet , var av de flesta förtroendevalda, så är det fler än jag som dragit den slutsatsen.

Jag tror nämligen på rättvisa, solidaritet, demokrati och broderskap/systerskap.
Vänstern skall ju rymma alla, HBTQ, feminister, invandrare och allt där emellan.
Då måste man ju kunna bemöta dessa.

Däremot önskar jag Jessica all lycka i kommunalvalet, hon är en fin kvinna som fått åka bergochdalbanan på dessa möten.
Hon blev vald till ettan på kommunfullmäktige listan, å skall du rösta på vänstern kryssa henne, med henne kanske vi kan få nya vindar och ett samförstånd i partiet.

Det gamla måste ut för de har splittrat och söndrat.

Å i min läxbok stod det " Enade vi stå, söndrade vi falla"

Ungdomar måste få plats i partiet, de måste få vägledning och känna sig viktiga,
FÖR UNGDOMEN ÄR VIKTIGA.
DE SNAPPAR UPP STRÖMNINGAR VI PENSIONÄRER BARA SER KRUSNINGEN PÅ YTAN AV, I BÄSTA FALL.

De vill forma morgondagen, den har inte vi, vi är döda då, vad finns det då att förändra?
Gårdagen har ju gått och den är jag inte speciellt stolt över.

Jag tänker osökt på sången " De komma från öst och väst"
".. det gamla förgånget är ser allting har blivit nytt, evigt jubel råda skall ty sorg och suck har flytt..."
Vi får hoppas att vänsterpartiets framtid är fritt från sorg och suck, stridigheter och förtal.

X för Jessica!

Hur en liten renovering förstörde allt.

Jag var kanske 8-9 år när jag blev förtjust i en brun kamel på en bonn- auktion i Östernärke.
Jag ropade in den för 20 kr, det var alla pengar jag hade i börsen, så mamma fick betala den uppstoppade ekorren som kostade 10 kr.

Jag älskade min kamel.

När jag flyttade hem ifrån fick den bo kvar hos mor och far.
Tyvärr.
Den stod i fönstret i det vi kallade finrummet.
Det var ett söderfönster och den bruna kamelen blev med tiden allt vitare.

Så började jag på gymnasiet, karro.

På bilden skulle vi måla av ett föremål.
Jag valde min kamel.
Jag skulle också skriva en berättelse om den.
Så jag vände på den och tittade under.
Där stod Dag Stille.

Min pappa som just då samlade på en keramik grotta med till hörande troll, gjorda av just Dag Stille blev eld och lågor, han ringde omedelbart Master Art i Malmö och fick veta att kamelen fanns i hela två exemplar i hela världen.

Den var gjord till hans mor och far föräldrar, påstod gubben i telefonen.
Han bjöd pappa 20 000 kr för kamelen i gips på stående fot.
Nja pappa ville ju inte sälja min kamel.

 Åren gick och kamelen blev allt fular och pappa allt virrigare.

Så när han målade sitt skrivbord i en hemsk brun färg och stolen till blev det färg över.
Han var energisk och mycket blev flammande brunt.
Pappa hade hällt brun färg i vanlig lack och fått en ny nyans, som jag varken har sett förr eller senare.
I bara farten målade han kamelen också, för vid det här laget hade han glömt dess värde.

 När jag sen fick tillbaka min älskade kamel, ville jag veta värdet, som nu efter Dags död 1987, borde vara det dubbla, blev jag chockad.

Värdet på den av gips målade kamelen var endast någon enstaka hundralapp.
Anledningen till det är att den förskräckliga färgen inte går att få bort från gipset utan att utplåna mönstret på kamelen.

Så enkelt kan en renovering bli förödande.

Så här ser den ut den fina men värdelösa kamelen gjord av en Ung Dag Stille. Den var brun från början också, men i en betydligt mörkare nyans. 

 

Natten i Brevensskola

 

Det som hände är helt sant.

Jag var ungefär 20 år, hade ett beredskapsjobb i Brevensskola under Eva Rysén.

Beredskapsjobb hette sen något annat och har absolut inget med militären att göra.

Det var ett sätt att hålla arbetslösheten nere.

 Till historien hör att Eva som undervisade 3-4 från Kilsmo skola, skrev brev från ett ”spöke” som hette Adrian.

Adrian bodde på den gamla vinden i Brevensskola.

Vinden går från gavel till gavel och inrymde förr två lärarbostäder, om ett rum vardera.

Allsköns bråte har samlats där, allt ifrån gamla skelett delar, skolplanscher och elevarbeten, samt gamla möbler.

 Hur gammal män än blir så är det alltjämt lite läskigt att gå upp dit.

Det som jag nu berättar hände alltså natten till kristiflygare runt 1981.

Jag hade lovat några barn i 3-4:an att vi skulle ligga över i skolan.

Prick kl 00.00 skulle vi gå upp på vinden och se om vi såg spöket Laban.

 Barnen kom, droppades in.

Själv var jag dödstrött efter att ha varit på anställnings intervju i Kisa församling.

Vi gjorde i ordning det övre klassrummet till vänster efter trappen.

Där jag som elev hade haft syslöjd.

Vi bäddade med luftmadrasser på golvet.

Jag la min vid dörren så att alla som ville gå ut skulle vara tvungna att gå över mig, lite koll på ungarna ville man ju ha.

Innan mörkret föll gick jag runt med den räddaste tjejen och kollade att alla fönster och dörrar var låsta.

Det var dom.

Vi berättar spökhistorier för varann medan vi åt medhavd matsäck. Jag drog den ruskiga historien om mannen med den blodiga handen.

Ni vet han som sen ber om ett plåster.

Kl tolv går vi i mycket samlad tropp upp på den vind jag just nämnt. Jag hade varit där och riggat lite spökerier innan.

Men det hade då inte behövts. De flesta elever höll i mig om inte i handen så i mina kläder.

Alla var mycket rädda.

Det spökades lite och det skreks.

Sen gick vi ner och de flesta somnade snällt utom en kille som gick i sömnen och som fick ledas ut till toan vid lärarrummet.

 Sen sov alla.

Jag också.

Men någon gång under natten vakande/drömde jag att någon i slokhatt stod vid min sovsäck. Tyvärr var jag för trött för att vakan helavägen.

 På morgonen skulle alla barn hämtas.

Det var då vi fick chocken.

En liten kille, Emil säger lugnt till mig, fröken det är stearin på din sovsäck.

Jag blir arg och skäller först på alla busiga barn, men de ser så chockade ut att jag får be om ursäkt.

Vi går på upptäcktsfärd och så ser vi att någon har gått runt med ett ljus, ett grönt ljus i nästan hela skolan.

Denne någon har stått över min sovsäck och droppat en stor pöl med stearin på min dunsovsäck, tack gode gud att den inte började brinna.

 Snart inser vi att han måste varit oss hack i häl upp till vinden och att han stått precis bakom oss i mörkret.

Vi listar ut med hjälp av stearindropparna att han kommit från pannrummet.

Jag vet att den dörren var låst kvällen före.

Nu ser vi att det ligger två små ljusgröna ljusstumpar på oljetanken.

 Någon har alltså gått in via pannrummet, tänt ett ljus och gått genom hela skolan, till barnens sovsal.

Vem gör sånt?

Först tänkte jag att Eva ville busa med oss, så jag frågade henne men hon hade inte varit hemma den kvällen.

Hon frågade i sin tur vaktmästaren och städerskan ingen av dem var hemma.

Än idag när jag tänker på mig själv ensam med 12 barn i en storskola med en underlig man/hen smygandes runt, får jag ståpäls på armarna.

 Till saken hör också att jag på lovet skulle sortera böcker.

Flera gånger ringde telefonen och någon andades i luren sen bröts det som om någon lyfte luren i klassrummet där nere.

Jag hade fått instruktioner att svara Kajsa är i Finland/Suomi om någon ringde och inget sa. Jag drog nu glatt den harangen, men ingen sa tack fortsatte bara flåsa..

När jag plötsligt hör steg i träslöjden och ser en skugga av någon skymta förbi får jag nog och ringer pappa som hämtar mig.

 

Senare träffade jag  Kajsa som var vår städerska och hon kunde berätta att hon varit rädd många gånger. Att saker som hon lagt på ett ställe kunde ligga i andra ändan av korridoren.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Virriga tankar mitt i livet.

 

Jag står på förstukvisten och tittar ut.

Jag borde stått på barrikaderna, men det gör jag inte.

Jag står där med framtiden framför mig och dåtiden bakom mig.
I sanningens namn skulle jag vilja gå in igen och låsa dörren.

Finns det allas någon framtid?

 Vårt liv här på jorden, i Sverige, rusar fram som ett expresståg.

Skillnaden på det och tåget är att det sistnämnda går på räls och är på väg mot ett bestämt mål.

Jag tänker på vart vi är på väg.

Varje dag hör vi om hur dålig skolan har blivit, hur illa det är inom äldreomsorgen, om man nu alls kan kalla det annat än förvaring?

Vi blir matade med kriser i vården, i går fick vi veta att människor dör därför att det inte anställs några läkare på vårdcentralerna, det finns inga att anställa, alla går till uthyrningsfirmor och blir så kallade stafett läkare.

Klart som korvspad, de tjänar dubbelt så mycket…

 Vår industri försvann för 10-20 år sedan, våra bönder är ut konkurrerade av Eu:s- bönder. De som varken behöver tänka på djurhållning eller vilka bekämpningsmedel/konstgödsel de använder.

I går fick vi också veta att vårt dricksvatten är giftigt och farligt att dricka mycket av.

Vi fick veta att räkorna snart är utfiskade, men när fiskarna skrek rakt ut återuppstod räkorna och var plötsligt inte utfiskningshotade längre.

 Vad är sant och vad är lögn i den information som flödar över oss varje dag?

När jag gick på fritidsledarutbildningen fick vi lära oss kritiskt tänkande, vem vinner på den här ”sanningen” vem förlorar, varför… varför just nu?

 Vi har fått höra att det är bra om vi handlar, för det håller hjulen igång, fler arbetstillfällen, var då?

Nästan inget av det vi konsumerar tillverkas i Sverige.

Vi har fått tiggare på gatorna igen!

Hallå folk tigger.

Vem bryr sig?

2014 finns det människor som är så fattiga att de hämtar mat portioner på Riadorkas och Frälsningsarmén!

Nej det är inte Romer, det är "vita svenskar". Vi, de våra har inte mat på bordet.

Jag skriver vita svenskar, för alltför många tror det är invandrare och Romer och då tycker dessa människor att de får skylla sig själva. Ingen kan hjälpa att man blivit fattig oavsett vem man är eller varifrån man kommer!!!

Det är inte mer ursäkterligt om det är invandrare som är fattiga, samhället har ett ansvar för alla sina medborgare.

60 helt hemlösa i Örebro men bara 10 sängplatser för dem att dela på?

Nej de får inte skylla sig själva, imorgon kan det faktiskt vara du eller jag…

Så ser vårt samhälle ut idag.

För att freda oss lägger vi kanske en slant i muggen eller så köper vi matkassar.

För HELVETE, VI BORDE STÅR PÅ BARIKADERNA OCH KRÄVA MAT OCH TAK ÖVER HUVUDET TILL ALLA SOM ÄR SKRIVNA I VÅRT SAMHÄLLE.

 När jag står där på förstukvisten tänker jag osökt på Mayafolket.

Vart tog de vägen? Varför försvann de?

Nästan alla högt stående civilisationer har gått under, varför?

Maya folket offrade sina ungdomar, och till sist sina barn till gudarna för att få mat, det är vad forskarna tror.

Kanske var det istället så att de som älskade sina barn flydde ut i världen?

Kanske blev det bara de galna översteprästerna kvar och när siste man lagts på altaret var hela byn borta?

Ingen vet, inte jag heller.

Vart är vi på väg, ingen vet.

Det här tåget rusar fram, men ingen vet mot vad.

Vi handlar mer, vi försvinner allt mer in i en cybervärld.

Vi har lämnat våra gamla bakom oss, många har också övergett sina barn, vi umgås allt mindre.

Vad vi har och hur vi ser ut har blivit ett substitut för att leva livet.

 Vi borde renovera vårt hus.

Jag vet inte vad jag vill. Egentligen hatar jag huset.

Det är så opersonligt.
Vi borde byta säng men jag vill inte.
Maken vill ha en såndäringa sak i svart plast med högtalare och belysning integrerat.
Jag skulle vilja ha en i bondrokoko eller en gustaviansk.

 Jag vill att ett hem skall kännas hemtrevligt.

Igår satt jag dock och surfade på hemnet.
Gulliga stugor utvändigt, men på insidan plastigt kalt och opersonligt.

Likadant när man ser dessa Engelska program om husköpare. Stugorna är så fina utvändigt, med prunkande trädgårdar.

Så kommer interiören, där det är moderna kök flammiga fondtapeter i gräsliga bruna färger.

Tänk att det hemska bruna har kommit tillbaka, det vi slängde ut på 80-talet. Det är inte längesen det hånades, landet brunsås. Bruna tapeter, bruna snickerier och brun mat.

 Nu har det jordbruna kommit tillbaka igen.

 Jag står här och funderar.

När vi köpte huset ville jag släppa in ljuset i det annars mörka.
Jag sågade ner tallar och enar i trädgården och satte blommor och blommande buskar.

Sen dess har några andra hus på gatan bytt ägare.

Alla har rivit ut hela inredningen och moderniserat, oftast utan att bo in sig först.
Ut med skiten både det braiga och det dåliga.
Riv ner altaner, slit ut fönster, riv entréer, såga ner det gröna och gräv upp buskar, rosor och träd.

En granne målade till och med hela huset vitt.
Så nu har vi en vit sockerbit mitt i allt det 80-tals gröna, gula, röda och blå.
Ja ingen kan säga annat än att huset syns…

 Ett hus är ett levande väsen.

Jag renoverad vårt badrum, det var av nöden tvång.
Jag avskyr det nya gråa. Det är så opersonligt.
Jag längtar efter det varma mjuka, det hemtrevligt röriga.
Jag vill att det skall synas att vi bor i vårt hus.

Men idag gömmer man skorna i hallen och kläderna.

Inga tidningar framme i köket. Tomma ytor i vardagsrummet.
Man ser sällan att någon bor i husen.

 Som gäst blir man lite rädd, var skall jag göra av skorna?

Var kan jag sitta?
Törs jag tacka ja till en kopp kaffe och en munk för tänk om jag spiller eller det kommer lite socker på det blanka vita golvet?

Å andra sidan i dag får man oftast bara en kopp latte..

Törs jag ställa muggen eller glaset på den vaxade ek skivan?

 När människor kommer till mig vill jag att de skall kunna lägga upp fötterna på en av köksstolarna eller mysa in sig i soffan.

 Vart är vi på väg?

När prylar och våra hem ser ut som sterila öknar?
Vilka har vi blivit?
Vi som jobbar livet ur oss för att kunna köpa alla prylar alla andra har.
Vi som slutat umgås med våra föräldrar eller far-morföräldrar för att tid inte finns.
Vi som låter våra barn växa upp ensamma, utan närvarande vuxna.

Så ett nanny program igår. De behövde hjälp eftersom stryk inte längre fungerade.

Äldste sonen hade 20 tim samhällstjänst framför sig.
När han till slut fick chansen att prata med sin pappa, sa han att han kände det som om han bara var i vägen, att han var helt misslyckad. Pappan fick nu lära sig umgås med sin son, att möta honom i samtal och aktiviteter.

2014 måste vi lära oss det generationer gjort.

När försvann kunskapen?
När vi slutade umgås med dem som är äldre och klokare än vi själva.

 Människan lever längre för att vi skall hjälpas åt att uppfostra nästa generation, det vet forskarna.

Annars hade vi dött tidigare. Eftersom vi då inte haft någon funktion för avkommans fortlevnad.

 

Livet måste levas.

Det går inte att hoppa över det.

Barn måste få kärlek och den tid de behöver.

Det finns inget som heter kvalitets tid.

Det ordet uppfanns av någon med dåligt samvete.

 

Det går inte att köpa sig lycka.

Lycka kommer med inre frid.
Inre frid kommer när man släpper alla krav på sig själv och skiter i vad andra tycker om en.

Men idag flyr vi från oss själva, från våra nära och från alla dem som inget har.
Den flykten kostar.

JAG är vårt led ord.

Men frid kommer ur ordet vi.

 

 

 

 

 

 

John Donne skrev..

”Ingen människa är en ö hel i sig själv. Varje människa är en del av fastlandet en del av kontinenten…

Varje människas död försvagar mig, ty jag är delaktig i mänskligheten, därför fråga inte för vem klockan klämtar, den klämtar för dig”

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Mellon kontra homo-galan.

Årets mello är en katastrof. Först programmet skämtade grovt om Danmark.
För att inte säga att de kränkte vårt västliga grannland.
Humorn är under all kritik.
Programledarna är inte värst heller, Gina är ljusår ifrån dem, så mycket bättre. Snälla tv ta tillbaka Gina.

Väntar och slår sen på homo-galan.
Hög kvalité, fantastisk humor fina uppträdanden.
Bäst på scenen var de två gymnasterna som fick både oss tv-tittare och publik att hålla andan och bäva. Styrkan och skönheten i uppträdandet tog andan ur oss.

Måns Zelmerlöw var rolig och förvånade oss alla med sin naken chock som ändå inte var så avslöjande.
Snyggast och bäst på musikscenen var Robin Stjärnberg. Han har en fantastisk röst.
Berörde gjorde också Laleh.
Berörde gjorde  Sanna Nielsen i mellon vilken röst.
Martin Stenmarck  sjöng för liv och lust. Övriga i start fältet var inte kända av mig. Några hoppande killar med olika etnicitet några killar som sjöng med två tjejer som var killar... en grupp bestående av två killar och två tjejer... en hoper clown lika killar som appellerade till  varenda   raggare i Sverige eftersom soundet var rockabilly men låten hette halleluja kanske en flirt med pingstkyrkan?

Men startfältet i mellon var inte alls dåligt, snarare väldigt jämnt, förutom att Sanna stack ut som överlägset bäst.

För att av sluta med några ord om homo-galan, vilken sammanhållning, vilken stämning. Vilka fantastiska människor!
Man beklagar djupt att man inte är homo.

Kärlek är fantastisk, all kärlek är fantastisk oavsett vem som älskar vem.
I en värld av krig och hat, mord och våldtäkt är det helt fantastiskt att det finns kärlek.
Det är också katastrof att man år 2014 inte får vara den man är i världens alla länder.

Alla ni där ute som är HBTQ  Jag bugar mig jag tar av mig hatten för er, för jag förstår vad ni gått igenom och går igenom varje dag. Mitt hjärta är med er. <3.

Sanningen om Gastic by pas

 

Varför göra en övervikts operation?

Ja det är lite inflation i det just nu.

Jag hade, tyckte jag inget val.

Jag vägde runt 135 kg och trodde varje dag att jag skulle dö.

Jag hade en mycket flexibel ämnesomsättning som direkt avslöjade alla sätt att gå ner i vikt.

Så hösten 2008 la jag mig på operationsbordet och trodde att nu var det slut med diabetes typ2, hunger, rännande inom sjukvården och tält till kläder.

Jag hade fel.

Det är så mycket de aldrig berättar.

 

Första delen av tiden efter op. 0 mån – 1 år.

 Du går nu ner flera kilon om dagen.

Du kan inte dricka mer än en klunk vatten äta en matsked mosad mat.
Det ökar allt eftersom.
De flesta går ner merparten av sin viktnedgång nu.
Du är oftast pigg och tycker till en början att du mår bra.
Du köper nya kläder.
Du kallas regelbundet på uppföljning och är glad över att de bryr sig så mycket om dig.
Det gör de inte, du är en medicins försökskanin.

 Baksidan.

Du kan få vätskebrist för att du dricker för lite.

Du dumpar lätt, dvs kallsvettas, mår illa, spyr och får hjärtklappning om du äter för mycket fett eller sött eller för mycket mat på en gång.
Du får enorma gaser i magen och du tror vattenlåset skall sprängas när du släpper väder på toaletten.
Det låter enormt mycket från tarmarna.
Folk vågar inte fråga om du är sjuk för du ser nu ut som ett lik.
Huden hänger i ansiktet, på magen, insidan på låren ser ut som franska gardinuppsättningar.
Överarmarna hänger gäddhänget nedanför brösten om dom inte flyttat ner där magen satt.
Halsen ser ut som på en kalkon.
Men värst är att håret faller av i drivor.
Jag kammade mitt hit och dit  på skullen som vilken flintskallig man som helst i 60-års åldern.

Andra delen efter op  1-2 år.

 Om du var frisk innan så har du nog börjat jobba, jogga och må bra.

Du väntar på din plastik operation.
Får antagligen veta att du måste gå ner minst 10 kg till.

 Baksidan

 Ungefär nu börjar vågen vända.

Jag kom ner till 79 kg, sen tyckte kroppen att nu får det vara bra.
Jag hade då gått från att vara en 47 årig överviktig kvinna till att se ut och känna mig som 79 år.
Huden på armarna och händer blev extremt tunn.
Under okbenen i ansiktet hängde huden som draperingar.
Naglarna håller inte, håret är risigt.
Du är trött. För att inte säga medvetslös.
Nu uppstår också frakturer.

Jag bröt foten 2010 och trodde det var en olycka, men på uppföljningen 2013 fick jag veta att arm och fotledsfrakturer mm var vanliga biverkningar av op.

Jag får mina första neurobion sprutor, liksom många med mig. Neurobion är b2 b6 och b12.

Jag får dessa sprutor i 6 veckor i följd flera gånger.

 Tredje delen av tiden efter op 2- 5 år.

 

Baksidan

 Jag har nu gått upp 10-15 kg av min viktnedgång.

Jag är inte längre normalt hungrig jag är utsvulten och blir galen om jag inte äter.
Jag får lätt i mig en normalportion mat. Men mitt ät mönster är varannan timme.
Nu måste du själv ta reda på hur dina värden ligger.
För du är fortfarande ett forsknings objekt.

Jag hade vid mitt besök på Usö kirurg mott. D-vitaminbrist, b12 brist och låga järndepåer, utan att läkaren reagerade. Jag fick själv be sköterskan om neurobion för jag är så trött.

Det var sköterskan på vc som uppmärksammade mina "lite" låga värden.

I mitt fall var det värre för jag började ramla och trodde det var sviterna efter en höftleds op jag gjord under våren 2013.  Jag snubblade fram och hade inte längre någon balans. Jag trodde jag fått nervskador efter op, vilket jag kanske fått men när jag fick neurobion sprutor försvann känselbortfallet i fötterna, jag fick tillbaka smaken i munnen och balansen blev bättre.

Tyvärr rasade håret av igen.

Under besöket på Usö får jag veta att man nu är utskriven från kliniken och att vårdcentralen nu fått ansvar för mig. Jag är alltså på återbesök för att fullfölja studien sjukhuset gör på alla som op för att få full statistik.

Innan op fick jag sagt till mig att en vikt op skulle fördröja min höftleds op, det visade sig inte vara sant, snarare tvärt om eftersom calciumbristen som uppstår i kroppen gör att skelettet tunnas ur.

 Sanningen är att vitaminer, calcium mm tas upp i nedre delen av magsäcken och tolvfingertarmen.

Det är dessa två delar man kopplar förbi vid gastric by pas.. Maten du äter kommer via matstrupen ner i din minimala magsäcksficka som rymmer ca 1-2 matskedar. Snart lär sig kroppen att öppna magmunnen så att maten passerar direkt ut i tunntarmen. Därför måste du tugga maten noga. Tunntarmen får i normala fall mycket sönderdelad mat från magsäcken. Och max 2 kalorier i minuten från magsäcken, dvs ju mer kaloririk mat du åt desto längre var du mätt..

Tarmen styr din hunger, den töjs nu ut av det du äter och du blir mätt längre ner i magen. Om du alls blir mätt, vilket jag inte gör längre.

Summan av kardemumman

 Man blir smalare men måste ändå hålla diet.

Har du haft tur och gått ner till din ideal vikt och fått din plastik får du vara glad.
Är du frisk och kan motionera regelbundet och hålla diet resten av livet går det säkert bra.
Men du kommer inte ifrån näringsbristen.

Har du som jag och många med mig dåligt upptag så kanske du måste få behepan sprutor resten av livet.

Du måste äta extra calcium tabletter, järntabletter och hålla koll på typ 2 diabetes som faktiskt kan komma tillbaka.
Efter 5 år kan du äta vad du vill och dricka små mängder sprit, du dumpar ändå inte längre, eftersom tarmen vant sig vid ett högre kaloriintag.

 Du kommer alltså inte ifrån bantningen.

Fetma är en genetisk sjukdom, inte en livsstils sjukdom om man själv inte valt en hamburger diet.

Synen och bemötandet från kirurgen var mer som att du får skylla dig själv och nu är vi så snälla och ger dig den här dyra op så nu får du klara resten själv och glöm inte vara tacksam. Min dr sa att jag alltid kunde vända mig dit, resten av livet, men det visade sig inte vara sant.

 Jag är mycket kritisk till kirurgmottagningen.

1.  Eftersom det är så många komplikationer bör de som inte   är sjukligt överviktiga inte op.

        Kan man gå ner 20 kg själv så kan man gå ner 20 till med hjälp

 2.   Uppföljningen är dålig

     3.   Stödet efter op obefintligt. Jag anser att man skall följas upp
            av dietist.
      4.   Informationen om alla komplikationer är också bristfällig
      5.    Informationen om att man går upp igen och att detta inte
             är  en 100% lösning finns inte.
      6.   Det räcker inte att ta prover 1 gång om året, brister uppstår
            fort  och skall följas upp med täta kontroller.

Det bästa eller vinsten med hela saken är att du nu får människors respekt. Expediten kommer fram till dig när du går in i en klädbutik, du kan ju vara en presumtiv kund.

Du rör dig lättare och har antagligen större självförtroende.

Men om du inte har 50-60 kg övervikt gör inte det här ingreppet.

jag vet att man opererar alla som vill i princip eftersom man utgår från BMI vid inskrivningen till kön, sen måste man gå ner 10 kg innan op med hjälp av modifast.

 Det är ett kirurgiskt ingrepp som hjälper dig att gå ner det mesta av din övervikt innan kroppen ställt om sig igen.

Du kommer gå upp igen.

Du kommer få näringsbrist.

Finns det ingen annan utväg?
 
Tillägg.
Jag har mött många under året som fick sin op ungefär samtidigt som jag. Alla utom en har åter igen en betydande övervikt.( 1 av 6)
En har inget hår och tänderna ramlar  ur munnen pga kalkbrist  och sämre saliv utsöndring.
En är har fått precis som jag konstiga knölar i magen som skall utredas, mot evt. tarmfickor eller tarmvred.
En har precis som jag fått bråck i op såren.

Ingen av dem har sitt hår tillbaka vi är alla tunnhåriga och med sprött skört hår, samt naglar.
Man kan ju lösa det med lösnaglar...
Jag måste precis som flera andra få neurobionsprutor varje månad till en kostnad av ca 500 kr för 6 sprutor. Går inte inom högkostnadsskyddet.
Inte så dyrt när man får en i månaden innan fick jag det i sjok dvs en spruta varannan dag i 6 veckor.

Jag mfl dumpar inte längre, men blir heller inte mätt. Är ständigt hungrig pga näringsbristen.
Ständigt yr och trött pga blodbrist.
På mitt besök på kirurgen sa dr att det är normalt att man går upp igen och att man ofta lägger sig på 80% av övervikten igen. vilket stämmer bra i mitt fall.

Så frågan är kan man inte gå ner 20 kg av sig själv, be om hjälp på vc eller sjukhus och vara nöjd med det? För det är ju ändå där man slutar efter 5 år.

Du som funderar på op tänk på konsekvenserna.
Lyssna inte bara på dem som är lyckliga och nöjda, för du vet inte hur de lever.

Somliga jag känner tränar 3 tim per dag   6 dagar i veckan och äter nästan inget.
Kan du hålla det? Om du gör samma sak utan op skulle du också gå ner utan att ha de problem som de som opererar sig får.

Op löser inget långsiktigt, bara kortsiktigt, snart kan du äta vad du vill när du vill så ofta du vill, du kanske till och med måste äta för att hålla blodsockret på normal nivå.
Det är en annan biverkan att man kan falla hastigt i blodsocker och då kan du inte ta druvsocker...

2 jan 2017  jag har precis varit i kontakt med min ortoped. Mitt skelett degregerar. Jag har spondylos och artros som blivit värre och formligen exploderat sen op. Jag har nu en fotled som måste stelopereras. Min kropp tar inte upp kalcium och D-vitamin som den ska och jag får nu betala priset. Till råga på eländet har jag trots allt gått upp 20 kg. träffade ytterligare en som op sig samtidigt som jag och gör samma resa.

18 sep 2017
väntar på tid hos min vc dr. jag är extremt trött, yr har minnes svårigheter och dålig balans trots neurobionsprutor. Misstänker låga feritin värden antagligen också D-vitamin och kalcium. Jag har nu en kropp som en kvinna på 80 år och jag hasar mig fram som en döende. Det finns ingen glädje kvar i livet för jag orkar inte leva.


vill du tala med mig om detta maila mig  mei61@live.se