Cirkus den lyckligaste stunden.

Vårt liv har inte varit så roligt de sista åren, inte sen Hanna fick diabetes när hon var 4 år. 19 år sedan vid jul i år.
Hela hennes liv har varit en kamp mot människors illvilja, skolans oförstående och arbetsgivares kränkningar.
Inte ens i stallen har det varit problem fritt eftersom vi köpt en häst som är som min dotter, rädd och osäker men väldigt snäll.

Sista 3 åren har vi blivit mer eller mindre mördade av myndigheter. Överkörda, kränkta och lämnade åt vårt öde.
Få saker har varit glädjefyllda.

Jag har haft tre tunga år med min kropp som bryts ned fort av artros, spinos, stenos och allt vad det nu heter.
Värk från helvetet.
Men fick en bra läkare på vårdcentralen som lyssnar och som kollat upp mig. Förutom min kropps oförmåga att ta upp vitaminer och mineraler, vilket gör att jag får sprutor varje månad har det nu tillstött järnbrist. Jag fyller inte på järndepåerna och mina trombocyter är mindre än normalt. Jag tänkte väl att det kunde vara en biverkan på vissa av de morfinpreparat jag äter men så var inte fallet.
Sen ett par månader tillbaka får jag också underhudsblödningar och blåmärken utan direkt anledning.
Det blev lite bättre efter ett järndropp.
Såklart ligger det  bakhuvudet att flera släktingar dött av leukemi. Jag är inte så orolig för döden men vägen dit...

Problemen med Hannas sjukdom, Eriks skolgång och mina sjukdomar har gjort att jag gått rakt in i en utbrändhet.
Jag blev lite bättre i sommar och var glad för det. Inga möten inga krav bara lugn och ro.

Mådde ganska hyfsat.

Men nu är allt igång igen.

Vi som familj har hittat glädjeämnen, som vi kan samlas runt. Vi var för många år sedan på Jesus Christ superstar med Ola Salo. Vi var i julas på julmarknad på Liseberg, en dröm som gick i uppfyllelse . Barnen har varit på summer burst.
Det sista vi gjorde nu nyligen var att gå på cirkus Brazil jack.

Vi fick äntligen något annat att prata om än smärta, trötthet, hästproblem och eländes elände.
En frist.

Det var ett av de två lyckligaste stunderna i mitt liv. Att få hänryckas bortom vardagen, skrämmas lite, förundras, skratta och må gott.

Cirkus är drömmar som är omöjliga men blir möjliga. Cirkus är en resa ut i det okända. Cirkus är fantastiskt.
Hanna sa det läker själen lite.

Men i dag är vardagen igång igen med fler möten fler myndigheter. Är du sjuk Hanna är du verkligen inte helt arbetsför?
Berätta hur har ditt liv varit hittills, berätta hur du är, vem du är, varför .....

Vi har lite formulär vi måste fylla i för att kunna hjälpa dig...
och vi lämnar ut oss själva igen, ända in på vardagens trivialiteter.  Efteråt är man helt dränerad. Man vill bara dö för livet känns så meningslöst.

Men just i dag och kanske några dagar/veckor framåt kan vi lämna allt och bara prata cirkusföreställningen. Titta i programmet, kommentera minns du, visst gjorde han så visst var det så. Å minen när komikern hällde alla popcornen över Erik. Hur vi skrattade. De söta akrobat pojkarna å han i vattnet och han med barnvagnen och gummikillen från Ghana och  .... å glädjen vi kände, hänryckningen kommer åter.

Cirkus är magi, man blir förtrollad och det går att förbli lite förtrollade några dagar till. Glömma vardagen prata om cirkusen istället för allt annat som bara är plågsamt.

I går sa Hanna till mig, tänk vad skönt att jobba på cirkus, man behöver aldrig mer se vardagen. man kan leva i  magi 24/7.
Allt som är viktigt är cirkusen, publiken och applåderna. Tror du jag kan få jobb?

Jag tittade på min mulliga gulliga dotter och sa som lindanserska då och så skrattade vi. Vi såg båda Hanna som balanserar på en liten liten spindeltråååd.... inte att jämföra med den  vackra skönheten som gick på lina som vi går på släta golvet.

Men mamma jag kanske kan meka lastbilar, vara allt i allo?
Allt för att slippa det liv vi lever. Men cirkusen gav oss hopp, de kommer ju tillbaka nästa år med en ny föreställning och en ny förlossning. Befrielse, kärlek.
För visst är lycka ren kärlek. Livs kvalité.

Vi vet att fantasin sätter inga gränser. Vi vet att vi inte är cirkusämne men cirkus är drömmar och illusioner och det är underbart att få vara i en illusion istället för på ett kränkande möte där man undrar varför en diabetiker inte mår bra som alla andra.

Jag undrar om artisterna förstår vad de gav oss.
Jag undrar om Trolle satte ihop sitt team med tanke på att någon i publiken kanske överlever just på grund av dem som var där i manegen?

Det borde vara cirkus varje vecka, ja varje dag hela livet.

Mer cirkus åt människorna.

Foton Erik Johansson.