En hästtjejs liv och leverne 1. Början

Som liten älskade jag hästar. jag samlade vykort med hästar på och jag var medlem i Wahlströmsponnyklubb.
Jag red där det gick att rida, även om det ibland blev helt fel.
Som den gången då vi stannade i Pålsboda och frågade på en gård om det var en ridskola. Kanske bara för att det gick två fjordingar i hagen. Jo jag fick rida...

Men allt började egentligen på ridskolan i Motala på det som var knatte ridning på lördagar. jag red först en underbar ponny som hette Frasse men bytte till Velvet när han förolyckades i ridhuset en vanlig vardag. Velvet var svart.
Jag red kanske fler hästar men just de här minns jag..

Sen hann det bli 1971 och min mamma såg en artikel i NA om ridläger i Suttarboda, det var Kerstin på Karlsdalsgård som höll i det. Vi bokade in mig på en vecka.

Jag som hade astma, var grundligt bortskämd och rädd för allt, -åkte ändå.

Jag fick överslafen i det lilla rummet med 4a sängar.
Jag och Marie Bill delade på en ponny som hette Nicklas.
Nicklas var ett Gotlandsruss. Det fanns fler underbara ponnyer på det här lägret, bla Rogly , Ferdinand och Martin.
Om jag inte minns fel var Martin berömd film häst från Lasse-maja filmerna där han drog fångkärran.
I stora stallet stod Estdamadura (kan nog inte stava till det..)Hon var en kronhäst som var utlokaliserad,  försvaret gjorde så.

Ingen kan föreställa sig hur det var på det här lägret för en ganska ensam, udda, astmatisk tjej som aldrig fått göra en enda sak själv.
plötsligt fanns jag mitt i ett tjejgäng (förutom Lars då) och jag passade för första gången i livet in.

Jag blev bästa kompis med Britta som brukade fläta mitt hår. men hängde också med de äldre tjejerna var av en kallades sotlugg. Vi hade roligt.

Vi red varje kväll ner hästarna till hagen utan hjälm utan sadel, men vem fasen brydde sig om säkerhet 1971?


När grupp 2 var ute och red satt vi i grupp 1 och berättade spökhistorier för varann i de stora hästarnas krubba.
med på gården fanns också en vit tjurkalv av någon fin vit ras och en katt.

Veckan gick fort inte bara för att den tog slut fort utan för att vi red som om det brann i baken på oss. Det var full galopp i skogen. Det här med hjälper minns jag inte att vi lärde oss. Vi red och det var korta tyglar och full fräs. Tur var väl det för jag var den enda som lyckades hålla upp huvudet på min häst och på så sätt slippa en vurpa på gärdet där alla andra red omkull så torvorna flög.

Ovan jag på Nicklas.
Pappa sa att det såg ut som i en cowboy film när alla stöp på rad.

Jag fastnade sen i detta med hästar, trots snuva kliande ögon och lite astma.

På rummet satt affischen av Sir Thomas från Wahlströms ponnyklubb. Samt hästens bön och sen Pyttelitens bön.

Jag samlade på hästen 10 i topp en affisch som kom ut en gång om året med 10 ponnyer från hela Sverige som ungar skickat in. Jag kunde namnet på varenda en. En minns jag särskilt ett russ vid namn Kurre.

Så kom första numret av Min Häst ut. jag hade alla från första numret tills jag slutade på 80-talet. men hade en pojkvän vars brorsdotter brutit benet så hon fick låna alla. Såklart fick jag aldrig tillbaka dem.
Det kom också ut en tidning med massor av bilder på hästar, de köpte jag också. blev det sen några pengar över gick de till Wahlströms ponnyböcker. Både de små och de med röd rygg.

Jag sparade i hop till egna ryktsaker och en dela av det finns ännu kvar, oanvänt. De kommer snart till pass för vi ska bli med häst.

Jag började så småningom rida i Borensberg. Stallet låg på vägen till Olivenhult, men flyttade sen.
jag red bla Josefin där och några andra hästar.
Jag red tillsammans några gånger med killen som sen skulle spela Karlsson på taket.

Men tillslut fick jag sluta för jag blev så allergisk.
Det hindrade dock inte att vi bokade in oss på en veckas ridläger på Tunarps säteri i Västergötland.
Men det tar vi en annan gång.


Pyttelitens bön.
Tag mig ej från min moders sida när som nyfött föl jag går.
Vänta med att på mig rida till mitt fjärde levnadsår.
 På min rygg skall jag dig bära i galopp - på solskensritt.
 Men tillbaks till stallet, kära, låt mig då få gå i skritt.
Ge mig foder, rykt och vatten.
Ha tålamod om jag är stygg.
 Och i kalla vinternatten lägg ett täcke på min rygg.
 Rengör sadel, träns och rem.
För ej oljud i mitt stall - tänk på att det är mitt hem.
 Stäng min dörr mot vinden kall.
Jag vill leva för dig bara,
om min bön du nu förstår.
Då skall jag för alltid vara din bästa vän i många år.
Och när min levnads slut är nära tag mitt liv med varlig hand.
 Led mig sista biten, kära, till hästens evigt gröna land.



Hästens bön

Fodra, vattna och rykta mig väl

Var vänlig mot mig

Ryck ej hårt i tömmen

Slå mig ej i uppförsbacke

Ge mig ej för tunga last

Sko mig väl

Skydda mig om sommaren för solhettan

Skydda mig om vintern för kalla betsel

och lägg täcket på min rygg

Smek mig någon gång

 

Jag bär dig, Jag drar dig

Jag lever endast för dig

Du vet att jag ej kan tala om min nöd,

med Gud skall belöna dig.

 

Och till sist, när mina krafter är slut,

tag då mitt liv på minst plågsamma sätt..

 

 

 

Ingen talar längre om detta.



  men visst är det elementärt