2017

Vad kan man säga så här i backspegeln?
Det blev förjävligt, igen...

pappa fick inget jobb i år heller. Hanna blev långtidssjukskriven pga sin diabetes, har ett Hba1c på 100.

Jag gick igenom en fotledsoperation med 12 veckor i gips och ett år i konvalescens.
Vi har somliga månader absolut inga pengar till varken mat eller annat.
alla har varit sjuka hela året och sen i höstas har vi ätit mer penicillin och antibiotika än vi gjort på 10 år sammanlagt.

 Torkan tog granar och tujor.
Världen svek oss,
Kyrkan, arbetslivet, försäkringskassan och fruktgården kunde inte låta bli att klaga så mycket på pappa att han inte fick jobbet.  Tack alla personal på fruktgården för att ni sabbade vår sista chans till ett arbete för min man. Man behöver inte ringa arbetsgivaren så fort något inte är till belåtenhet, man kan tala med den som utför arbetet först. Vi får hoppas rättvisans kvarnar mal så ni får prova på er egen medicin. Jag å min sida minns hur det var när Erik gick hos er, hur han fick skulden för det som andra barn gjorde, därför att han var annorlunda i era ögon. minns hur ni smög på honom och han kom hem och berättade hur en i personalen spionerade på honom. Nej det har jag inte hittat på, Eriks fröken berättade det.

Människor vi trodde var våra vänner har pratat så mycket skit så de förstörde en utekväll på krogen för min dotter. Hur kan man spy sitt hat över mig till min dotter?

trött på all skit så jag har grävt ner en witch- bottle.

En tröst är att tills idag (peppar peppar) så har billen hållit.
Huset har inte rasat ner över oss.

Vi har trogna snälla vänner och släktingar som stöttat oss det här året.
Jag är så tacksam för er.

Mycket roligt har också hänt, vi har spelat bowling hela familjen, något vi aldrig gjort tidigare.
Vi har haft vänner här.
Vi har äntligen varit i Hällefors!

Och dagen före julafton köpte min dotter sin älsklingshäst.

Men att vara hästägare var inte så lätt, även om det är väldigt roligt.

Vi har haft många besök av Bäver/Gustav även om hans matte spytt galla över oss. Vilket jag inte förstår vi matade den katten när hennes make låg på sjukhuset och ingen var hemma. Han var en stor tröst när jag låg sängbunden i vardagsrummet.

tiden går och det blev höst.

En underbar höst, och sen regnade det och regnade.... men det var bra för det fyllde på de uttorkade sjöarna och grundvattnet.

Erik började på Kvinnersta  skog. utan erfarenhet och med ett glatt mod. Där hittade han till slut en sann vän.

Året tog all glädje ifrån mig. Jag är körd i botten, har nära till gråten.
Här hemma grälar vi rätt mycket pappa och jag, vilket beror på att jag är just slut. Jag är navet i familjen om det försvinner blir det bara pinnved av det andra.

I november fick jag väldigt ont i ryggen, jag sökte sjukvård några gånger men när jag en morgon kissade ner mig åkte jag in. Först sa läkaren på torsdags kvällen att jag hade en godartad tumör i ryggen det såg man på magnetkameraröntgen. jag skulle tillbaka följande morgon, ryggen röntgades om med kontrast.

Det visade sig att ärrvävnaden från min diskbråcksoperation 1992 hade växt in i duran dvs, den säck som omsluter spinalvätskan och nerverna. Ärrvävnaden hade svullnat(pga överansträngning)  och jag fått en inflammation som triggade igång tillväxten. jag fick tradil mot det. Men kan inte äta den så länge pga min magoperation. Så fort jag slutar med medicinen kommer smärtan och allt annat tillbaka.

men jag har en fantastisk sjukgymnast på Örebro rehab center, George Lohse. Han ger mig hopp mitt i mörkret.
Jag håller just nu på att lära mig gå rätt.

2018

vad önskar jag mig av 2018?

Jag önskar mig hälsa och att jag ska kunna vara utan mina starka morfintabletter.
jag önskar arbete åt min dotter och min man.
Sommar jobb åt Erik ( å nej vi frågar inte kyrka fler gånger).

Jag önskar vi flyttar till en annan del av länet.
Jag önskar människor kunde se vem jag är och att jag är en snäll människa som vill alla väl.
Jag är trött på att man gör narr av min man och hatar mig och att allt det spiller över på Erik.

Framför allt önskar jag mig en ekonomi som inte gör mig sömnlös om nätterna.
Jag vill bli frisk så jag kan ta ett halvtids jobb.

Jag vill ha en katt och jag vill ha får och getter, höns och ponnisar. men det är att hoppas för mycket.

Jag önskar att ni som är våra vänner inte sviker oss utan att vi kan ha en trevlig stund tillsammans då och då.

SAMIRA en dröm blir verklighet

Hannas dröm har blivit verklighet.

Det har funnits många drömhästar. Först var det Lilla Lotta,

 därefter kom Svanen,

 sen var det Bengalion/Bengan

Sen slutade vi på Vingåkers ridskola och började på Karlslund.
Samira över alla andra Samira
Sen var det Birk.

Efter honom kom Leroy.

Men Samira fanns hela tiden i Hannas hjärta. Hon hälsade på henne då och då i stallet även sen hon slutat rida.

Så en dag hälsade Hanna på Samira och kom hem och grät. hon är gammal mamma tänk om de tar bort henne. -Fråga om du får köpa henne.
Hanna frågade och fick först nej, men så en mycket deppig dag i soffan hemma kom smset - vill du köpa Samira. Och vi sa JAA!

Det blev mycket strul, meningen var att Samira skulle stå i Björnhovda men så blev det inte. Bråttom leta stall, fick ett tips tittade och ja det passade utmärkt. De som har stallet har själva ridit Samira på ridskolan och äldsta dottern har haft henne som sköthäst. Nu står Samira utan för St Mellösa.

Men oj inte visste jag hur mycket som en häst behöver ha! Vi har lagt ner några tusen på Hööks vid det här laget, varit där nästan varje dag i en veckas tid. Man glömmer så lätt och somligt visste vi inte ens att vi behövde.

å utetäcke, stalltäcke, grimskaft, grimmor, sadelgjordar, paddar, benskydd.........

Men lite hade vi och det kändes stort att låta Hanna få den ryktborste jag köpte när jag drömde om att få en egen häst, men aldrig fick någon.

Den stora dagen kom:

I fredags den 22 dec 2017 var vi stallet och plockade in Samiras saker. Vi städade boxen och la i strö. Detta är Samiras nya box. Det är mycket logistik som skall stämma när man hämtar häst, transporten ska hämtas och många samtal ringas till Agria mfl ställen.

I dag, dan före dan hämtade vi Samira.

 Nya utetäcket på, lite bestyr va det med alla remmar här och där. Ny lurvig grimma eftersom hon inte gillar grimma men måste ha en i hagen.

Hon såg orolig ut där hon stod i det nästan helt tomma stallet. men blev glad när hon fick sitt nya täcke på sig, förstod nog nu att det inte skulle komma någon slakt bil och hämta henne. Hanna och Samira på stallplanen innan lastning. Ingen visste hur hon var att lasta, så det blev lite folksamling runt.

 Men allt gick lugnt och fint. Vi fick hjälp av Åsa mfl och först  tyckte hon inte det va så kul att åka transport men lugnade ner sig när hon såg Hanna i kameran. helt sjukt vilken fin transport vi fick hyra!

Färden gick bra och här anländer transporten till stallet.

 De unga killarna i hagen blev alldeles till sig och stoet med föl. Hon hälsades välkommen av alla hästar och berättade genast själv vem hon var.

 

Samira ser sig omkring innan hon lugnt och värdigt med högt huvud kliver av transporten som en riktig diva i sitt röda täcke.

 

 Mja grimman gillar hon inte den ville hon skava av sig men den satt kvar om än på sniskan.

 killarna snackade lite över staketet. Men Samira tyckte nog de va lite för unga för henne.

 

Hannas bästa jul någonsin.

Å välkommen hem

Samira.

En häst tjejs liv och levene 2. Tunarp

Som 13 åring åkte jag med hela familjen till Tunarps sätteri. Man kunde hyra en stuga där i en vecka och då ingick en häst och två ridturer varje dag.

Vid det här laget var jag ordentligt allergisk men inget kunde hindra mig.

Stugan var liten och man fick gå genom en hage för att komma dit.
Mig spelade det ingen roll för jag va i stallet från tidig morgon till sen kväll.

Första dagen började dock inte så bra.
Jag och en ny Britt (hon kunde allt och jag var full av beundran) vi gick in i en av hagarna för att titta på hästarna.
Baccardi var en fantastiskt vacker häst, en korsning mellan arab och lippizzanare och fullständigt folk ilsk. det besöket slutade med att jag hoppade över staketet ( os höjd) och Britt fick ett bad.

Jag fick först en ponny som hette Backus, han var latare än en åsna. Så¨vi bad att få byta. jag fick snälla Jasmine som var fallen efter Immer 359 under Santiago. hon var som en sagohäst. På eftermiddagarna sov vi tillsammans i boxen.

Man behövde aldrig grimma på henne för hon la huvudet på axeln och sen gick vi.
Hon var Tafvelins egen häst.
Hon kunde inte hoppa, men tillsammans med mig hoppade hon. Vi red fältritt i skogen, klättrade i grusgropar och galopperade i skogen. Jag älskade henne och hon var fantastisk.

Sista sagen var det långritt. Förbi slakthuset skenade alla utom Kaj och Jasmine.
Tina som red Baccardi bad mig hålla hans huvud medan hon kratsade ur hovarna, för han sparkades så. Han lyckades ändå sparka henne nästan i huvudet ståendes på tre ben samtidigt som han bet mig i ryggen.

Jag gick till mamma och sa att hästen bitit mig i ryggen. Hon drar upp tröjan och skriker som om ryggen var borta. Jag börjar gråta, då slet sig jasmine och kom fram till mig.
Jag red henne hem även om jag inte minns så mycket av den ritten.

Så alla hästmänniskor skrik inte när något händer, chocken skrämmer mer slag på en än det som hänt.


Jag minns den här veckan fortfarande. Jag älskar Jasmine fortfarande.
Tyvärr bröt hon benet på en hopplektion som hon tvingades vara med på fast hon inte ville hoppa.

julpyntat 2017

Det här året har gått rasande fort. kanske beror det på att jag låg gipsad större delen av våren och delar av sommaren?
Det känns som -oj är det fortfarande jul?

I alla fall nu är julen nästan helt förberedd. Vi har julbakat med det vi hittade i skåpen, oj oj vad man kan hamstrar...

Jag har tillsammans med familjen städat vårt hus, inte perfekt men i alla fall så det inte ser smutsigt ut.

Jag har tagit lite pengar från matkassan och köpt barnen några julklappar.

 koppar krukan fick Erik av en vän som hittat den på tippen.

Jag har bäddat våra sängar med julpåslakanen jag köpte för fler år sedan. Jag har pyntat och försökt få det att se

 Tomten är köpt på loppis i Fornåsa. Duken har Anna-Stina, Kimmens mormor broderat till Kim en jul.

hemtrevligt ut. Nu är det bara chokladrutorna kvar och att göra köttbullar.

 

En gammal psalmbok pappa hittade under golvet i ett skjul vi rev i Forsvik 1967

 

 

 

Jag önskar Er alla

en

riktigt

God jul

En hästtjejs liv och leverne 1. Början

Som liten älskade jag hästar. jag samlade vykort med hästar på och jag var medlem i Wahlströmsponnyklubb.
Jag red där det gick att rida, även om det ibland blev helt fel.
Som den gången då vi stannade i Pålsboda och frågade på en gård om det var en ridskola. Kanske bara för att det gick två fjordingar i hagen. Jo jag fick rida...

Men allt började egentligen på ridskolan i Motala på det som var knatte ridning på lördagar. jag red först en underbar ponny som hette Frasse men bytte till Velvet när han förolyckades i ridhuset en vanlig vardag. Velvet var svart.
Jag red kanske fler hästar men just de här minns jag..

Sen hann det bli 1971 och min mamma såg en artikel i NA om ridläger i Suttarboda, det var Kerstin på Karlsdalsgård som höll i det. Vi bokade in mig på en vecka.

Jag som hade astma, var grundligt bortskämd och rädd för allt, -åkte ändå.

Jag fick överslafen i det lilla rummet med 4a sängar.
Jag och Marie Bill delade på en ponny som hette Nicklas.
Nicklas var ett Gotlandsruss. Det fanns fler underbara ponnyer på det här lägret, bla Rogly , Ferdinand och Martin.
Om jag inte minns fel var Martin berömd film häst från Lasse-maja filmerna där han drog fångkärran.
I stora stallet stod Estdamadura (kan nog inte stava till det..)Hon var en kronhäst som var utlokaliserad,  försvaret gjorde så.

Ingen kan föreställa sig hur det var på det här lägret för en ganska ensam, udda, astmatisk tjej som aldrig fått göra en enda sak själv.
plötsligt fanns jag mitt i ett tjejgäng (förutom Lars då) och jag passade för första gången i livet in.

Jag blev bästa kompis med Britta som brukade fläta mitt hår. men hängde också med de äldre tjejerna var av en kallades sotlugg. Vi hade roligt.

Vi red varje kväll ner hästarna till hagen utan hjälm utan sadel, men vem fasen brydde sig om säkerhet 1971?


När grupp 2 var ute och red satt vi i grupp 1 och berättade spökhistorier för varann i de stora hästarnas krubba.
med på gården fanns också en vit tjurkalv av någon fin vit ras och en katt.

Veckan gick fort inte bara för att den tog slut fort utan för att vi red som om det brann i baken på oss. Det var full galopp i skogen. Det här med hjälper minns jag inte att vi lärde oss. Vi red och det var korta tyglar och full fräs. Tur var väl det för jag var den enda som lyckades hålla upp huvudet på min häst och på så sätt slippa en vurpa på gärdet där alla andra red omkull så torvorna flög.

Ovan jag på Nicklas.
Pappa sa att det såg ut som i en cowboy film när alla stöp på rad.

Jag fastnade sen i detta med hästar, trots snuva kliande ögon och lite astma.

På rummet satt affischen av Sir Thomas från Wahlströms ponnyklubb. Samt hästens bön och sen Pyttelitens bön.

Jag samlade på hästen 10 i topp en affisch som kom ut en gång om året med 10 ponnyer från hela Sverige som ungar skickat in. Jag kunde namnet på varenda en. En minns jag särskilt ett russ vid namn Kurre.

Så kom första numret av Min Häst ut. jag hade alla från första numret tills jag slutade på 80-talet. men hade en pojkvän vars brorsdotter brutit benet så hon fick låna alla. Såklart fick jag aldrig tillbaka dem.
Det kom också ut en tidning med massor av bilder på hästar, de köpte jag också. blev det sen några pengar över gick de till Wahlströms ponnyböcker. Både de små och de med röd rygg.

Jag sparade i hop till egna ryktsaker och en dela av det finns ännu kvar, oanvänt. De kommer snart till pass för vi ska bli med häst.

Jag började så småningom rida i Borensberg. Stallet låg på vägen till Olivenhult, men flyttade sen.
jag red bla Josefin där och några andra hästar.
Jag red tillsammans några gånger med killen som sen skulle spela Karlsson på taket.

Men tillslut fick jag sluta för jag blev så allergisk.
Det hindrade dock inte att vi bokade in oss på en veckas ridläger på Tunarps säteri i Västergötland.
Men det tar vi en annan gång.


Pyttelitens bön.
Tag mig ej från min moders sida när som nyfött föl jag går.
Vänta med att på mig rida till mitt fjärde levnadsår.
 På min rygg skall jag dig bära i galopp - på solskensritt.
 Men tillbaks till stallet, kära, låt mig då få gå i skritt.
Ge mig foder, rykt och vatten.
Ha tålamod om jag är stygg.
 Och i kalla vinternatten lägg ett täcke på min rygg.
 Rengör sadel, träns och rem.
För ej oljud i mitt stall - tänk på att det är mitt hem.
 Stäng min dörr mot vinden kall.
Jag vill leva för dig bara,
om min bön du nu förstår.
Då skall jag för alltid vara din bästa vän i många år.
Och när min levnads slut är nära tag mitt liv med varlig hand.
 Led mig sista biten, kära, till hästens evigt gröna land.



Hästens bön

Fodra, vattna och rykta mig väl

Var vänlig mot mig

Ryck ej hårt i tömmen

Slå mig ej i uppförsbacke

Ge mig ej för tunga last

Sko mig väl

Skydda mig om sommaren för solhettan

Skydda mig om vintern för kalla betsel

och lägg täcket på min rygg

Smek mig någon gång

 

Jag bär dig, Jag drar dig

Jag lever endast för dig

Du vet att jag ej kan tala om min nöd,

med Gud skall belöna dig.

 

Och till sist, när mina krafter är slut,

tag då mitt liv på minst plågsamma sätt..

 

 

 

Ingen talar längre om detta.



  men visst är det elementärt