min hälsa lämnar mycket övrigt att önska 2

Jag va till ortopeden i går. Vi skulle kolla på röntgen bilderna av min nacke.
nacken har besvärat mig sen 2013.
Nu träffade jag en läkare som hade lust att förklara vad vi såg.
Jag har stora förändringar i nacken som är ålders relaterade, eller inte egentligen eftersom jag har ärftlig artros.
När jag var 25 år hade jag en ryggrad som en 85- årig.  Vi tittar och hans säger att smärtan som håller på att göra mig galen inte går att göra något åt, för en operation kommer inte få bort den. Han undersöker mig och säger att det inte är nervsmärta ner i händerna, m det vet jag redan men det är fruktansvärd smärta ändå.

Det har gått fort säger jag och han håller med då han tittat på mina andra röntgenplåtar som togs för några år sedan.
bland annat har det växt ut en pigg på ca 1 cm som växer mot matstrupen och trycker rätt rejält på vävnaden runt omkring. Den ska opereras när jag inte längre kan svälja...

Jag ska också få en operation när påverkan på ryggmärgen blir större och jag fått nervsmärtor i armarna, tyvärr kommer inte den operationen lösa varken nervskadorna som då uppstått eller smärtan jag då har...

Han säger att min dåliga balans och min breda gång är ett resultat av nerv påverkan i ryggmärgen.
Man ser faktiskt på bilderna att det är en betydande påverkan på ryggmärgen som gör att vid ett trauma kommer jag bli helt förlamad.

Summa summarum jag ska opereras någon gång i framtiden när jag är så dålig att jag inte kan bli frisk mer och heller aldrig någonsin smärtfri.

Jag frågar då om smärtlindring och får till svar att lösningen inte är en massa piller.
Jag frågar då hur jag ska stå ut? han visste inte det.

Jag fick heller inte bära krage eller åka rullstol. men å andra sidan kommer jag troligen inte kunna gå inom en snar framtid. På bilden har jag dolt kragen under en snusnäsduk. jag skäms så över mitt handikapp. Ser mina friska jämnåriga.. Bilden som är från förra året orkade jag fortfarande färga håret, idag kan jag inte längre få upp armarna dit så länge.

En grå panter som förtvivlan syns i ansiktet på.
Men det är bara att bryta ihop och gå vidare för här får man inte lägga sig ner och dö ifred.
 Smärtan tär på psyket. Jag kommer inte ihåg ibland om jag tagit mina tabletter eller inte.
Mitt hopp står nu till min fantastiska läkare på vc.

Jag bär också ansvaret för allt här hemma. Man undrar ju hur det kommer sig att vi hjälper alla andra men aldrig får någon hjälp själva. Thomas, Micke, Magnus och Gunilla har vi fått stöd från på olika sätt märkligt nog är dessa  människor personer vi aldrig hjälpt. Jag är den så tacksam.

Vi kan nu inte köpa vinterdäck till bilen så det blir till att inskränka körandet med bilen till bara sjukhusresor, vi har faktiskt inte råd.
Den här månaden är det räkningar på 3000 kr jag egentligen inte kan betala men gör det ändå, vilket innebär att vi inte har några pengar till mat.

Allt detta tär på oss. och på mig i synnerhet. Jag vågar inte äta av mina tabletter mot smärtan för jag har inte råd hämta ut nya.