Min hälsa, lämnar mycket övrigt att önska

Har du någonsin varit in till medvetslöshet trött?
har du någonsin varit livsled.
Man blir det tillslut.

Jag har inte riktigt kommit tillbaka efter min operation.
Foten är bra men resten av kroppen tog omåttligt mycket stryk av gips i 12 veckor.
Psyket tog stryk av smärtan.

Idag är jag trött, fruktansvärt trött och har dessutom abstinens efter Tramadol. Det tar en stund att komma på det.
Först tror man att man håller på att dö i hjärtinfarkt, sen funderar man på om det kan va panikångest.
Sen när det aldrig går över förstår man vad det är, abstinens. Jag kan hantera det, jag tar bara en tramadol så går det över. I morgon blir det lite lättare och jag kan strunta i medicinen. Om jag inte har jätte ont...

I dag har jag således inte gjort så mycket, strukit lite slöat i soffan.
Men jag är less på detta livet.

less på att jag mår så dåligt psykiskt att minsta sak fäller mig till marken som ett ruttet träd.
Jag hör hur det sägs att 60 är det nya 30, men jag är mitt uppe i mitt 89. Jag vaknar varje morgon och tror jag är en sköldpadda med ett gammalt skrynkligt huvud och ett skal på ryggen. Jag vaknar med svår smärta och en stelhet i bröstryggen.  Jag orkar inte. Jag ser ut och inser att jag borde gjort klart i trädgården, men orkar inte. Jag borde städat mer noggrant. Jag borde men orkar inte. Orkar inte tänka på vad jag borde, jag är så trött allt gör ont.

Jag bröt ihop igår därför att sonen inte kom i håg inloggen till spotify.
Idag för att hela bokhyllan rasade under natten (jag hörde inget) och maken kunde inte i sin vildaste fantasi fatta hur vi skulle få dit hyllan igen.
Jag kände hur orken tröt hur energin sipprade ut ur kroppen som en syndaflod.

jag fick ta all kraft jag kunde mobilisera och leta efter hyllhållare från Ikea de böjer sig aldrig. Sen satte jag dit hyllan. Kim fick sätta dit böckerna.

Jag passade på att slänga en kasse böcker jag köpt för många år sedan till barnen, men ingen läser ju här mer än jag...

Sen sov jag på soffan några timmar.
Kroppen värker men jag vet inte varför. Psyket darrar som ett vasstrå i vinden.
Jag måste ta mig i kragen.
Jag måste.

Men allt jag vill är att flytta, börja om någonstans. Mitt inre  tror jag blir bra då.
I bland vill jag börja jobba, allt för att slippa ledan och tristessen. kanske, kanske skulle jag kunna det?

Men de flesta dagar vill jag bara lämna allt, slippa höra allas problem, slippa tjata och bli nonchalerad. Slippa bli hånad av min egen familj. Det blir så när alla nåt sin slut punkt. pappa är arbetslös, han kommer aldrig mer få ett jobb, han är för gammal.
Dottern är också arbetslös men AF ger henne inte en chans man stressar och knäcker henne. 
Sonen sliter på gymnasiet.

Å jag brottas med alla och allt detta för att alla i min familj ska må bra. Själv går jag under.

På en liknande bänk för 49 år sedan satt jag här i Åsletå med min klass från Svanvik.
Vem minns det mer än jag?