När lögnen blir en sanning

För ett tag sedan var min son lite ledsen. Hanna hans syster lovade då att han kunde få sitta i hennes rum och spela lite på hennes stereo.
Det var en fin gest, själv var hon i Askersund.
Sonen satt där ett bra tag när det ringde på dörren.
In kom en vän till honom.
Jag satt på övervåningen i telefon med dottern.
Hon förstod att någon kommit och vi väntade på att killarna skulle komma upp till sonens rum.
Men istället ökade volymen på stereon.
jag gick ner.
Såg att Erik satt i min dotters rum med en vän som halv låg i hennes soffa.
I örat skrek min dotter att hon inte lovat sonen ta dit andra.

Hannas rum är ett tjej rum, den här dagen lite slarvigt städat, sängen obäddad kläder högt och lågt. trosskydd på sänggaveln.. ja ni vet...

Så jag ställer mig i dörren och säger i låg ton till sonen.
-Erik jag tror inte din syster vill att du har kompisar på hennes rum"
Därför att ett ostädat rum är väldigt privat.

Ut stormar den här grabben och försvinner ut.
Jag tittar förvånat efter honom???

På kvällen får jag sen höra vilken satkärring han tycker att jag är som slängt ut honom ur huset.
Jag får höra det från två håll....

Jag blir lätt chockad för den historia person nr 2 berättar för mig är inte med sanningen överensstämmande, snarare är den väldigt långt i från sanningen.

Jag får veta att jag varit utskälld och idiotförklarad av flera ungar på vår fritidsgård, ungdomar jag aldrig träffat än mindre känt.
Jag får höra om hat och hot.
(å nej det är inte mitt barn som ringde hit)

Några dagar senare står samma ungen på vår garageuppfart och jag säger till honom att han fått allt om bakfoten, att jag aldrig slängt ut hono men att jag vänd till Erik sagt det jag sagt inget annat..
Han snurrar runt men svarar inte.
Jag har sen förstått att även den händelsen fått oanade proportioner.

Så om man säger ifrån i tidningen om att det buskörs på cykelbanor och att man inte kan sova, då är det helt okej att bli hatad, hotad och man får skylla sig själv att alla pratar skit om en???

Är det så här vi vill ha det i Odensbacken?
Är det så här det ska vara?

I min värld har alla rätt till en åsikt, rätt att få sova om nätterna. Men så är det tydligen inte.

Min rätt till sömn är mindre än ungarnas rätt att leva rövare.
Jag vet en hel del om andras ungar, saker som skulle få polisen glad.
Men jag anmäler inte, jag lämnar inte ut saker jag fått veta.
Därför att jag i grunden inte vill att människor skall råka illa ut i onödan.
Mycket görs ju i oförstånd och ungdomligt vansinne, för det mesta går det över.

Men jag förväntar mig att bli respekterad som vuxen, åtminstone i mitt eget hem.
Jag förväntar mig dessutom att mina barn skall slippa lida för att jag tycker och gör saker.

Jag tycker inte det är speciellt kul när ungar dyker upp i trädgården eller utanför skrikandes namnen på oss i familjen utan att vilja något.

Vår familj har genom lidit så mycket att jag inte längre tänker lägga fingrarna emellan.
Vi är tajta vi står upp för varann.

Vi älskar varann. Vi respekterar varann. och vi talar med varann.
När vår dotter blev dålig i går kväll valde Erik att följa med till sjukhuset, en fin gest till Hanna.
En för alla, alla för en..

När livet är kaos då finns vi alla där för varann.

Men en arbetslös pappa en handikappad mamma och en diabetessjuk syster är det ofta kaos.

Terrorn av vår familj fortsätter. Numera får vi anonyma telefonsamtal från dessa ungdomar.
Mestadels klockan 22.30 och där omkring men 23.30 har också förekommit.
man utger sig för att vara Securitas och man säger att Erik varit uppe på skolans tak. igår kväll var budet i dag.
I går låg min son hemma med 40 graders feber. Knappast läge att springa på skoltaket. Något han för övrigt aldrig gjort.

Jag har gjort en anmälan till fältgruppen men inte nämnt något namn, men slutar inte detta blir det en anmälan till socialtjänsten, fält och polis. Då kan man få tillstånd en utredning av dessa barn.

Inget jag vill göra men jag tar inte mer skit nu.