Om filmen torka inga tårar utan handskar.

Jag har dragit mig för att se filmen, jag vet varför.
Jag minns det som igår.
Det susade framför näsan på mig och jag kom undan inte en utan två gånger med blotta förskräckelsen.

Första bilderna som prålades ut för världen var den AIDS sjuke Göran som var första sides nyhet där han låg i sin sjuksäng full av utslag och skorv. Han dog, så klart.
Jag tjuvläste tidningen jag tror det var Se, den var inte riktigt rumsren...

Sen försvann Sixten, Jacob, Cary  mfl.

Man kallade det bögpest, man sa att det var de som levde i synd.
Man tyckte det var rätt åt dem.
Man stängde bastuklubbarna för det var ett bögtillhåll.

Ingen visste hur det var.
Ingen brydde sig för det gällde ju inte mig.

Fast det kunde man inte vara säker på.

Allt fler heterosexuella fick också AIDS.

Två unga flickor fick det första gången av två killar från Afrika, sas det. Det stod i tidningarna.

Jag gick på Kjesäter och lärde känna en homosexuell kille som Hette Magnus, han hade en pojkvän i USA.
Jag har alltid undrat hur det gick för honom, så Magnus S, om du lever hoppas jag du vill höra av dig.
Jag tänker väldigt ofta på oss, du och jag och Karin från Umeå. Det va så roligt att prata killar med dig för du såg det vi såg. Du var också en otrolig konstnär. I dag vet jag ju inte vem du har blivit.

Jag minns när vi alla satt i Folkungasalen i en ring, alla på hela skolan. Vi fick ställa oss upp en i taget och presentera oss, vem vi var och vilken linje vi skulle gå.
Hej jag heter Magnus och jag är bög, sa du.

Det blev väldigt tyst.

Sen dess har jag alltid gillat homo killar.
Men jag är ingen faghag ändå.

1985 hade jag ett förhållande med en kille som hette Lasse, han hade varit i USA, i Florida, På Key west.  En kväll var jag ute på krogen med mina jobbarkompisar och drack lite vin.

Söndag morgon satt jag på bussen hem och kände hur något hände med mitt ansikte. Jag blev sjuk där på bussen fick feber och alla mina lymfkörtlar svullnade upp.

Måndag var jag till sjukhuset som skickade mig till infektionskliniken.
Det togs 8 provrör blod. Killen var inplastad från fötter till huvud.
Hm sa han vi vill nog ta ett HIV test också.
Jag det vore ju dumt att neka...

Jag blev stamkund där var 14e dag togs nya prover och jag blev mer och mer övertygad om att jag skulle dö.
Jag fick inte jobba på tre månader eftersom man inte kan få klara besked på HIV testet förrän efter 6 veckor efter smitt tillfället, om man är smittad. Jag hade lågt immunförsvar så jag utvecklade inte antikroppar så fort som andra.
Men så fort jag rörde mig fick jag feber och varenda lymfkörtel var svullen, jag såg ut som en alkis i slut skedet i ansiktet med svullna ögon.

Till sist fick jag besked att jag led av en långsam variant av körtelfeber.
Så jag fick inte jobba på 3 månader till, inte förrän proverna var bra.

Jag andades ut. Jag skulle inte dö i AIDS.

Allt fler blödarsjuka fick AIDS, man kallade dem oskyldiga.
Samtidigt drabbades också sprutnarkomaner.

Jag lämnade skräcken bakom mig.

Men den skulle komma tillbaka.

1992 genom gick jag en diskbråcks operation, i samband med den fick jag väldigt mycket blod eftersom allt mitt rann ut på golvet.

Det första jag tänkte var just att nu får jag AIDS.

Sen glömde jag allt till den där dagen då en sköterska ringde mig och berättade att några av patienterna kunde ha fått smittat blod just den veckan jag opererades, kunde jag vara snäll och komma in och ta ett HIV test? Det var två år efter min operation.

Jag var då gift och hade en stor längtan efter barn.
Jag blev så rädd.
Två gånger var jag inne och tog proverna med 6 veckors mellanrum. Men de var negativa.

Därför var det så svårt att se filmen.
Det kunde varit jag.
Å andra sidan kunde det ju varit vem som.

Jag förstår skräcken.
Skräcken när man förstår att man älskar "fel" sorts människa.
Skräcken när familj och vänner vänder en ryggen och man är ensam.
Jag förstår Benjamin i filmen väldigt mycket då jag under min tid på AMI träffade en kille som var adopterad av en Jehovas vittnen familj. När han gick ur fick han gå på sin egen begravning och blev på så sätt lämnad av alla. Han var inte bög bara inte kristen. Men på kursen var också en snäll kille som faktiskt var bög och honom pratade jag jätte mycket med.

Tänk att behöva vara rädd för den du älskar.
Tänk att skammen var så stor att man sa att de fått cancer i stället, vilket ju faktiskt också var sant, eftersom cancer är en följd av AIDS.

Jag hade svårt att förstå hoppen mellan olika tider, men förstår att Jonas ville nått med det.
Filmen såg vi uppdelad på tre gånger för den var så stark att man inte kunde ta in allt på en gång.

Jag blev väldigt förtjust i Paul karaktären. Han var både cool och farlig, men genom snäll.
Han blev nog som en far för de familjelösa ungdomarna.
En fin film.

AIDS epidemin var inte bara av ondo så här i backspegeln kom det ut mycket gott också.
Bastuklubbarna stängdes. De homosexuella slutade byta partner som andra byter kalsonger.
Ja det gällde också heterosexuella så klart. Man använde kondom i större utsträckning.

Allt detta ledde till att allt fler bögar valde en partner och bildade familj.
Det i sin tur ledde till att kyrkan nu mera viger homosexuella och de får också adoptera.
Även om många löser det på annat sätt.

Det är dock sorgligt att så många fick sätta livet till för att det skulle bli så.
I dag kan man leva ett normalt liv med bromsmediciner, det är gott.

I dag är det heller ingen skam att vara bög eller flata eller nått annat heller.

All kärlek är fantastisk och det spelar faktiskt ingen roll vem man älskar.
I en värld full av hat så är all kärlek fantastisk.

Leve HBTQ.