Jag har fått kämpa för allt.
Till och med för mitt liv flera gånger.
Men nu vet jag inte om jag orkar mer.
Vi har mist vårt VB för barnen.
Maken har mist sitt jobb.
Vi har min pension att leva av.
Jag har ingen att tala med.
Ingen som kan ge mig råd.
Maken som är 52 år tror att han som städare snabbt får ett nytt jobb.
Han som gör saker man ber honom om när han själv vill, dagar senare.
Vi har förlorat 15 000 kr i månaden i augusti.
Jag bär ensam oron och ångesten.
Jag sover inte på nätterna, jag har panikångest och ont i hjärtat det känns som kärlkramp.
På sätt och vis vore det en befrielse att få gå bort.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.