Brefielsen av att allt är som vanligt

Texten i dag i kyrkan är berättelsen om när Jesus utfodrar 5000 människor med några brödskivor och ett par fiskar som han får av en gosse.

Precis som Lennart säger under predikan var det kanske en gosse som Erik.
Det är Lennart Lundström som är präst, dagen till ära. Hans fru spelar saxofon tillsammans med Kantorn Gunnar Staaf på piano.

I klädd allt från stola till mässhake, mässhaken var lila eftersom det är fasta, sitter han där i kyrkan när vi kommer. Klädd som till fest, det ju en fest, en söndag vi skall fira mässa, dela bröd och vin med Jesus i hans namn. Vad kan bli festligare?
Det finns en frid med Lennart som få andra präster har.
Mysterierna åter uppstår, under är inget annat än just under.
Inga bortförklaringar inga överslätningar.
Predikan är inget annat än en ren fröjd, det finns en röd tråd och det finns substans och vi landar alltid i det som är dagens text.

Vi kör hela liturgin med Lennart från trosbekännelse till synda förlåtelsen. Vi växel sjunger och vi läser fader vår.
Allt är alltså som vanligt, som det varit i århundraden med några få justeringar.

Det fanns en tid jag kände stress över detta, men insåg att det skänker frid.
Det finns en frid i att sjunga och rabbla det invanda, det som man lärt sig och som man kan utantill.
När allt går by automatik lossnar själen från sin mörka boning och lyfter mot himlen.
Plötsligt glöms all sorger och bekymmer, man uppnår frid.
Frid som jag inte tror att jag skulle kunna meditera mig till eller yoga mig fram till.
Frid som också kommer i stilla bön, det som kallas samtal med Gud.
En timme i veckan får jag lämna mitt eget personliga helvete och det som jag delar med familjen, lämna det för en timmes frid. Tack och lov.

"Det är en välsignelse att få vara här hos er" sa Lennart och jag svarade från hjärtat "att det är en välsignelse att få ha dig här".
En dag kommer det inte längre finnas präster som vet hur man firar en Gudstjänst till Guds ära. Man kommer inte veta hur Oh Guds lamm skall sjungas eller hur man mässar.

Han frågade om vi någon gång varit med om något som inte borde gå men som ändå gått.
Ja det har jag många gånger. Men om vi återknyter till dagens tema att Jesus utspisade 5000 pers med lite bröd och ett par fiskar, så skall jag berätta om en snarlik händelse från mina tonår.

Min mamma hade tagit upp en halv liter frysta blåbär till kvällsvard. Vi åt det med mjölk och en skiva rågbröd med ost på.
Det brukade precis räcka till oss tre, men den här kvällen kom min väninna Mia från Solna. Hon älskade blåbär och kunde äta allt ihop själv. Mamma dukade också till henne. Då dök plötsligt hennes bror Anders upp med flickvän Berit tror jag hon hette, och Mias  andre bror Erik. Mamma sa att vi får hoppas Gud välsignar blåbären så det räcker åt alla. Hon sa det med en glimt i ögat. Vi tog alla för oss även de ny anlända, och vi åt tillsammans. Både bröd och blåbär räckte. Alla blev mätta och det låg några bär kvar på botten som Mia slog ett par droppar mjölk över och åt upp.

Vi satt alltså 7 personer och åt det som i normala fall bara räckte till tre, och ingen gick hungrig från bordet. Under eller inte men jag minns det som magiskt.

Magi är det för mig att få lämna allt det svåra en stund och bara följa med i gudstjänsten, i växlingar och sånger.
Kyrkan söker förnyelse, man vill nå alla. Men kanske är det så att det är det som är och alltid har varit som når fler. Kanske just för att det finns en gång i det som sträcker sig över tid.
Klockor som ringer till allvar och frid.

Ord som kan ge tröst, ord som kan ge frid. Nu och i evighet.
Det finns säkert en anledning till att kyrkan står sig än i dag. Vi lever i världens mes sekulariserade samhälle. Ett samhälle där vi inte längre vet vem vi är inget är säkert längre. Han eller Hon eller Hen??  Inga värderingar är huggna i sten, det är bra. men så många går vilse så många vet inte vad de ska tro på. Man vänder sig till magi, till ytterligheter, man söker överallt utom där man faktiskt kan finna frid.

 Gå i Gudsfrid.