Vad vill vi läsa om?

Jag köpte tidningen Plaza, mest för att det var en snygg lay out på front sidan. Jag köper ofta tidningar, om mode, mat, bakning och husrenovering så kallade livsstils magasin.

Plaza frågade oss läsare vad vi ville läsa om.
Jag satte mig därför ner och granskade magasinet.

Vad tror tidskriften att jag vill läsa om?
Av rubrikerna att döma så är det årets kappor, årets accessoarer samt choklad, kanel spa mm.

Först tog jag en retroblick tillbaka till mina tidningar på 80-talet, jag har massor av utklipp från dem kvar.

Det som slår mig är hur tillgängliga modellerna var. de log in mot kameran de såg trevliga ut.
Man såg kläderna de skulle visa.

Så tittar jag på dagens modebilder, modeller som ser sura ut, uttråkade eller över kå*a.

Morris lady har en modell som med halvöppen mun tittar bort ur bilden. Samma med Elisabeth Ardens modell för parfymen Untold.
Bilden för parfymen Just där är det ett par som verkar ha eller håller på att komma till, de är båda nakna och ser på mig som betraktar ungefär som om "va fan kommer du och stör för?"
Modellen för Viva La Juicy ser ut som hon tror att jag skall hjälpa henne i sängen...
men så kommer Olars Ulla, den modellen ser trevlig och lite dröms ut, men hon har ögonkontakt med mig!
Därför uppfattar jag kläderna som tilltalande!

Sen kollar jag in andra bilder på band som ser ut som om de vill mörda mig som Viktor and The blood.

Frågan jag ställer mig, varför är alla så otillgängliga så frånstötande?
Inte är det bättre i repotagen.

Den enda som verkar tillgänglig och som ser vacker ut är Dita Von Teeses.

Kommer så till mode repotaget där årets kläder skall visas av en modell.
Hon ser överlägsen ut, uttråkand och övergiven. Man lägger tyvärr inte märke till kläderna alls.

Värst är bilden på retrokläder på sid 130. Modellen står på ett bord och ser precis ut som en död skyltdocka. En pose hon använder på flera bilder.

När jag så kollar skönhets repotagen blir jag beklämde, som alltid. Lite burkar utslängda på en vit bakgrund. Det är rörigt, ibland går det inte att se vilken text som hör till vilken bild, men det är inget unikt för Plaza det är så överallt.

Sen ser jag på Pernilla Erikssons sida, som är ett kaotiskt mich mach där jag som äldre kvinna inte ser vad alla bilder skall föreställa. Grötigt och fult.

Vad vill då jag ha ut av ett magasin?
Jag vill ha en trevlig ledare.
Jag vill ha snygga reklambilder som gör att jag lockas av innehållet. Minns med vemod höstkollektionen från Estee Lauder någon gång i slutet på 80-talet. Jag köpte rubbet för alla pengar jag kunde tjäna ihop och jag var så lycklig i min gröna ögonskugga och mitt blodröda läppstift! På den tiden hade Bennetton häftiga reklam bilder och jag köpte mycket från affären på Köpmangatan i Örebro. 

Jag vill kunna se plaggen inte bara ana dem i dunklet på en modell som ser ut som om hon avskyr det hon har på sig.

Jag vill framför allt ha en lugnt magasin, som får mig att varva ner.
Färre små bilder, lugnare lay out.
Som äldre vill jag kunna läsa vad som står om plaggen eller produkterna, det skall va överskådligt och utläsnings bart.
Jag hatar att leta siffror i löpande text!

Om det står på front sidan att tidningen handlar om ex väskor, förväntar jag mig att det är mer än en sida om väskor!
Jag avskyr vimmelbilder på kändisar, i synnerhet om de är ut slängda på en sida huller om buller.
Jag är också trött på alla hem inredningstidningar med reportage från stora luftiga rum utan möbler eller allt det som finns i ett hem. Kök utan något annat framme än ett fat med citroner?
Vad säger det?

Eller hem överbelamrade med prydnads saker och stilleben trots att det finns barn rum och barn. Man inser att antingen är det inte deras barn eller så ser det inte ut som på bilden till vardags.

Varför kan vi inte skildra ett vanligt fungerande hem som det ser ut måndag morgon?
Varför måste allt va så opersonligt?

Vart tog det varma, hemtrevliga vägen?

När blev vi känslokalla boendes i sterila hem?
När vi sen lagar mat eller bakar så duger det inte med det vanliga, vi måste prestera även där.