När det uppenbara gör ont.

Vi har precis fått lite extra pengar från f-kassan.
Det första jag gör är att köpa ny frys till garaget och lite kläder till barnen och maken.

Sen börjar jag fundera på vad vi behöver.
Det är då det slår mig i ansiktet, det uppenbara.
Alla har i princip det de behöver utom jag.

Jag inser att det är 13 år sedan jag köpte nya glasögon, att jag faktiskt inte ser med dem längre, att jag sällan tittar på tv därför att jag inte ser vad som händer i gröten på Tvn.
Jag får ont av att gå med kryckorna nu för att jag belastar armarna mer nu när jag är sämre i benen, det finns nya kryckor men de kostar 500 kr.

Jag ser inte längre vad som skickas till mig på min mobil, för skärmen är så repig att man måste stå i mörker för att kunna urskilja vad  som står, min telefon är 5 år men makens är 13.

Datorn jag skriver på är tangentbordet slut på, man måste trycka hårdare på vissa tangenter för att det skall bli resultat på skärmen.
Därför ser det ibland ut som jag är svårt dyslektisk, när jag bloggar och skriver på FB.
För övrigt stänger den av sig rätt som det är.

Maken tycker inte det gör något, men igår blev det uppenbart att det gör det, när jag var mitt uppe i en beställning på nätet och den slog av.
Plötsligt visste jag inte om jag köpt något eller inte.
Köpet gick igenom men fakturan blev fel vilket är svårt att rätta till i efter hand sa bolaget när jag ringde.

Jag behöver nya underkläder.
Det har fått stå tillbaka eftersom jag ju skulle köpa nya efter övervikts op, men så blev det inte jag fick börja använda dem jag hade när jag var smalare så min bh är 20 år gammal.
Spelar ingen roll tänkte jag för jag är ju ändå bara hemma, men nu tycker jag nog att jag också vill ha nya kläder under.

Jag vill egentligen sälja det här huset, för jag orkar inte sköta allt själv.
Så mycket är eftersatt, för jag kan helt enkelt inte göra det.
Vi måste ha nytt kök för jag kan inte längre stå dubble och rota i underskåpen, kan inte gå ner på knä för jag kommer inte alltid upp utan hjälp längre.
Men maken vill prompt bo kvar…

Varför blir det såhär?
Varför får barnen nya mobiler vart annat år och inte jag? Maken vill inte ha någon ny bara idioter som köper ny mobil…
Har en poäng där, faktiskt…

Varför sätter många kvinnor sig sist på familje- rankingen?
Inte alla, många gör tvärt om…
Men de som gör det.

Maken spelar innebandy på vinterhalvåret.
Igår funderade jag på om jag skulle åka en dag till Friskis och svettis i stan och träna. Det blir för dyrt sa maken.
Men det är lika långt till stan som till Högsjö….

I går kom han ner och sa, enda kör tiden på Mantorp park är på lördag….
Han fick ett present kort på att köra dyr bil där av syskon och familj(ja hans gamla familj mor och far)  fast på någe sätt är de fortfarande mer hans familj än vi…
I vart fall så har vi planerat i månader/år att åka till Husbyfjöl marken, det är tradition sen jag va liten. Det maken nu bad om var jag skulle säga åk du.
Han snurrade runt i köket och upplyste mig om att annars får vi förlänga för 200 kr…. nu måste väl kärringen fatta?
Vi ska på marken sa jag och barnen..

För sen på kvällen åker han till sina föräldrar på kräftskiva och då blir jag ensam.
Så nej, ibland måste man stå på sig, fast det känns konstigt.

Jag behöver ny bil, ja inte splitter ny men en istället för den som blev skrotad.
Jag behöver en automat.
Maken behöver också en bil, men även om den vi har går illa så rullar den än.
Ändå är det han som tittar på bil åt sig….

Men nu skall jag köpa en bil för sen maken inte kan flexa när vi skall till vården med mig och barnen så måste jag kunna ta bilen själv.
För jag är så dålig i benen nu efter höft op att jag inte kan gå till vc ens.
I vanliga fall hade maken fått sin bil före mig, men inte nu om inte något drastiskt händer.

Att det blivit såhär är ingens fel, möjligen mitt eget.
Men det är fel lika fullt ändå.

Jag är ju bara hemma och gör ingenting.

Vem i helvete kan tro något så urbota dumt?
Bara en idiot!

Maken har ingen förmåga alls att hålla en struktur så om jag inte bodde här skulle han dö i skiten.
Ingen i den här familjen kan strukturera och hålla det, jag får plocka efter alla.
Det är inte lathet det är ett funktionshinder.

Jag har gråtit så många gånger för just detta.
Att be om hjälp men aldrig få det.
Det tar en dag för mig att städa ett rum….
Förr städade jag hela lägenheten i Brevens på ett par timmar…

Livet förändras men man anpassar sig… varför gör man det?
Kanske kan man se det som bra att jag gör saker, håller ju igång kroppen på den nivå jag klarar av dvs. min  max kapacitet.

Det uppenbara gör ont.

Jag är service personal här och har delvis själv försatt mig i den situationen.
Jag är sist på rankingen bara mössen är under…
Jag är sämre, mycket sämre än i våras…
Nervskador läker inte, inte de här sa min doktor.

Håller jag på att slita ut mig på hus och trädgård till ingen nytta?
För att den jag bor med inte klarar av förändringar?

Vad händer om jag lägger ner och sätter mig i soffan jag också?
Blir vi ruinerade på städkostnader trots att Rut finns?

Jag vägrar rensa mellan plattorna, för det går bara inte. Det är tre år sedan någon gjorde det,  det växer träd på altanen.
Gången rensade jag med tillbörligt redskap med rollator som stöd, 3 veckor efter op.

Maken säger att han aldrig gillat trädgård så den vill han inte befatta sig med.
Men den tillhör defacto huset, ska vi bo i huset skall vi sköta trädgården annars förgås jag!

Jag har varit snäll, trodde jag.
Jag trodde jag hjälpte andra, insåg inte att jag stjälpte mig själv.