Detta med kärlek 4

Min drömkille har alltid varit en kille som är lite mullig, med mörklockigt hår och bruna ögon.
Jag hittade på en drömkille när jag var i tioårsåldern han hette Dieter och han var hämtad ur boken “natt med häst”

När jag var 15 år fick jag äntligen åka till Högsjö folketshus och dansa.
Jag kom dit med vit brodyr blus svarta Warrick jeans och träskor.
Jag hade målat mig med svart mascara och där slutade min make up.
Håret var långt, gyllen brunt och lockigt.
Så här 35 år senare så kan jag väl säga att jag var mycket söt, men helt ovetande om det.

Jag minns inte vilket band det var som spelade, det skulle kunna vara Drifters…
Jag var egentligen helt malplacerad i den här miljön, men jag älskade den ändå!
Lokalen var rökig och trångt var det.
I garderoben stod Pelle Ståhl och han blev som en pappa för mig under lördags danserna.

Plötsligt såg jag honom, en liten mörk kille som att framme vid scenen.
Han var min drömkille!
Men han dansade inte!
När orkestern spelade upp no woman no cry tog jag mod till mig och bjöd upp honom.
Han sa ja!

Vi dansade två danser och jag var i sjunde himlen.
Än idag minns jag vad han hade på sig.
En vit vid skjorta blå jeans brunt bälte.

Jag gick hem till mamma och berättade.
Två veckor senare var vi i Vingåker, på konsum och handlade.
Morsan sa till mig “din drömprins står där borta och håller på med drickabackarna, han jobbar nog här”

Jag trodde henne inte utan går raskt runt hörnet och där står han!
Han ser upp på mig och tappar hela backen.
Jag försvinner raskt iväg i  takt med att golvet blir till en sjö…
Några år senare träffar jag honom på Augustibasaren och pratar lite med honom.
Han mindes mycket väl den där magiska kvällen.
Jag tror han hette Dean.
Han har fortfarande en plats i mitt hjärta.
　
　
　

Detta med kärlek 3

David glömdes så småningom bort, i alla fall lite grann.
Men jag var avundsjuk, min ena väninnan va ihop med Thomas på gården.
Han var söt med sitt ljusbruna lockiga hår och sin tuffa attityd.

En morgon satt jag och tittade ut genom fönstret, där på vår gård kom en liten mörkhårig kille gående, med osäkra steg.
Det var just inga ute, så jag kastade på mig kläderna.
För här gällde det att va först.
Jag rusade ut, fick tag i den skräckslagen grabben och tryckte upp honom mot väggen, gav honom en riktig puss mitt på munnen, och sa med bestämd stämma
“nu är du min pojkvän!”

Han nickade och luffade något omtumlad iväg åt samma håll som han kom.
Men när han tänkt över situationen tyckte han nog inte det va så oangenämt, för nästa dag ringde han på min dörr och frågade om vi skulle leka.

Han var precis som jag på sitt sjunde år och han hette Sören Lagerström.
Vi fick en rolig sommar tillsammans med min hund Nalle.
Till hösten började vi i samma klass.

Jag stannade vid hans hus varje morgon och så tog vi sällskap till skolan.
Han var min livs kärlek denne Sören.
Han var söt som en docka, med långa svarta ögonfransar och jag minns hans ansikte än idag.
Men säg den lycka som varar evinnerligen?

Till lucia det året flyttade vi till Forsvik, jag gav honom en kram
Efter att luciatåget gått och jag grät hela vägen till flyttbussen och nästan hela resan till mitt nya hem.
Ett hem som skulle bli ett år, av ett rent helvete, som nästan kostade mig livet.
　

Detta med kärlek 2

Jag var runt 4-5 år och jag var ofta sjuk.
Det innebar att jag vistades inne större delen av mitt liv.
Jag satt i fönstret och tittade ut på alla som lekte utanför.
Anledningen till att jag inte kunde gå ut var min astma.

Jag bodde i Storebro, på 60-talet tillverkade man där plastbåtar.
Lukten av plast låg tung över det lilla samhället och det retade mina luftvägar.
Jag hade ständig astma.
Det fanns inge verksam medicin.

Ute på gården stod David.
Han var kort mörk med bruna ögon.
Han var så söt.
En dag skulle vi gå till affären, då frågade han mig om jag ville åka på hans spark.
Jag hade varit sjuk en längre tid och var mycket klen, så jag blev glad och tacksam.
Han körde mig hela vägen till affären och hem igen.
Mitt lilla hjärta svämmade över.

En dag fick jag se honom utanför han såg upp mot mitt fönster och vinkade.
Jag satt i pyjamasen för jag var sjuk.
Men nu klädde jag på mig i en hast, alldeles själv för första gången.
Strumpbyxorna bak och fram, tröjan ut och in men vad gjorde det?
Vi gick hand i hand runt på gården och jag lyssnade till allt han sa.
De skulle flytta till Stockholm.

Jag förstod inte vad det innebar, jag fortsatte vänta på honom varje dag…
Men han kom aldrig mer tillbaka.

allmän värnplikt

Mellan 1901 och 2010 hade vi i Sverige en allmän värnplikt.
Det var många grabbars största skräck, medan andra såg fram emot det.
I det militära lärde man sig lyda order, hålla ordning på sina saker och ställa upp för gruppen.

Sen var inkallnings systemet en aning stelbent.
När vi slutade gymnasiet var en av grabbarna inte med för han var inkallad de två sista veckorna i skolan.
Nu har det gått 3 år sen vi tog bort allmän värnplikt.

Vi har nu ett försvar som mestadels jobbar utomlands som fredsbevarande styrka bla i Afghanistan.
Våra grabbar som väljer bort den frivilliga militära grundutbildningen går istället hemma hos mamma och är arbetslösa, och det är merparten..
Vilket gigantiskt resurs slöseri!
Isynnerhet när Ryska militärplan flyger över vårt luftrum och vi inte har en enda pilot i tjänst som kan av visa dem.

Idag har vi en hel generation killar som inte kan eller vill släppa mammas kjoltyg.
De gråter sig till allt de vill ha, de lever livet som om det inte fanns ord som ansvar.
I skolan har vi idag en grupp elever som lever rövare, som vägrar lyssna på läraren.
Förr fick dessa elever lära sig veta hut i militärtjänsten, de fick klara sig utan sin curlande mamma eller pappa.

Inga föräldrar tilläts komma till förläggningen och skälla på befälen.
Pojkarna tvingades växa upp och lära sig ta ansvar för sig själva och andra.
När vi nu ser tillbaka så kan jag inte förstå hur vi kan lämna vårt eget land så totalt utan försvar och lämna en hel generation unga killar kvar i barndom.

Vi behöver ett totalförsvar.
Vi skulle behöva införa allmän värnplikt igen.
Men den skulle kunna se lite annorlunda ut.
Alla ( både män och kvinnor) skulle kunna göra värnplikt, de som inte kan välja vapentjänst skulle få göra sin plikt i sociala sammanhang eller inom de områden där lottorna idag jobbar.
Som exempelvis övervakning, sambands centraler, utspisning och klädvård. Mm.

Sen skall det vara så kontrollerat att inga killar skall behöva dö i försvarsmaktens famn pga. Idioter till befäl.
För så har det tidvis varit.
Om man ser försvaret som både en försvarsmakt, en skola för livet och ett avstamp ut i arbetslivet, då blir det försvarbart tycker jag.

För hur skall det gå för en generation obstinata, lata, självcentrerade män och kvinnor ute i livet?
Hur skall det gå när mamma har dött?
Vi lägger ner miljoner på att höja kunskaps nivån i skolan, men ingen tänker på den mentala utvecklingen till självständig individ.

Skulle vi hamna i krig kommer hela armen springa hem till mamma och supa skallen av sig…

Sen skall det inte gå att få frisedel pga psykiska problem eller övervikt, man får helt enkelt anpassa utbildningen efter personens förmåga.
Om man kan göra det så har alla en vinst av att delta.
En bonus blir äldre ungdomar ute på arbetsmarknaden, de är mer ansvarstagande och mindre själviska.
En annan bonus blir fler jobb.
För skall vi ta tillbaka försvaret till det de en gång var, krävs det folk på många poster och instanser…

Det är väldigt gulligt med fred, men för att vi skall kunna slappna av och luta oss mot vår fred, måste alla ha samma syn och världen får inte ha några galningar på ledande poster.
Vilket ju aldrig kommer att hända.
Världen är full av idioter som är maktgalna.
Ingen är trygg i sitt eget land.

Där jag skrivit mamma kan du som vill, läsa pappa eller mamma och pappa.

Detta med kärlek 1

Hej glad sommar.
Sommar betyder kärlek och jag skall skriva några blogginlägg om kärlek.
Om när jag verkligen älskat någon.
Det blir inte i ordning, som vanligt...

Kär och galen i Markus:

Kär och galen
Ja hur kär får man bli?
Att drunkna i ett par pigga ögon
Och ett brett leende.
För precis så var det.
　
Jag var väl åtta kanske.
Vi hade bott i Forsvik sen lucia, nu var det vår.
Jag var mobbad och litade inte på någon.
Då stod han där på vår kanten, kanske var det runt påsk, ja det måste det ha varit.
Han såg på mig med de blåaste ögon jag sett och en eldröd kalufs.
Ut över näsan flockades ett gäng fräknar.
Han, detta mästerverk undrade om vi skulle leka.
Jag hamnade i sjunde himlen.
Vi metade gräs i bäcken.
Man tar en pinne och sätter sig på kanten av bäcken sen drar man pinnen i vattnet och drar upp det gräs som fastnat på pinnen.
Vi lade vår fångst i en hög, den som fick upp mest vann.

Till pingst kom han tillbaka till sin mormor och morfar och stod åter igen på gräsplanen bakom mitt hus och log.
Jag flög ut.
Livet var enkelt och jag var lätt som en fjäder.
Håret var blekare men fräknarna va fler och tydligare.
Han log och det gjorde jag också.
Det var bara han som fanns.

Vi gick till kanalen och såg på båtarna som slussades, vi åt glass som hans mormor bjöd på.
Vi cyklade och tävlade och hade hur kul som helst, några korta dagar på lovet.
Till sommaren kom han tillbaka.
Han stod utanför min dörr och undrade om jag ville följa med på älgsafari.
Jag ropade jublande glad att det ville jag.
Vi satt i hans morföräldrars bil med näsorna tryckta mot varsin ruta och glodde.
Och där var de, stora som hus.
Mina första älgar.

Vi höll varandra i handen på väg hem.
Men stirrade fortfarande ut genom var sin ruta.
Jag kunde inte se på honom med så blossande kinder.
Vi stannade och fick varsin glass.
Jag åt min fort, livrädd för att spilla eller göra bort mig, nu när lyckan var total.

Vi körde ägga -gubbens hästvagn den sommaren.
Jag fick köra flest gånger, för jag var bäst.
Äntligen var jag bäst på något.
Det var underbart att se manen flyga på den maffiga ardennern och se det fluffiga hovskägget virvla för varje steg.
Gubben var gammal han luktade häst och piptobak.
Skinnjackan var nött och sliten han log ett tandlöst leende mot mig.
Å än idag känner jag glädje och trygghet när män luktar häst och piptobak, fast det gör ju ingen nu förtiden.
Det skulle gå undan tyckte ägga- gubben men inte så fort att äggen gick sönder.
Jag körde och Markus knackade på och lämnade äggen och tog emot pengarna 5 kr för en karta.
Runt oss satt hela byns ungar på flaket.
Det kallar jag en lycklig barndom!

Men ett sommar lov är kort vår lycka blev ett par veckor.
Vi skulle träffas igen på jul lovet.
Han gav mig en puss på kinden när han for.
Jag grät.
Vi träffades aldrig mer.
För innan jul flyttade vi.
Och jag är fortfarande svag för busiga pojkar med rött hår och fräknar.
Och nu har jag en egen liten buspojke med fräknar även om de inte är så många än.

Ibland är allt inte som det ser ut att vara, tyvärr.

Ord.
Jag älskar dig.
Stora ord, alla vet inte vad de betyder.

Du kan prata med mig när du vill, jag finns här för dig.
Å så kommer den där dagen då man är ledsen och verkligen behöver prata med någon.
Så inser man att orden var för stora, det fanns ingen substans i dem.
Istället blev man förråd och utlämnad.
Stampad på, krossad.
Den som slog kände inte sin vän så väl att denne visste när det var dags att sluta.

Det man trott på och levt med, är en lögn.
Mitt liv har också VARIT så här, men jag har sållat bort dessa människor ur mitt liv.
Jag litar inte på någon längre efter att ha blivit förråd å det grövsta, mobbad på telefon och baktalad.

Det finns alltid människor som är beredda har hugga dig i ryggen med en dolk, så fort du är det minsta svag.
En vecka efter min operation fick jag en hoper sms som kränkte mig å det grövsta. människan slutade inte ens fast jag sa att jag inte orkade, att jag var för sjuk. Jag gick då fortfarande på morfin och div. andra tabletter mot värken och sömnlösheten.
Ju mer jag backade ju värre blev det.
Jag blev lämnad ensam.
Men jag lämnar aldrig någon av de mina i klämm!

Kärlek innebär faktiskt att man står där i regn som i solsken bredvid den man älskar.
Det innebär att man ibland får försaka sånt som är viktigt för en, för att få behålla kärleken.
För att man älskar någon mer än sig själv!
Den starke bär den svage.
Kärlek innebär INTE att den starke står på den svage i ett förhållande.
Det innebär heller inte att man kan ta sig rätten att anklaga någon för sånt man båda bär skulden för.
Kärlek innebär att man ibland får ta sin älskades parti mot människor som försöker förgöra dem.

Om man inte kan detta, handlar det inte om kärlek, utan om själviskhet.
Kärlek kompromissar inte, förhäver sig inte.
Kärleken är tålig och stark.
"den tål och den förlåter... den över smärtan höjd och stark som döden är! ps338 Wallinska psalmboken.

Men hur skall man idagens JAG-samhälle kunna begära att människor skall kunna älska någon annan?
Kärlek innebär ju att man måste åsidosätta sina egna önskningar och impulser för att kunna möta någon annan.
Kärlek idag, för människor är en människa som tillfredsställer ens egna önskningar och behov.
Det handlar inte längre om att ge utan bara om att ta.
När man inte längre kan suga ut mer, åker kärleken ut och in kommer nästa.
Människor i ens liv är lika utbyttbara som en bil eller en micro.

"Jag förstår inte vad som är fel, vad har jag gjort för fel" sa någon till mig.
Det är sunt att ställa sig den frågan, att börja med sig själv, men hur många gör det?

Kärlek är en gåva, den som får den måste förvalta den väl.
Som att hålla ett fågelägg i sin hand, håller man för hårt går det sönder, håller man för löst blåser det bort.

Ibland måste man se bortom det synbara för att förstå.

"..men är det ditt behag att vännen från mig skilja, ha med min sorg fördrag och böj mig till din vilja..." samma psalm.

När tappade vi förmågan att verkligen älska en annan människa och inte bara oss själva?