Oviss framtid.

För snart 10 år sedan köpte vi det här huset.
Vi köpte det därför att vi var tvugna byta skola för Hannas skull.
Jag var mycket tveksam, eftersom jag ville ha ett mindre hus och ett hus som låg mer på landet.

Men vi köpte det därför att det var så nära till skolan för båda barnen.
Jag såg på den eftersatta trädgården, ja det var min åsikt, men någon annan kunde ha sett på den som en lättskött tomt.

Jag frågade maken om han kunde tänka sig hjälpa mig med trädgården och han sa att " jag kan göra det tyngsta" 
Till en början var det svärfar som kom och gjorde det tyngsta.
Han grävde fåran till häcken och han satte den.
Han sågade ner två av de tjockaste kryp enarna.
Urban en vän sågade ner de stora träden jag inte ville ha på tomten.

När stenen skulle flyttas från rabatterna skulle maken göra det sen.
Jag är handikappad så jag kunde inte lyfta bort dem, jag väntade...
Sen rullade jag över dem på en filt och drog bort dem.

Stubbar skulle grävas upp, jag väntade...
Sen började jag gräva med min handspade.
Jag högg av de flesta rötterna med spaden sen kom manken i bästa fall och sågade av eller högg med yxa de andra.
Barnen var med slet och grävde.
Ibland också släkten.

Jag har krupit runt i min trädgård och rensat ogräs, släpandes på min stol så jag inte skulle falla ner i rabatterna för då kom jag inte upp.
Den var också min hjälp när jag skulle resa mig.

Oftast har jag funnit på råd, när jag inte fått någon hjälp.
Igår när vi begravt Gullan stannade jag och såg på altanen.
Det är två år sedan maken tog bort ogräset där.
Nu växer det träd mellan stenarna.

Det är tre år sedan han rensade häcken.
Där växer nu lönn, rönn och björk.
Barnen och jag gjorde ett tappert försök i våras att elda bort ogräset, det var inte så smart.
Delar av häcken dog och ogräset fick ny fart.

Jag och sonen sågade ner tujan som höll på att falla och det döda plommonträdet i höstas, alltså förra hösten.
Nu står de meter höga stubbarna kvar som en sorglig påminnelse om vad jag inte längre klarar av.
Maken har trimmat runt kanter och rabatter en gång i sommar.
Klippt gräset tre gånger.

Det har varit vm, os, finnkamp...

Å jag orkar inte längre.
Det går inte.
Jag tror att om inget drastiskt sker så är min tid i trädgården slut och med den också min tid i hus.
Jag tänker inte sitta och titta ut genom ett fönster som är igen grott för att jag inte klarar av att putsa dem, på en trädgård där ogräset sakta kväver skatter jag satt.
Därför skänker jag bort varenda blomma om någon vill ha?
Maila mig så kan du komma och hämta  mei61@live.se
Det finns smultron, nävor, rosor, klematis, aklejor många är mycket gamla, lungört, små buskar typ trädgårdsprakt try och en rosa ölandstok, salvia, mynta, lavendel....
Har också ädels syren.

Maken vill ha gräs och så får det bli.


Jag har varit en gnatig käring i 20 år.
Jag har bönat, bett, hotat, till ingen nytta.
Igår sa jag till honom, jag har tjatat nästan varje dag att du skall göra plattorna.
" vad är det för mening att göra dem nu innan vintern? och du har inte tjatat jag har inte hört dig säga det en enda gång. Du hittar bara på en massa skit som skall göras"

I 20 års tid har jag skött vårt hem, med liten insats från någon alls.
Tvättar, fått tjata på att få hjälp att hänga.
Strukit fått tjata på att de som fått kläderna strukna skall ta hand om dem.
Diskat, bakat, städat.
Plockat undan efter alla friska i den här familjen, för jag har lessnat på att tjata, böna be och ändå inte få någon hjälp.
Plockat upp från golven sånt andra tappat men inte orkat böja sig efter....
Jag som måste gå ner på knä och sen nästan inte kommer upp.

Ja jag är ledsen när jag skriver denna blogg, jag är förtvivlad.
För vad allt detta säger mig är att de människor jag bor med, som jag servar dygnet runt de älskar inte mig.
De har mig som piga, fnask och allt där emellan.

Jag börjar med blommorna sen skall jag ge bort alla mina saker inne, böcker porslin, linne.