Att göra som Gud vill.

Att göra som Gud säger.
Alla är väl överens om att vi alla har en plan i livet.
Att det är vissa saker vi skall lära oss, när vi är här.
Jag tror på återfödelse.
Jag tror på att uppnå nirvana.

Fast jag bekänner mig till den kristna tron.
Många böcker har skrivits om hur man skall leva.
Hur man skall få allt man vill ha.
Hemligheten är en av de senare i raden av, nu skall jag tala om en hemlighet för dig.
Jag vet inte om livet består av så många hemligheter, det mesta är rätt uppenbart om man stannar upp en stund och begrundar livet.

Det här livet jag lever just nu, har varit svårt.
Det är mycket jag tvingats lära mig.
Jag har lärt mig leva.
Som barn var jag mobbad och vågade inte säga ifrån.
Här om veckan stod jag inför en grupp människor på ett möte om vår bygd
Och vågade säga vem jag är och vad jag tycker. Där var många från bygden, politiker, tjänstemän och folk från höga befattningar i stan.
Och jag vågade säga min åsikt hela tre gånger i en mikrofon.
Det är en lång resa, bara det.

Som barn var jag otroligt rädd om mina saker.
Men det här livet har tagit ifrån mig många av de saker jag älskat mest.
Jag har själv gjort mig av med de flesta av mina älskade böcker.
Jag har lärt mig att också skiljas från det som står mig närmast av allt jag påstår att jag äger, mina växter.
Livet har också tagit ifrån mig mitt vackra hår, som jag var så stolt över.
Min varma mjuka kropp är full av operations ärr och skavanker.
Men det som ändå är jag, min själ det består.
Mitt i allt detta är jag ändå jag.

Livet är så kort, att fylla det med saker och prylar är att förslösa det.
Livet är alla de stunder man njuter.
Livet är en enda lång lektion i att släppa taget.
Att göra som Gud säger.

För när man låter saker gå då kan det komma in något nytt.
Det är så vi utvecklas.
Vi lämnar något gammalt för något nytt.
Jag håller på att lära mig lämna.
För jag vill gå vidare.
　
　
　
　
　

Utomjordingar tror jag inte på, men jag har mött en ändå

VAD VAR DET SOM HÄNDE?
　
Vi skulle åka ut till Tunäs för att titta på L:s hästar.
Så vi åkte på lördagskvällen ganska sent ca 21.35.
Det var fortfarande ljust ute men mulet.
Vi åker in vid Styrsta skylten på riksväg 52.
När vi tar av mot Tunäs står en älg på gärdet.
Jag vevar ner rutna och bölar som en älgtjur om hösten, kon stannar och tittar på oss.
V skrattar.

Vi parkerade där vi brukade gick sen mot huset.
Vi hörde en bil såg den åka ner på vägen till Ö.kohagen och stanna där.
Vi fortsatte.
Vi kom fram till huset ca 21.50.
Jag stannar och tittar på L:s kruka med blommor.
Tycker det är lite lustigt att han har samma rödklöver som jag fått av Eva Buske året innan.
På bus petar jag ner ett par krassefrön i krukan.

När jag står där hör jag ett dovt brummande ljud.
Barnens röster dör bort och jag uppfattar att jag står där ensam.
Jag vet inte vem eller var mina kryckor är.
Jag vet att jag hade fröna i höger ficka och petade ner dem med vänster hand.
Det underliga är att jag inte fick jord på fingret trots att jag minns att jorden var blöt, vi hade ju dagen innan fått 61 mm regn.
Normalt sett släpper jag inte kryckorna utan brukar be någon hålla dem om jag skall göra något.
Men inget utav barnen säger att de tog mina kryckor.
Jag vet däremot med bestämdhet att jag gav kryckorna till någon strax bakom mig.
Jag uppfattar också att båda barnen står precis bakom mig.
(vilket de inte gör visar det sig när ufo sverige kommer ut, de står på vägen)
Men det brummande ljudet gör att jag inte hör dem.
De i sin tur ropar mitt namn gång på gång och berättar vad de ser.
Jag uppfattar att jag står där kanske en halv minut.

Vi börjar sen gå tillsammans mot Tunäs prästgård.
Erik jämrar sig och säger, jag vill åka hem.
Vi fortsätter vägen fram.
Då ser Erik något som han uppfattar som en igelkott och jag säger att det är ju en grävling för jag ser rumpan på den när den korsar vägen.
Det underliga är att kvällen ljudit av syrsor och surret av insekter, men nu är det allamernade tyst.

Vi tittar mot hagen på höger sida där hästarna gått hela vintern men ser att där står en skördetröska och Hanna säger att det är nog inte rimligt att han har hästarna i hagen när han har en så stor maskin där.
Vi vänder och börjar gå tillbaka och jag ser på hagen på motsat sida och säger till Hanna. "Är det där upptrampat i år?"
Nej säger hon det är gammalt.
Vi går ett par steg till sen känner vi hur marken dånar.

En hel flock hästar skenar vilt i en hage ca 500 m bort.
De tar skydd i en dunge av träd.
Hela vägen tillbaka gnäller Erik och vill hem.

Vi ser mot det som en gång var paddock och konstaterar att det måste kostat massor av pengar och tid att göra den och nu är den förfallen.
Vi fortsätter och talar om vilken fin gård det varit…
Vi fortsätter, jag gnäggar när jag känner vibrationerna från hästhovar i backen och skäcken kommer i trav med höga ben rörelser emot oss med honom kommer den brune.
 De hälsar en kort sekund på Hanna vi går till bilen och åker hem.

Väl hemma säger Erik vi såg en älg, en grävling, skenande hästar och ett ufo,
Ja det gjorde vi säger Hanna.
Vi talar inte mer om det för jag fattar inte vad de säger.
När jag gått till sängs sjunker det in det hon sagt.

Jag ropar på Hanna sen jag lagt mig och frågar vad hon sett.
Hon ritar då på ett papper det hon såg och beskriver vad som hände.
Hon säger att de skrikit till mig ett ufo, ett ufo ,men jag hörde inte och svarade inte.
Det var som om jag var där och ändå inte.

Efteråt förefaller det som vi förlorat några minuter men inte mer än en halvtimme.
Jag ber sen Erik komma upp och berätta vad han sett.
Han berättar samma sak men såg också farkosten lämna oss och åka tillbaka ut över sjön.
Båda barnen beskriver undersidan som ett rutnät med ljusare partier mellan de kvadratiska plattorna i mörkgrönt/svart. Det kan vara lampor/lysrör evt sken ett ljus inifrån och genom det ljusare området.
Erik säger att översidan var ljusblå/grå och veckad/ojämn evt som krusningar på vattnet.
Runt ytterkanten på farkosten sitter det starka lampor som blinkar de är små.
På ovansidan finns en kupol i frostat glas.
Hela händelsen uppfattar barnen tog ca 30/45 sek
Farkosten kom från Hjälmaren stannade över oss vid vägen och stod stilla sen lutade den något och for tillbaka samma väg.
När den for hördes ett svischande ljud.
Vi kan efteråt konstatera att det inte hördes några fåglar eller syrsor det var mycket tyst runt omkring oss.
Erik beskriver det som en olustig känsla och han var rädd.
　
MIN DRÖM eller ett minne?När jag lagt mig vaken drömde jag i det där tillståndet mellan sömn och vakenhet.
Jag satt på en låg pall och bredvid mig i ett hörn satt en man på golvet.
Han var kanske mellan 35-40 år.
Han var av medellängd ca 175-180.
Han hade extremt ljusår som stod ut som en gloria runt hans huvud. Det var absolut hår för jag såg hårstråna.
Hans ansikte var speciellt nästan vackert men platt.
Jag tänkte att jag skulle kunna bli kär i honom..
Han flinar åt mig och säger att det är inte möjligt.
Hans ögon var avlånga asiatiska och blå. Hans händer var långa, smala och fötterna spetsiga som om han gått i spetsiga skor hela livet.
Han hade långa ben och kortare överkropp.
Han var klädd i jeansblå byxor och vit tröja eller dylikt med polo.
Han talade med låg vemodig röst.
Han sa att han var från en annan galax och han talade om att de var tvungna att komma.
Jag kan höra hans röst i huvudet.
Jag tänkte undra om jag skall tala engelska med honom.
Han log mot mig och sa att det behövde jag inte.
Jag vet att jag blev förvånad över att han kunde läsa mina tankar.
Han sa att de kallades ljusetsbärare. Han utstrålade kärlek och frid.

Han hade små mjölktandslika tänder i en väldigt jämn storlek.
Munnen var liten med tunna läppar och aningen blek.
Jag var mycket rädd som när man möter ett tonårsgäng en sen kväll på stan och de frågar om man har eld och man vet att man inte har det.

Jag tänkte där fick du för att du var trött på livet.
Men det hände inget mer.
Jag minns att jag står under det stora cirkelformade skeppet och att jag går på en stege in men minns inte att jag gick ut.

Drömmen tog slut där.
Men jag drömmer den gång på gång och är nu rädd för att somna.
Jag vet att han sa något viktig men jag kan inte komma ihåg det.
Jag tror han sa att de skulle komma tillbaka om 2 veckor.
Rummet var ljust utan lampor och golvet var räffligt i ett vågmönster och stålfärgat.
Bakom honom fanns en dörr.
Det är mycket tyst i rummet.
Jag tänkte att dom kommer att göra mig illa, men han bara log och sa att så är det inte.
Jag är glad att det bara är en dröm.
Så här efteråt är det så mycket jag skulle vilja frågat honom.
Om de är så mycket före oss, kanske de kan bota Hannas diabetes och min rygg?
Jag har en känsla av att vi kommer att möta honom igen.
Det är något med tiden, det är dags nu de kommer att komma ofta och flera.
Det är något som kommer att ske.
Kan man fråga saker i en dröm och få svar?
Om dessa varelser kom till jorden kan jag förstå att de tyckte att Jesus hade en gloria. Om han hade samma hår som den här så måste det ha sett ut som en gloria i motljus.
　
Hanna.Vi klev ut bilen vi går mot Lennarts hus.
Mamma stannar vid Lennars kruka med blommor.
Nej mamma sa jag.
Hon böjer sig över krukan hon petar ner något i krukan.
Då hörs ett brummande mullrande ljud.
Jag tittar upp
Jag ser ett runt föremål undersidan består av fyrkanter med mindre avlånga ljusapartier. Som lysrör.
Då säger Erik ett ufo och jag säger ja.
Då pratar vi med mamma men hon är frånvarande och svarar inte.
Vi når henne inte.
Hon står stilla framåtlutad över krukan.
Föremålet står stilla rakt över oss.
Det lutar lite och vänder tillbaka mot sjön. Det for iväg jätte fort.
Men kom sakta mot oss.
När de åkt blev allt tyst och stilla.
Bara mamma pratade på.
　
ErikJag hörde ett brummande ljud och undrade vad det var.
Jag såg inget på vägen utan tittade då upp mot himlen.
Trodde det var ett flygplan eller en helikopter.
Då såg jag hur farkosten vände och åkte iväg ut över sjön.
Det var blått på översidan med lampor runt om.
Ovansidan var vågig som plåten böjts av vibrationer.
Mitt på satt en kupol eller kupa den var bucklig och suddig.
Immig man såg inte in.
Jag tittade på mamma och sa att jag ville åka hem.
Hon bara hummade. Vi gick och jag trodde hon hörde vad jag sa men det verkade inte så. Hon var där men ändå inte.
Vi undrar vart hennes kryckor va.

17 juli 2010

Utomjordingar, ufon mm har aldrig intresserat mig.
Jag har aldrig trott på det.
Men efter händelsen tror jag, nej jag vet.
Jag har också minnes bilder från deras planet.
Hur de lever och en gång sa han till mig att farkosterna drivs med elktromagnetism.
Ett år senare hörde jag en forskare säga att det nog är så på Tv.

Detta är helt galet och jag vill inte att detta skall ha hänt, men det har det.
　

Början till slutet eller början på min framtid

Snälla vänner  har varit här och sågat ner stubbarna och äppleträdet. Det går inte ha fruktträd här, så nära skolan.
Varje dag går någon förbi tar en tur in i vår trädgård plockar några äpplen och kastar dem på fasad och fönster. Jag kan inte skura bort fruktkletet, vi får måla i sommar. Fönstren får jag putsa varje vecka, det är så äckligt.

Det känns skönt att veta att nu är det slut på det eländet i vart fall.

Maken sa också att han ville inte ha rabatter.

Jag ville ha fönster som går inåt så jag slipper stå ute på stege och putsa.

Men min man ville inte ha det så. Ta bort rabatterna så kan vi lägga plattor.

Bra då tar jag bort min älskade rabatt och så lägger vi plattor, så får han putsa fönstren.

Det är ingen lätt syssla för jag måste kolla varje spadtag, för i rabatten finns tusen lökar satta.

Hela familjen blev engagerad i lök letning.
Många tunga kantstenar som jag grävt ner måste också grävas upp.

Ja så här blev det.

Och så här får det vara över vintern.
Jag tog också bort mina rosor The fary.

Det blev en hink med sten från den kanten också.
Jag är tacksam för alla dem som tagit hand om mina älskade växter och gett dem en ny chans att få leva vidare.
En trädgård utan blommor är som kärlek utan kyssar, ingen kärlek alls.
Här och där finns det nu gropar i rabatterna, hål efter växter som flyttat till ett mer kärleksfullt hem.

Här näst måste jag ta hand om alla lökar och påta ner dem och sen börja förbereda för vintern.
Trots allt blir det en höst här.

 Här har jag lagt över för annars blir det katt- toalett

Stubbar att ta hand om..

 

 Aronia bären blandar jag i blåbärssaften.

 Så här fina blev spireabuskarna när jag klippte ner dem i våras.

 Dockkragen är lite tuffsig i år av allt regnande.
Men den Vingade Benveden är helt underbar.

Känner tacksamhet mot rabarbern och all god saft vi fått från dess stjälkar.

 Stackars vinbärsbusken jag flyttade han repade sig inte, hoppas han kommer igen i vår.

 Mitt stora Amerikanska blåbär Vancover gav mängder med enorma blåbär fick nästan 6 liter på en enda buske.

 Emil som är minder och två buskar gav nästan 3 liter.

 Vad det blir av rosenkvittenet vet jag inte. Men jag måste flytta det.
Stod på lappen att det var en liten buske, nu är den enorm och snart ute på garage uppfarten. Om frukten hinner mogna skall jag se om det går att koka kvitten marmelad.

 Här ligger plattorna... markduk för här växer tistlarna högre än hus nästan...
Här skall/skulle det bli grönskasträdgård. Men jag måste revidera det.
Hallon plantor skall det dock bli dem har jag fått av Carina J.

Höst mys.

Kvar att fundera på över vintern är: vill jag bo här?

Vill jag lägga ut en halv mille på renovering?

Vill jag ha hus?

Vad blir bäst för mig?

Ja för en gång skull tänker jag fundera på vad som blir bäst för mig.

Tills dess ha en skön höst dag.







Wild West i Östernärke

Nu har väderstrecken bytt plats, kan det tyckas.
Men så är inte fallet.
Jag var på möte om trygghet i Odensbacken igår, på Askernäs ålderdomhem.
Jag kunde inte hålla truten, såklart :(

Vad är det som händer då?
Inbrott, fortkörningar och mordbränder, kan vi inte göra så mycket åt, vi andra.
Inte heller kan vi göra så mycket år narkotika brotten, även om någon i panelen tyckte det.

Jag kan med en gång säga att jag inte går fram till en full som tänker köra iväg i sin bil och tar ifrån honom bilnycklarna, i synnerhet inte om nyckeln är en skruvmejsel.
Det föranleder ju mig att tro att bilen dessutom är stulen.
Om en människa är full, drogpåverkad har en tjuvkopplad bil  och täker köra full, vad är det då som säger att han inte är våldsbenägen, har vapen och kan tänka sig använda det?
Den här sortens tilltag kräver polis, anser jag.

Men det är så mycket mer som försigkommer.
I sommar har vi som bor på Hugin och Muninvägen haft svårt att sova.
Ett gäng ungdomar har slagit sig till ro på skolans södra sida. Man kör upp sina epor/bilar/mopeder mm via cykel och gångbanorna i området. Någon sätter på en bilstereo, en såndär jag bara kan drömma om att köpa med extra baslåda..

Det dunkar det skriks, vilket är naturligt eftersom dom omöjligen kan höra vad dom själva säger eftersom jag inte hör vad som sägs i vårt hus pga. oljudet.
Det körs fordon på cykelbanor, det går undan ibland.
Dagen efter ligger spritflaskor och skräp på hela sidan av skolan.
Stuprör har dragits bort med bil,(jag hörde det och ringde polisen, dom kom inte)
Man har burnat sönder gräsmattor, sprungit runt med vagnar till maten.


Alltså, jag förstår att unga människor måste få vara och att det måste få låta ibland, men inte varje kväll en hel sommar utan att en enda vuxen människa dyker upp och avbryter.
Jag förstår att det är kul att sladda i rondellen, okej gör det, en gång. Men en hel natt..
vem betalar däcken och bensinen?

Det jag inte förstår är hur det blev så här utan att någon reagerar.
Vi har ringt polis, vi har mailat nämnden, vi har varit i tidningen, vi har mailat skolan, socialjouren...
u name it...
Nu har alla förstått att något inte är bra här ute.
Jag skiter egentligen i gräsmattor, stuprör mm.
Men var är föräldrarna till dessa barn.
En natt hörde vi två föräldrar vid tre tiden på natten desperat gå och ropa sin dotters namn...


Reagerar ingen när barn som inte är 18 år kommer hem fulla?
Nej troligen inte.
För ingen reagerar ju när de kom hem och hade börjat röka i sexan eller fyran för den delen.

På mötet sa en nyinflyttad dam att "så många föräldralösa barn.."  Ja det är sant.
Så många barn som har föräldrar som inte orkar bry sig, som helt enkelt är frånvarande.
Samma ungar som fick klara sig själva efter skolan i 10 års åldern, driver runt idag också.
Det är faktiskt inte ungarna det är fel på här ute, de vet inte bättre.
Det är fel på föräldrarna, man är så in i helvete fixerad vid att köpa saker, att bräcka grannen att man skiter i sin avkomma.
Man renoverar hellre huset är pratar med sina barn.

Kontakt med tonåringar är inget man får gratis.
Det är inget man kan bestämma sig för att fixa nu när ungen är rebellisk och hormonstinn.
En relation bygger på att bli sedd, att man som barn förstår att jag är ALDRIG ensam för mina föräldrar/förälder finns där.
Jag kan berätta allt utan att få stryk, utan att bli orättvist bestraffad.
De regler som mina föräldrar har är för mitt bästa och INTE för deras egen bekvämlighet.

Jag som barn förstår reglerna och mina föräldrar har berättat varför de finns, vad som kan hända om jag inte följer dem, och då talar vi inte hot.
Vi talar om vad som kan ske ur ett samhälls perspektiv, individ perspektiv och evt, rättsliga följder om man bryter mot en lag.
Exempelvis: du måste komma hem innan 22.00.
Varför?
För då är det mörkt, det är inte tryggt ute för en ung tjej att gå hem ensam när det är mörkt och ikväll kan jag inte möta dig.

Ja man måste möta sina barn ibland. Hämta dem...
Dels för att se hur de har det i sin miljö, dels för att skydda dem.
För det är ju inte roligt att ältra det om det händer något.
Varför hämtade jag inte Anna själv? Då hade hon inte åkt med den fulle killen i bilen som krockade....
Det kallas ansvar.

Men Anna kanske inte vill bli hämtad, då får man hämta ändå!
Det finns saker som kan diskuteras och saker som inte går att diskutera, dom ska inte diskuteras.

Lika så ringer man kompisen Karins föräldrar, om man fått veta att Anna skall sova där en fredags kväll.
Bara för att kolla att det stämmer, och att det är okej med resten av familjen.
Det innebär inte att jag inte litar på mitt barn, bara att jag tar ansvar.

Om alla föräldrar med barn som är ute en fredagskväll tog på sig jackan och tittade till dem en enda gång skulle allt bli lugnare här ute!
Om polisen faktiskt kom när man ringer...
Om fältarna gick ett par kvällar här...
Om stan slutade placera människor med alkohol och drogproblem här ute, där polisen inte hinner komma när det händer något.
Då skulle det bli bättre.
Då skulle Odensbacken vara tryggt igen.

Att säga att vi har ca 500 brott här ute medan det är över 2000 i stan säger mig inget.
Hur många brott har vi per invånare?
Då kanske 500 bara i Odensbacken är stort.
Vaför tog man inte med brotts statistiken i hela Östernärke?
För jag antar att de som gör villa inbrott i Odensbacken också gör det på andra orter här eller kör fort, stjäl bensin.... 
Vad får vi då för siffror?

Oviss framtid.

För snart 10 år sedan köpte vi det här huset.
Vi köpte det därför att vi var tvugna byta skola för Hannas skull.
Jag var mycket tveksam, eftersom jag ville ha ett mindre hus och ett hus som låg mer på landet.

Men vi köpte det därför att det var så nära till skolan för båda barnen.
Jag såg på den eftersatta trädgården, ja det var min åsikt, men någon annan kunde ha sett på den som en lättskött tomt.

Jag frågade maken om han kunde tänka sig hjälpa mig med trädgården och han sa att " jag kan göra det tyngsta" 
Till en början var det svärfar som kom och gjorde det tyngsta.
Han grävde fåran till häcken och han satte den.
Han sågade ner två av de tjockaste kryp enarna.
Urban en vän sågade ner de stora träden jag inte ville ha på tomten.

När stenen skulle flyttas från rabatterna skulle maken göra det sen.
Jag är handikappad så jag kunde inte lyfta bort dem, jag väntade...
Sen rullade jag över dem på en filt och drog bort dem.

Stubbar skulle grävas upp, jag väntade...
Sen började jag gräva med min handspade.
Jag högg av de flesta rötterna med spaden sen kom manken i bästa fall och sågade av eller högg med yxa de andra.
Barnen var med slet och grävde.
Ibland också släkten.

Jag har krupit runt i min trädgård och rensat ogräs, släpandes på min stol så jag inte skulle falla ner i rabatterna för då kom jag inte upp.
Den var också min hjälp när jag skulle resa mig.

Oftast har jag funnit på råd, när jag inte fått någon hjälp.
Igår när vi begravt Gullan stannade jag och såg på altanen.
Det är två år sedan maken tog bort ogräset där.
Nu växer det träd mellan stenarna.

Det är tre år sedan han rensade häcken.
Där växer nu lönn, rönn och björk.
Barnen och jag gjorde ett tappert försök i våras att elda bort ogräset, det var inte så smart.
Delar av häcken dog och ogräset fick ny fart.

Jag och sonen sågade ner tujan som höll på att falla och det döda plommonträdet i höstas, alltså förra hösten.
Nu står de meter höga stubbarna kvar som en sorglig påminnelse om vad jag inte längre klarar av.
Maken har trimmat runt kanter och rabatter en gång i sommar.
Klippt gräset tre gånger.

Det har varit vm, os, finnkamp...

Å jag orkar inte längre.
Det går inte.
Jag tror att om inget drastiskt sker så är min tid i trädgården slut och med den också min tid i hus.
Jag tänker inte sitta och titta ut genom ett fönster som är igen grott för att jag inte klarar av att putsa dem, på en trädgård där ogräset sakta kväver skatter jag satt.
Därför skänker jag bort varenda blomma om någon vill ha?
Maila mig så kan du komma och hämta  mei61@live.se
Det finns smultron, nävor, rosor, klematis, aklejor många är mycket gamla, lungört, små buskar typ trädgårdsprakt try och en rosa ölandstok, salvia, mynta, lavendel....
Har också ädels syren.

Maken vill ha gräs och så får det bli.


Jag har varit en gnatig käring i 20 år.
Jag har bönat, bett, hotat, till ingen nytta.
Igår sa jag till honom, jag har tjatat nästan varje dag att du skall göra plattorna.
" vad är det för mening att göra dem nu innan vintern? och du har inte tjatat jag har inte hört dig säga det en enda gång. Du hittar bara på en massa skit som skall göras"

I 20 års tid har jag skött vårt hem, med liten insats från någon alls.
Tvättar, fått tjata på att få hjälp att hänga.
Strukit fått tjata på att de som fått kläderna strukna skall ta hand om dem.
Diskat, bakat, städat.
Plockat undan efter alla friska i den här familjen, för jag har lessnat på att tjata, böna be och ändå inte få någon hjälp.
Plockat upp från golven sånt andra tappat men inte orkat böja sig efter....
Jag som måste gå ner på knä och sen nästan inte kommer upp.

Ja jag är ledsen när jag skriver denna blogg, jag är förtvivlad.
För vad allt detta säger mig är att de människor jag bor med, som jag servar dygnet runt de älskar inte mig.
De har mig som piga, fnask och allt där emellan.

Jag börjar med blommorna sen skall jag ge bort alla mina saker inne, böcker porslin, linne.