Maj kursen och en chock

Så kom våren till Kjesäter och vi skulle åka med ämneskursen till Stockholm.
Vi skulle kompenseras för den utökade arbetstiden.
Och vi skulle få lite mer i lön.
Jag hade ont i magen.
Jag följde inte med.
Jag blev glad för det sen.
Det blev dygnet runt jobb.

Att leta utvecklingsstörda elever i Stockholm sent på kvällen är ingen hite.
Och när det sen kom till kritan blev det inget extra lönepåslag.
De drog av för hotell och gud vet allt.
Det slutade med att jag som var hemma fick mer i kuvertet än de som åkt.

Jag blev beordrad att hämta en kastrull soppa i köket och bära den upp till stallet.
Så de skulle få något att äta när de kom hem.
Det var 20 liter soppa och jag bar den.
Hur jag skulle fått upp 20 liter soppa till stallet utan hjälpmedel vet jag inte.
Det var glada ungdomar som kom från Storstaden.
Några hade hälsat på sina föräldrar eller fått besök.
Gröna Lund hade varit jätteskoj, det tyckte alla.

Så blev en av oss tjejer sjuk.
Jag och hon hade hand om väckningen den här morgonen men hon kom inte.
Jag knackade på dörren och fick mitt livs chock!
Tänk vad lite smink kan göra för utseendet!
Hon öppnade i ett genomskinligt nattlinne.

Näsan var enorm.
Huden grå och håret spikrakt och grå blont.
Jag stod bara och stirrade.“
Ja den som det visste.

Hon hade lockigt hår i vanliga fall.
Ögonen var stora och blå nu var de grå.
Hyn var rosig och skär nu var den också grå.
Näsan dolde hon med ett par enorma glasögon.
Hur hade hon lyckats med denna förvandling från ankunge till svan?
Linser, ett par glasögon, lite rouge och Foundation och mycket mascara och eyeliner.
 En locktång och något mer kanske?

Mitt liv fick ett nytt perspektiv.
Jag la hela lönen på smink från och med nu!
Jag mötte viss kritik men det rann av mig.
Ingen kritiserade ju henne.

Så blev det maj och våra elever for hem.
Istället kom Majkursen.
Det var pigor och drängar som behövde en månads semester.
De var utslitna och vingklippta efter år av hårt arbete.
Nu var vi ny grupp som skulle jobba.
Anders kom som skolassistent.
Dave, Danne och Kenneth från kurserna på skolan började.

Maud från Katrineholm kom också.
Maud och jag fann varandra och hade många trevliga kvällar i vindskyddet uppe vid bokskogen.
Vi köpte lite vin och lite ost och några kex.
Klart det var förbjudet att dricka på skolan men det var så lite vi drack så lite högst ett glas var.
Men oftast var det kaffe på termos och tårta vi smällde i oss i vår ensamhet.

Vi hittad på mycket bus.
Vi hade jätte skoj med Dave och Danne.
Majkursen var rolig men det krävdes mycket mer jobb
.
En av tjejerna hade hemlängtan och kissade ner sig varje natt för att få åka hem.
Vi bodde i tvättstugan.
En elev kom från en låst avdelning på ett mentalsjukhus och skulle Nu vara hos oss.
Han var stor och tog plats.
Jag skall erkänna att jag var mycket rädd för honom.
Av någon anledning lyckades han strunta i sina mediciner och löpte amok.

Jag kom med en tjej i rullstol till frukosten och hörde ett brak.
Han hade lyft hela frukost bordet på raka armar och slängt ner det ingen.
Några av eleverna var rikemans barn som varit undangömda.
De hade aldrig fått nya kläder.
Så var det med en kvinna.
Hon fick sina första nya kläder på skolan.
Jeans och tröja.
Hon blev så glad att hon sprang över hela skolan och tjöt av glädje.
Det är fickor på jeansen, fickor hurra!!!!

Men vår lilla sängväterska hon fick åka hem till slut.
Hon hämtades av två trötta föräldrar som väl tänkt sig en semester på tu man hand efter 30 år.
Men snälla du skall du inte försöka stanna, sa Ulla E.
Nej och nu snackar vi inte mer om det, sa det lilla trollet.
Hon reste med ett leende på läpparna.
Jag saknade henne.

I många år brevväxlade jag med flera av mina elever, ja det gör jag fortfarande i alla fall två av dem, varje dag via mailen nu.
Att jobba med människor är ett livslångt åtagande.
Du kan inte skaka människor av dig och gå vidare.
Man blir berörd och fäster sig vid dem.

Man har en historia tillsammans och den är värdefull.
Jag bär alla mina vänner med mig hela livet som smycken runt halsen.
Jag tänker på dem även om vi inte längre har kontakt.
De är en del av mitt liv.
Mitt liv kan jag inte glömma.
På gott och på ont.
Men mina vänner är pärlorna på vägen.vad glor du på” skrek hon.