SAMIRA en häst att oroa sig över

För en vecka sedan fick hon ett sår i pannluggen en flärp var bort skavd och vi fick sår behandla. Vi vet inte vad som hänt eller ens när.

Hästarna har bytt hage och det gick inte. Samira gick från att vara lite orolig och stressad till helt förtvivlad och skräckslagen eftersom hon på väg till och från stallet inte ser sina kompisar.
Hon blev omöjlig att rida, gick inte ens att få in henne på ridbanan. Hon blev farlig att leda.
I samma veva försvann åringen från gården och det var den hästen hon pratade mest med.

Diskussionerna gick höga i familjen. Vi hade två val antingen flytta henne eller ta bort henne.
Jag ringde Na tränaren vi tidigare haft ute som i princip sa att det bästa var att ta bort henne.
men det gjorde ont.

Så vi kollade runt hörde med vänner och bekanta och så bestämdes det i går kväll att hon ska till Carro.
Carro har fyra egna hästar och hon har dem på lösdrift. vilket vi tror blir en trygghet för Samira.

Vi fick kämpa en stund innan vi fick in henne i transporten. Hon var orolig tills bilen började rulla.
Vi satte henne på box över natten med annan ponny som sällskap och de andra hästarna utanför. det blev en massa gnäggande, så mycket att vi alla är lomhörda ikväll. Samira dansade runt i sin box orolig men hon kan i alla fall se ut. I morgon blir det hage med ett par kompisar från nya flocken.

 

 

Vi hoppas nu av hela vårt hjärta att vi tagit rätt beslut. Vi tackar också familjen Nilsagård för den tid som varit och ett särskilt tack till Pappa Lars på gården jag tror Samira kommer sakna honom.

Tillbaka till sommaren 1992

I Torsdags var jag till min sjukgymnast George. Jag har haft väldigt ont i ryggen i 2 veckor. Känner en knöl bredvid ryggraden på höger sida stor som en tennisboll. den känns inte med handen, mer än att området är stenhårt men när jag ligger ner med benen uppdragna känns den tydligt. Jag tränade ändå i torsdags. Var rätt okej efter. I fredags tog jag morfin för att kunna ta mig till vårdcentralen. hade fruktansvärt ont i ryggen över knölen. Pratade med en ny läkare och vi diskuterade vettig smärtlindring utan morfin.

Det känns rätt trist som ni förstår att se framtiden an i ett moln av morfin för att klara av att gå ur sängen.

V bestämde att jag ska få en ny medicin som får kroppen att öka på serotonin framställningen så jag kan få smärtlindring.

I går kväll var det jävligare än på länge och jag fick släpa höger benet efter mig dubbelvikt så ont hade jag men bestämde mig för att härda ut med bara Alvedon.

Vaknade kl 7.00 i morse av att det brann i benen ända ner i vaderna som var hårda som sten. Kunde nästan inte gå på toaletten.

Maken jobbade och tja det fanns liksom inga alternativ.
Provade att ligga kvar -gick inte.
Provade gå ner och äta frukost -det blev årets snabbaste frukost för jag kunde inte sitta.
Så i dag -igen har jag tillbringat dagen i soffan liggandes.
Jag har nu på eftermiddagen ont i ryggen det brinner och det drar som om något är för kort.

Smärtan strålar ner i benen på båda sidorna ner i hälarna sen brinner hela fötterna som om jag går på glödande kol.

Jag är trött och ledsen.
I går hade jag ett hopp om ett värdigt liv.
Idag funderar jag på om detta är slutet.

Trots morfin är smärtorna inte av den karaktären att jag står ut med dem. Fönstret står öppet och fåglarna kvittar och jag funderar allvarligt på att hoppa.

Vad är det jag har i ryggen?


Å rubriken då? Jo sommaren 1992 hade jag och Kim nyss träffats vi åkte till Göteborg. Jag hade då samma smärtor ner i benen och Kim brukade göra en Göteborg på mig vilket innebar att han knådade loss vaderna igen så jag kunde gå. Det gjorde djävulskts ont men var nödvändigt. 21 september det år genom gick jag en diskbråcks operation, och det är sviterna efter den som jag nu får lida för. Den förbannade ärrvävnaden  har varit stel i åratal men efter fotleds operationen förra våren i april har muskler, ligament, senor och nerver fått ändrade förhållanden då jag nu kan gå bättre och fotleden är upprättad.

Så jag har samma smärta men på ett annat ställe.

Så "slå mig hårt i ansiktet så jag glömmer att jag lever skjut mig här och nu. Ni för göra vad ni vill om jag slipper en dag till...""

Vår ute och ett hav som svämmar över

I dag sken solen och värmen slog emot mig i dörren.
Jag kunde inte motstå att gå ut med rollator och hoppet om att orka göra något.

Jag satte mig i solgasset vid garaget, en helig plats för där satt alltid min far och jag när han hälsade på.

För 15 år sedan köpte jag ett paket scilla av sorten rysk blåstjärna och en påse vår stjärna blå.
I dag 15 år senare har de spridit sig som ett vattendrag.

Det har blivit några påsar andra lökar genom åren men de har inte riktigt samma överlevnads förmåga.
Av Susanne Willén fick jag en tose vårlök det tog några tiotal år för den att komma igång.

I höstas grävde jag om en rabatt med massor av vitsippor i, jag var rädd att det nu i år inte skulle komma några , trots att jag nogsamt stoppat ner rotbitar jag fått upp.
Ja i år är det i alla falla en matta av vitsippor och det är jag tacksam för.

Jag känner inte så mycket glädje, vilket beror på att jag inte har så mycket att vara glad för, men rosa vår stjärna gör mig lycklig och rosa lungört.

Nu ska jag sätta mig under påskliljornas flor vid köksbordet och dricka en kopp kaffe.

Att sitta fast i kaklet

Jag kunde inte i min vildaste fantasi föreställa mig hur det är att vara orkeslös. jag har en liten rackare i huvudet som alltid har jagat på mig. gör det och sen det och res på dig nu...
Han hörs inte nu.
Jag tänker borde stryka, sen är den tanken borta.

Allt jag gör går hundra gånger långsammare.

Röster äter i huvudet så jag orkar bara inte vara kvar i rummet.
Svårt att ha folk omkring mig, får ångest direkt.

Tittar på tv, men förstår inte handlingen.

Glömmer vad folk säger.

Inget är roligt längre.

Allt bär emot.

Jag har ont fast jag dubblat dosen smärtstillande.

Sover inte på nätterna.

Någon som vet hur man tar sig ur detta?


Tog mig i alla fall ut med kameran i trädgården.
Ser hur det formligen exploderar i rabatten från de ena dagen till den andra.

Men det känns som det kvittar.
Hittar inte glädjen.

Har i alla fall satt ut mina petunior i dag så de vänjer sig vid vädret.

Har tvättat och putsat alla vinterskor.

Pratat lite med tanten som går förbi varje dag och tittar på mina blommor i rabatterna.

Jag var ute i helgen och krattade bort ca 1 dm barr ur rabatten. granen och tujorna mer eller mindre dog i sommarens torka barren kväver allt under dem.

När man är arbetslös står livet stilla för hela familjen.
När man är sjuk är det lika illa men man ligger också andra till last.

Man känner sig hudflängd och oskyddad.

Ångesten trasar sönder själen.
man förstör livet för sina barn.

Gud hjälpe mig.

svenska akademin mitt förslag

Snille och smak? snille spekulerar...

18 stolar.

Kristina Lugn   kan ju sitta kvar
Carolin af ugglas
Claes Östergren sitter kvar.
Göran Greider
Bob Hansson

Magnus Uggla.
Herman Lindkvist
Björn Ranelid
Kerstin Ekman

Barbro Lindgren
Ernst Billgren
Torsten Flink
Peter Englund sitter kvar
Jan Guillou

Fler kommer jag inte på.
men med denna uppsättning snillen kommer det i alla fall aldrig bli tråkigt på mötena.

Samira 3

Skräcken den dagen hästen linkade fram i hagen halt på tre ben som det såg ut.
Vi ringde flera veterinärer men de svarade inte eller så var de rätt otrevliga. Till slut kom det en kille från Närke veterinärerna. Han var både trevlig och kunnig.

Skräck 2 när han ville ta in Samira i stallet för att kunna undersöka henne.
Samira blir hysterisk ensam inne. men det gick.

Någonting har hänt, vi vet inte vad men plötsligt var hon halt öm i frambenen som var varma och hon hade ett sår mellan frambenen. Hon hade också gallor på ena bakbenet.
Hon går ensam i hagen även om det finns hästar runt om.
Ingen vet vad som hänt.

Fotona vi tog på hennes underliv och skickade till veterinären är nu på väg till en expert i Tyskland. Flärpen är inget som stör henne, men vi vill alla veta vad det är för ingen veterinär vet vad det är vi tittar på.

Samira fick antiinflammatorisk medicin (som hon älskar) för frambenen, vi smörjer den stela muskeln mellan frambenen med liniment och baddar varje dag med varmt vatten. Om några dagar ska vi skritta igång henne igen.

Till följd av alla veterinär besök är hon nu misstänksam mot nya bilar och människor.

Vi ska snart kolla masken för i april skall hästarna byta hage. Vi känner en viss oro för det eftersom Samira är en känslig själ (sa veterinären).

Hanna leker långsamma lekar med henne i paddocken så att hon rör lite på sig varje dag. Hon följer Hanna utan grimskaft och går bredvid precis som en väluppfostrad hund.

Hon är väldigt egen men det är charmen med henne.

När det inte längre går.

💓💓💓

Nu är nu, inte igår inte i morgon.

Mindfulless.

Jag vaknar med jämna mellanrum varje morgon från ca 03.00. Vid 7.00 tiden går jag upp då är ångesten så fruktansvärd att jag tror jag ska dö, där och då på fläcken. medan maken snusar sött bredvid ovetandes om kampen som rasar i mitt huvud.

I köket med en kopp kaffe och en knäckemacka lugnar det ner sig, allt medan tårarna rinner ut för kinderna.
Hur ska det bli?

I dag sökte jag hjälp på vård centralen. kunde inte ens sluta gråta där.
Jag mötte förståelse för min situation, tack! <3

Jag har fått en tid till en kurator i morgon till en doktor med tid för mig mer än 10 min nästa fredag(om 10 dar ungefär)
sköterskan jag träffade ska prata med både doktorn och kuratorn innan, så jag slipper dra allt igen.

Jag behöver mer smärtstillande och hjälp med mitt liv.

Kanske är det hästen som fått oss över kanten. Ingen struktur kvar, plötsligt är det fullt med hästskit i hela huset och stall och hästpylar översvämmar kök, hall och tvättstuga. Om Hanna vill åka till pojkvännen är det vi som ska sköta hästen.
Därför har hon fått vara hemma och tagit hand om den själv i början.

Jag behöver hjälp, maken behöver hjälp. Hanna behöver hjälp.

Jag har varit navet i vårt hem. men utan nav rullar inte hjulet.