När minnena är närmare än framtiden

 

Man kommer till en punkt i livet där man inser att man levt längre än man har kvar att leva.

Jag vaknade i morse med en katt på bröstet, en svart spinnande liten boll som ville bli kliad på magen. Det är nu tid. Åh ändå svävar minnena tillbaka till min ungdom. Jag somnade i natt någon gång efter 04.00 och hade legat vaken och tänkt på Kjesäter, Vilken lycklig tid det var. Vi va alla lyckliga, just i livets början. hela långa livet låg framför oss. Men för några tog framtiden slut där.

 Jag kände mig vuxen endast 17 år gammal när jag började jobba på ämneskursen som assistent. Jag hade ansvar för 20 funktionsvarierade unga och gamla. Vi va fem som jobbade. men jag var inte som dem. Jag har aldrig varit som alla andra någonstans i hela mitt liv. Då var det ett bekymmer, idag är jag glad att jag inte är som alla andra. 

Jag var rädd och osäker, vågade inte riktigt ta för mig av livet. Det gjorde andra så bra. 

Jag har däremot fostrat mina barn till kritiskt tänkande och som lärt sig se saker innan de händer. Det gjorde jag, såg hur det skulle bli utifrån vilka val jag gjorde. Det gjorde inte andra. 

Så nu sitter jag här i morgondimman och funderar på livet.

Varför blev det som det blev? Vad kunde jag gjort annorlunda. För i stunden har jag aldrig haft några val, i alla fall inga jag sett, trots min förmåga att se på saker från alla synvinklar som finns att tillgå.

Vad är det som styr livet. är det slumpen? Eller är allt förutbestämt? Hur kan jag påverka mitt liv? är vi frö för vinden? Än blåser vi hit än dit?  

Hur hade mitt liv sett ut om om exempelvis Conny inte dött? 

Hade det inte blivit någon konfirmation om Eilertz Fryland, vår rektor på Kjesäter dött tidigare?

Om vi inte krockat i Linköping när jag var 2 år hade jag då varit frisk i dag? Men nu blev det inte så för jag satt på armstödet mitt i bilen, en gammal raggarbil och när vi krockade flög jag rakt mot rutan och min mamma slet tag i vänsterfoten och drog mig tillbaka. Det i sin tur slet sönder min höft och min ländrygg, vilket har orsakat mig stor smärta sen dess. har dessutom intryckta revben och en död lungspets efter olyckan.

Ingen såg mina skador, jag var ju ett barn och kunde inte gå sönder. Men det har påverkat mig hela mitt liv.

Om jag inte åkt och hälsat på på Kjesäter och träffat Karl-Erik hade jag aldrig vågat söka till fritidsledare utbildningen. 

Sen är det det här med vänner och äkta hälfter. Det sägs att man ska byta partner tre gånger i livet för att matcha sin egen utveckling, kan med en gång säga att det är inte min stil.

Vänner däremot har kommit och gått.

Min allra första vän Anette tappade jag kontakten med när vi flyttade från Storebro. Hon var här en sommar och vi var så olika att jag inte ville vara hemma. Då var jag 7 år.

Sen blev det Mia i tonåren hennes familj var sommargäster i Brevens, från Stockholm. Hon såg sig alltid lite finare än oss andra. Det är värre i dag. 

Den längsta vännen jag haft är Maud. Den vänskapen tog slut då hon alltid hälsade på oss och stannade hela dagen men aldrig ville att jag skulle hälsa på henne. Det spelade ingen roll så länge jag var frisk men ju sämre jag rör mig och ju ondare jag får när tidens tand gnager på mina ben desto mer undviker jag folk som bara vill utnyttja mig. Ingela är en vän jag hade i Stan i 20 års åldern, vi försvann åt varsitt håll och träffades igen pga en dödsannons, vi träffas fortfarande. 

Sen blev jag vän med många när vi flyttade hit. Var med och startade föräldraföreningen men det slutade också med att det var jag som rodde runt hela grejen. När jag sa ifrån dog den.

Hade en vän i Janette, ungarnas kompis mamma. Vi hade rätt kul. Men så vände hennes liv och de fick sälja gården och flytta till stan. Hon mådde sen inte så bra och det slutade med att hon avslutade sitt liv.

Sen blev det Hanns skolsyster. Hon gjorde mycket för min dotter och vi fann varann.

Så nu sitter jag här och funderar på var gick det fel?

Vad blev min uppgift i livet?

Så i dag är minnena roligare och mer färgsprakande än de framtid jag inte kan se.

Ålderdomshemmet hägrar inte.

Kan känna en viss avundsjuka(något jag aldrig haft problem med) när äldre än jag springer maraton, när man i tidningarna skriver att 60 är det nya 30. Herre gud jag vaknar varje morgon och kroppen skriker att jag är 80 år och kommer vara död i morgon. 

men själen blir som Elisabeth sa (96 år) aldrig äldre än 20 år.

Själen kan inte riktigt förlika sig med kroppens totala förfall. Själen hoppas nu på ett bättre liv efter detta. Jag har redan bestämt vad jag ska göra då.

När alla mår skit

 

Som mamma är det din uppgift att se till att alla mår bra, även om du mår skit själv.

Så i dag har jag städat fast jag nästan inte kan gå. Fast jag vaknar varje natt med panik ångest över att vi inte har pengar att måla huset.

Jag hamnar ständigt i konflikter för att jag är för snäll. Eller för att jag tar en genväg på grund av min smärta.

I vår familj kan vi inte längre umgås. vi sitter helst i var sitt rum.

Hanna vill dock att vi alla ska vara en normal familj och umgås. Det är en omöjlighet.

Dels för att Erik antingen inte är hemma, eller har Isse här.

Jag försöker vara så omtänksam jag kan mot alla men såklart går inte det.

För säger jag ja till en i familjen så går den andre sönder och vise versa.

Hela mitt liv har jag varit rädd för konflikter, det är jag fortfarande. men tvingas ändå stå mitt i dem varje dag.

Det är någon som inte kommer ner och äter när vi andra äter. Någon som inte kommer hem i rimlig tid.

Någon som går sönder om det inte fungerar eller om något inte blir som den tänkt.

En smiter ständigt undan, och lämnar all matlagning till sin dotter. Jag smiter också för jag har absolut ingen ork kvar. varken fysiskt eller psykiskt. Och den jag är gift med förstår inte det.

Det finns helt enkelt ingen för någon. Familjen har gått sönder. Den helande länken(jag) har gått så fullständigt sönder i kroppen att själen inte vill mer. Varje dag är en kamp.

I dag har jag så ont att jag tagit alla mediciner jag har och det är ändå en outhärdlig smärta i ryggen.

Höger benet vill inte följa med. Jag vet inte vad det är som gör ont, om det är en bristning i ärrvävnaden som vuxit in i durasäcken och förtjockat nerverna eller om det är en muskelbristning.

Jag är våg och behöver lugn och harmoni, jag brukar sprida lugn omkring mig. I bland genom något så enkelt som att baka. men jag kan inte baka längre, händerna och nacken håller inte.

Jag brukar läka genom att gå ut i min trädgård men det ger mig ingen glädje längre då jag inte klarar av att sköta den eller att göra det som måste göras. 

Det finns inget kvar bara en rädsla för att det ska bli värre än så här.

Det blir värre varje dag.

Jag funderar allvarligt på att skaffa mig en lägenhet i Vivalla.

Jag bodde där på 80-talet och älskade planlösningen på lägenheterna där.

Jag längtar till den tiden då jag städade en gång i veckan helt i onödan för det var aldrig skitit inte ens dammigt. Jag längtar till när man stänger dörren och möter sitt hem som det var när man gick ut.

Mitt hem var lugnt, fridsamt och jag älskade min lägenhet. Jag hade balkong, som jag aldrig satt på men som jag hade öppen om sommarkvällarna.

Det var en annan tid.

Kanske är det så att man längtar efter något som gått förlorat, årtionden tillbaka.

Kjesäter

 Det har blivit så att jag av olika anledningar börjat tänka mycket på min tid på Kjesäter.

Jag hittade FB gruppen jag började prata med några jag kände sen förr.

Jag kom till skolan som elevassistent. Jag kom i råttsvansar, volangkjol och spetsblus. För det var den jag var då. Man ville vara tant. Jag ville se ut och vara som Dolly Parton. 

Jag var livrädd. Men det blev under de här åren på skolan som jag blev jag. Borta från mina gamla föräldrar, borta från den lilla bruks orten.

Till gemenskap, till långa promenader, till ansvar. Min moral var hög, det fick jag lida för.

Det hände så mycket under de här åren. Jag kan säga att jag fostrades in i ett kritiskt tänkande. Jag lärde mig ifrågasätta. Vi läste i en av kurserna boken "Ej tillsalu". Om kommersialismen, hur den stjäl vårt jag, hur den smyger in i våra hjärnor och hur marknadsföring fungerar.

I tv programmet leka för livet fick vi se hur de stora jättarna skulle marknadsföra först smurfarna och sen grease. Det var chockerande. jag gillade aldrig den filmen efter det.

Det jag lärde mig den här åren har jag haft nytta av hela livet, men inte längre. Eftersom hela världen lever för konsumtion. Man bygger hela sitt liv på vad man äger, inte på vem man är.

Jag konfirmerades där och fick för första gången tillhöra en kyrka. Eilertz blev min mentor och Maggan Bron såklart.

Vi utropade Kjesäter till en atom fri zon, för det var mitt i kärnkraftsdebatten.

Vi åkte till Uppsala och deltog i Kristus för fred. En manifestation med fackeltåg till domkyrkan.

Det fanns ingen rasism. 

På vår skola var vi en enhet och grupp en individ. För det mesta. men å andra sidan var jag mer med vinter kursarna än min egen spräckliga, konstiga klass.

Jag smälte aldrig in i den klassen. Jag mådde bra med vissa och hade fullständig panikångest med andra.

Grupparbetena var en katastrof då somliga elever inte bidrog med ett enda ord. Andra elever var där som p34, dvs man gick på skolan i stället för att avtjäna sitt sista fängelse år.

Dessa människor var säkert jätte bra, men alla hade verkligen inte slutat ta droger. Tänk att man på 80-talet sen släppte in dem på fritidsgårdarna??? inte klokt.

jag lärde mig mycket om droger då jag och A gjorde ett specialarbete om stiftelsen Vallmotorp. Men det är en annan berättelse.

Tack Inger, Erika, Karin, Magnus, Thomas Sass, Annika, Tuula, Dave, Kicki, Susanna, "farbror Sven" Käre Bengt Alm (som tog livet av sig) och alla andra som spred ljus i mitt liv på Kjesäter.

Ni finns i mitt hjärta som dyrbara ädelstenar.

Kanske är det så att gamla vänner ändå är de bästa, trots att åren skilt oss åt?

Ha det gott i vår solen

vinsten

 Det var  i tvåan på Kjesäter. Vi satt på caféet under bron i Vingåker.

Det var jag, Torben, Åsa och några till. Torben spelade ofta på trav och fotboll. Den här förmiddagen frågade han oss om vi skulle slänga ihop en rad till lördagens Engelska matcher.

Killarna var med och jag också. Du får säga vilka du vill ha sa Torben. Jag lyssnade på vad klubbarna hette och det råkade bli 12 tvåor. Hm sa Torben den här måste vi gradera, det är sällan det blir 12 tvåor...

Vi betalade och Torben lämnade in raderna. Det blev ganska dyrt för vi hade garderat så många matcher.

När helgen kom och jag åkte hem, då hade jag redan glömt vårt tips.

Men på lördagen ringde Torben till mig och med en nästan exalterad röst berättade att vi vunnit, på mina 12 tvåor. Jag har aldrig blivit så lycklig i hela mitt liv. Jag hade tvingats köpa utrustning till fjällresorna vi skulle göra. Jag låg efter med betalningen för maten och böckerna och terminsavgiften till skolan.

Några dagar senare kom Torben med en stor sedelbunt. Vi gick upp på sektionen på Gläntan. Rensade bordet la ut alla tusen lappar och hundralappar. Sen plockade vi en i tag och gick runt bordet. Ungefär som man sätter i hop ett kompendium(innan datorn fanns). 

Det blev 17500 kr rakt ner i en fattig students kassa.

Jag tog bussen in till Katrineholm och köpte det där guldsmycket jag sneglat på så länge. Det var en droppe i form av en pärla infattad i guld. Sen betalade jag för mig på skolan och köpte det jag behövde.

Torben var speciell, han var en av de vackraste män jag sett. han var mild och snäll. Han bodde hos sin mormor i Halmstad och hade en flickvän och ett barn. Jag tror ingen annan av killarna i klassen hade kommit på att erbjuda oss tjejer att vara med på tipset, det är en så typisk manlig grej.

 

Ensamhetens förbannelse.

 

Vi har alltid varit ett folk som varit lite enstörigt.

Men nu har covid pandemin gjort oss fullständigt isolerade.

Här sitter vi nu mellan fyra väggar månader efter månader.

De unga struntar i restriktionerna, jag ser det på min son som träffar några få vänner men han träffar i alla fall folk.

Dottern har knappt  varit utanför dörren sen skiten började. Visst vi åker till USÖ och vi går på möten.

men praktiken fick hon gå hem från när det blev omsättning på folk där. Dottern har diabetes typ 1 och där dör var fjärde som får covid.

Jag har astma liksom sonen och ingen i familjen är ju mager, inte ens katten som lagt på sig i vinter.

Vi är ensamma. Nu träffas ungdomarna inte ens sina klasskompisar. Sonen säger han håller på bli galen av att sitta 8 timmar framför datorn på zoom möten.

Den digitala revolutionen tog två kliv framåt. Nu facetimear mormor också (inte vår hon är död).

Men en klick av oss orkar inte längre.

Så blev det för en här i byn, han valde att avsluta sitt liv en kall blåsig vinternatt.

En enstöring stod det på flashback forum. men ingen ung människa väljer att vara enstöring.

Det är många unga i vår by som står utanför gemenskapen.

Dessutom är det mycket skitprat bland de unga. man stämplar varann man dömer varann och man ljuger rakt ut om varann.

utan att fundera på vad konsekvenserna blir.

Det är så lätt att lura av en tjej några halvnaken bilder med motiveringen du är så snygg. Sen lägger man upp dem på nätet eller skickar vidare i chatten till alla och kallar henne hora.

Hatet mellan tjejerna är också ett lidande för alla parter. Den här veckan får du vara med nästa är du hatad.

Man ljuger om allt möjligt, att man blivit tafsad på, misshandlad och slagen. 

Hatet växer du har sagt det här, gjort det här. Du blir utfryst. 

Nu vet vi vad som kan hända även här. med det inte sagt att det var så för han som avslutade sitt liv. men det finns fler ensamma och ledsna ungdomar i vår by.

DET FINNS INGEN DÄR ATT LITA PÅ.

Så nu är frågan, vill du vara anledningen till att någon tar livet av sig. för nu vet ni att det kan hända, ingen vet vem som har dessa tankar.

Vore det inte brätte att alla fick vara med och att man accepterar varann som man är med eller utan diagnoser, konstiga beteenden mm. 

För jag vet att rädsla kan göra så mycket konstigt med ens beteende.

Rädsla kan göra dig dum i huvudet, så du inte klarar skolan. Rädsla kan få dig att ljuga.

Rädsla kan faktiskt få en att göra vad som helst.

om vi inte vore rädda för varann skulle alla må bättre.

Mobbing och kränkningar förföljer en hela livet. Det sitter varje vecka människor i Malous tv soffa och berättar just det.

man blir aldrig människa mer. man litar aldrig mer på någon. Det gör inte jag heller.

Rätt som det är hugger ens bästa vän en med ett svärd i ryggen som det tar månader att läka från.

Det drabbar unga och det drabbar vuxna. Men oftast alltid någon som varit mobbad förut.

nu är vi ensamma i ett kollektiv ensamhet med hela världen.

Snart är det vår.

Möt varann med kärlek och omtanke.

inkludering istället för exkludering. 

å snälla sluta kalla tjejer för horor. Sluta frysa ut varann. Vi behöver varandra nu och för alltid.

Gråtmild och vandrandes på minnenas gata.

 

Jag har nog aldrig i mitt liv varit så gråtmild som nu. Det märks särskilt när Hanna och jag tittar på julfilmer och gråter ikapp i soffan. Men det är mycket som rör mig till tårar.

jag har sett mycket på TV i jul. Flera av programmen har på olika sätt berört åren under min uppväxt. Det trygga 70-talet och det glada 80-talet. Nej det kanske inte var så tryggt i världen men jag hade det gott hemma. Som kriget mellan mellofolket och proggen. Jag var dansbands unge som hängde på dansbanorna runt omkring Brevens. Högsjö folketshus, Hasselbacken, Vingåkers folketshus och till och med där när det var gammeldans. Va? säger du, men det fanns inte så mycket annat roligt att göra. I samma veva drog man igång FAMN artister mot narkotika och sen kom våga stuffa. 

I dag sitter min dotter med Tinder appen och glor, "swaipar" hit och dit, det är alltid något fel på dem hon får upp. Han ser inte klok ut, han har ett ölglas i handen, han har inte tvättat sig på det här sidan midsommar osv. Hittar någon att prata med ja då frågar han om de kan ses och ha sex. 

Allt ska gå så fort nu för tiden. Vi dansade och träffades nästa dans och dansade igen. Man hade några man gillade och var kär i (som Päron) som alla va kära i. Och så dem man älskade att dansa med.

Jag älskade att dansa med Henry Sarholm. Min finnspångare, har ingen aning om vad han hette och en kille med stort rött hår från Högsjö som jag glömt namnet på. Han och jag dansade alltid polka, det gick så det rök över dansgolvet och fötterna flög fram, nuddade nästan inte golvet. Jag älskade det. Första kyssen fick jag av Eilar Granström, jag och Mia gick för bi när han tog mig i armen och kysste mig. Sen va det inget mer med det. Han var skit snygg såklart. honom har jag dock aldrig dansat med.

Sen fanns de där killarna som man bara drömde om som Micke i afganpälsen och Sopis såklart. Fast han ansågs som lite farlig. Han frågade faktiskt om jag skulle hänga med hem till honom och lyssna på Wienerfilharmonikerna under Herbert Von Karajan, det vågade inte jag. men ända sen dess har jag varje nyårsdag sett Wiener konserten på TV, Tack Mats. 

Min största ungdoms kärlek hette Ola. Honom var jag faktiskt ihop med i 2 år lite senare i livet. Jag förstod honom inte då, men nu med ett helt liv emellan förstår jag honom och vad han behövde, eftersom jag har erfarenhet nu.

Så började jag på Karro. Skräckslagen och totalt lost i den miljön. I min klass gick Lasse L-holm så fruktansvärt söt. Stefan Billinger satt bredvid mig i maskinskrivningssalen jätte snygg redan då. Han va vass på maskin också vilket jag aldrig blev, kanske för att jag har för korta lillfingrar som aldrig lyckades trycka ner tangenten i fem fingersättningen. Karro var ingen ljus tid, ständigt trött av bussåkandet som tog över timmen till stan från Brevens. Dessutom blev jag förälskade i en engelsk svartblommig spetsklänning till examen, vilket ju inte passade alls men vi hade inte råd med två klänningar, därför syns jag jätte bra på skolkortet jag och Johan som fick en kort permis från lumpen och inte hann kränga på nått annat är en blå tröja.

Efter Karro sökte jag jobb och fick ett på kjesäters folkhögskola som assistent i ämneskursen för utvecklingsstörda. Alla var nu inte så värst utvecklingsstörda, en var döv några hade andra problem, men var helt klart inte så illa som namnet lät.

Där träffade jag andra unga människor eftersom det var många som gick allmänlinje med olika inriktningar. Vi assistenter hade roligt ihop i alla fall de andra. Jag passade som vanligt inte in. Hittade andra kompisar i stället som Inger från Ludvika, Erika, Susanne och Kicki, Bengt Alm (tyvärr av liden ) och Thomas Sass. Thomas var en klurig själ vi satt i dörrhålet på golvet till kopieringsrummet och löste världens problem. Sista året på FLK (fritidsledarutb) va jag mycket med Magnus och Karin. Karin och jag stöttade en tjej som hette Linda, när hon försvann blev det otroligt tomt. Vi bestämde oss för att lappa ihop våra sargade själar och paddlade en helg. 

Det är lite tragiskt med det här med människor som föses ihop på en internat skola, komna från hela Sverige och andra länder(utbytes studenter) när skolan är slut sprids man för vinden.  Några håller kontakten men oftast ebbar den ut med åren.

Men det är såna här år som det poppar upp. Vad hände med Tina på ridlägret som jag brevväxlade med i flera år?

Hur gick det för Magnus? Vad blev det av Susanna som älskade Mick Jagger?

Dave som jag reste till Kiruna med såg jag i en reklamfilm från Claes Ohlson i jul. Magnus hittade jag i FB Kjesäter. Men många av mina skolvänner fanns inte med där. Anna från Karlstad såg jag i ett veterinär program på TV när hon var där med sin sjuka kisse. 

Mia som var min bästis från det att jag var 15 år har jag träffat med familj på Marieberg. Vi var som ler och långhalm men nu vill hon helst inte ens hälsa på mig. 

Människor från ens förflutna är både roligt att träffa och en ren pina i bland. På något konstigt sätt verkar människor tro att man är den samma som man var när man var 15 eller 18 år. Men ett helt liv har ju passerat och nu är vi alla gamla. Vi kan helt enkelt inte vara samma människa 40 år senare. Det vore ju en katastrof, tala om utvecklingsstörning...

Så jag har vandrat tillbaka i minnena, kommer till och med ihåg vilka kläder jag hade. Var jag köpte dem.

Det känns som om jag varit själsligt död i flera år och nu plötsligt fått tillbaka minnen och känslor.

Det var på sätt och vis bättre förr. Det var enklare, mer renhårigt.

Ett ja var ett ja och ett nej var nej.

Visst var det slagsmål på parkeringarna, visst blev tjejer våldtagna men inte som nu. Jag cyklade till Hasselbacken ett par gånger, vilket jag aldrig skulle våga nu.

När jag bodde i Vivalla gick jag genom Vivallaskogen hem på natten efter jobbet i Baronbackarna. Man sa hej till narkomanerna och gick vidare. På nyår tog jag sällskap hem med mina ungar jag hade på gården för att det inte skulle hända tjejerna något. Vi gick över stan hem. 

Jag joggade runt Vivalla flera gånger i veckan och blev bara antastad en gång och han var inte ens otrevlig ville bara känna på mina bröst med det fick han inte och bad om ursäkt. Han bad om ursäkt! idag tafsas det och killar tar sig friheter och om man som tjej lyckas säga nej kallas man ändå för hora.

Fast vissa saker är ju ens personlighet, som humor och förmågan att bjuda på sig själv. Och intressen och drömmar stannar ofta kvar hela livet. Jag älskar fortfarande hästar även om min kropp inte längre ställer upp på ridning.

Hela mitt liv har jag som säkert alla minns haft astma och allergi. men nu på ålderns höst har vi skaffat en liten kisse från Spinnhuset i Hallsberg och tänk det går bra nu.

 Hanna har också haft häst och det gick också bra.

Gott nytt år

Julen och tankarna på den tid vi lever i.

 

Världen är upp och ner. Jag kom att tänka på ett omslag till vårt kyrkblad för några år sedan då Per var kommunister. Ett träd upp och ner. Sannerligen vände han upp och ner på det mesta i vår kyrka med sin charm och sin buddistiska variant av kristendom. Men det var en piss i Mississippi i jämförelse med världen idag.

Nu vet man inte längre varken ut eller in med det mesta i vår värld.

Vaccinet som skall tas är ett DNA vaccin. För att vi ska förstå hur fruktansvärt viktigt det är att vi tar detta vaccin så har flera länder bestämt att man inte kan resa , gå på bio eller handla i butiker utan ett covid pass.

Testerna vi gör är värdelösa eftersom de kan ge utslag på om du ätit en frukt, en snubbe corona testade en kiwi på nätet och fick positivt utslag. 

Folk har hittat allt möjligt på nätet om covid.

Det är omöjligt att skilja på vad som är sant och vad som är falskt.

Vad som är sant är att detta vaccin ger så många möjliga biverkningar att staten lovat betala skadestånd till dem som drabbas. Jag som allergiker mot fiska kanske inte ens kan ta skiten, är det då slut med att shoppa på Marieberg galleria?

Några av biverkningarna är sterilitet, dödsfall  och anfalytiskchock.

Jag vet inte vad jag ska tro. För min del spelar det ju ingen roll om jag blir steril, jag är redan steriliserad. Att dö är heller ingen stor sak för mig, jag är 60 år nästa år och har en kropp som jag knappt står ut med smärtan från.

Nej, jag är orolig för mina barn och dina. Jag hör så mycket om denna agenda 2030 men orkar inte läsa hela. Vänner till mig har skickat massor av länkar på föreläsningar, hemliga dokument, hemliga sammanslutningar av världens rikaste som nu styr världen och gör våra politiker till marionetter. Sant? vet inte. 

Ingen vet heller hur länge vaccinet ger oss immunitet. Om du fått covid 19 så är du immun 2 till 3 veckor, varför? Därför att alla virus muterar hela tiden. Man kan ju bara gå till säsongsinfluensan, den sprutan får du ta om varje år och ibland har den muterat så många gånger att du inte längre har något skydd utan blir jätte sjuk ändå. Vad ska vi med ett covid pass till om man ändå kan smittas av en mutation av viruset?

Jag är ingen läkare, inte virolog eller ens speciellt sak kunnig men jag är rädd.

Vi talar om restart efter pandemin. Ungefär som om man fått för mycket virus i datorn och nu gör en fullständig om start. Vad innebär det? Ja menar för samhället, vad ska vi starta om?

Alla affärsidkare har fått ca 300 miljarder för uteblivna intäkter under pandemin, men sossetanten säger att det ska betalas tillbaka. Hur då? När då? och om det inte går på utsatt tid?

Det kommer ta år att återställa en affärsverksamhet, du får inga lån om du inte är kreditvärdig, du kan inte låna för att köpa upp ett lager, du sitter kanske med en butik full av osålda kläder, vågar du köpa nya? Greta ljublar....

Hur mycket av vår välfärd är kvar efter denna restart? Hur många affärer, bolag mm överlevde, troligen bara de stora. Hur många kommer vara arbetslösa efter pandemin när återbetalningen gick åt fanders?

Vad gör man då? Man inför medborgarlön. det står tydligen i en plan några av mina vänner läst.

Tänk er scenariot när de som gått i konkurs under pandemin ska in på bostadsmarknaden, när alla deras hem ska säljas, vilka personliga tragedier det blir.  

Då undrar man nästa sak, är detta något som snickrats ihop för att få göra denna återstart?

Är det en gigantiskt bluff vi gått på? En ekonomisk återstart för dem som har pengar klarar sig bra resten går under. Mer till färre?

Ja jag vet inte. Information kommer från två håll.

Men visst känns det lite som när man sålde ut Telia och finansminister Rosengrens fru inte ens köpte några aktier i bolaget. Det är någe lurt sa jag. Dagen efter att man släppt och sålt alla aktier i Telia stört dök aktien och många blev väldigt fattiga över en natt, först och främst vanliga nybörjare i aktiekarusellen, dvs vanliga Svenssons som trodde de skulle få en rar slant till pensionen.

Vad kommer att hända och vad är bara skrämskott?

Vad är sanning?

Kan man lita på världens politiker.? Nej definitivt nej.

Vi har skrattat och hatat President Trump. Tyckt att han är barnslig som skriker om valfusk. Fast det har han rätt i. Enligt USA konstitution är poströstning inte laglig. Man hann inte ta ett beslut på motsatsen.

Vet du exempelvis att han gett de svarta i landet jobb, att han mördat minst människor av alla presidenter, Obama var värst han tog kål på flest människor genom de krig han bedrev. 

I dag behöver vi nätet för att kunna sålla bland nyheterna.  Mycket viktiga händelser utomlands tas aldrig upp i våra nyheter, för all del även vissa svenska nyheter försvinner också.

Men nyheten att Löfven gick på shopping mitt i julrushen var en bomb. Man brukar säga att barn gör inte som du säger de gör som du gör.

Hur förtroende ingivande var det att gå ut och handla i julrushen när man timmar innan stått och sagt åt svensson att inte köpa julklappar i år och inte ta hem släkten på middag? Vi lyssnade, var det därför de lite rikare och finare skulle få tomma varuhus att handla i? Ja det funkade ju uppenbarligen, försäljningen sjönk och efter jul har vi färre affärer att köpa våra saker i. Att gå på restaurang efter pandemin blir nog också en omöjlighet, den närings grenen har vi i princip sågat av, trots att de flesta inte smittas på krogen.

Tro vad du vill, men fundera ibland på varför det är som det är och vad det kommer leda till.

Ta sen en titt på det utländska nyhets sajterna. Ja jag vet inte så lätt att förstå vad det står eller vad de säger men vi måste försöka om vi inte ska fastna i en liten förljugen bubbla av sållad information.

Det man inte vet, det lider man inte av, eller????

Den som vet har ett försprång och alla rika vet bara inte du och jag.

Gott nytt år.

Vi hoppas på det bästa med eller utan vaccin.