Östernärkebloggaren: Gråtmild och vandrandes på minnenas gata.

Jag har nog aldrig i mitt liv varit så gråtmild som nu. Det märks särskilt när Hanna och jag tittar på julfilmer och gråter ikapp i soffan. Men det är mycket som rör mig till tårar.

jag har sett mycket på TV i jul. Flera av programmen har på olika sätt berört åren under min uppväxt. Det trygga 70-talet och det glada 80-talet. Nej det kanske inte var så tryggt i världen men jag hade det gott hemma. Som kriget mellan mellofolket och proggen. Jag var dansbands unge som hängde på dansbanorna runt omkring Brevens. Högsjö folketshus, Hasselbacken, Vingåkers folketshus och till och med där när det var gammeldans. Va? säger du, men det fanns inte så mycket annat roligt att göra. I samma veva drog man igång FAMN artister mot narkotika och sen kom våga stuffa.

I dag sitter min dotter med Tinder appen och glor, "swaipar" hit och dit, det är alltid något fel på dem hon får upp. Han ser inte klok ut, han har ett ölglas i handen, han har inte tvättat sig på det här sidan midsommar osv. Hittar någon att prata med ja då frågar han om de kan ses och ha sex.

Allt ska gå så fort nu för tiden. Vi dansade och träffades nästa dans och dansade igen. Man hade några man gillade och var kär i (som Päron) som alla va kära i. Och så dem man älskade att dansa med.

Jag älskade att dansa med Henry Sarholm. Min finnspångare, har ingen aning om vad han hette och en kille med stort rött hår från Högsjö som jag glömt namnet på. Han och jag dansade alltid polka, det gick så det rök över dansgolvet och fötterna flög fram, nuddade nästan inte golvet. Jag älskade det. Första kyssen fick jag av Eilar Granström, jag och Mia gick för bi när han tog mig i armen och kysste mig. Sen va det inget mer med det. Han var skit snygg såklart. honom har jag dock aldrig dansat med.

Sen fanns de där killarna som man bara drömde om som Micke i afganpälsen och Sopis såklart. Fast han ansågs som lite farlig. Han frågade faktiskt om jag skulle hänga med hem till honom och lyssna på Wienerfilharmonikerna under Herbert Von Karajan, det vågade inte jag. men ända sen dess har jag varje nyårsdag sett Wiener konserten på TV, Tack Mats.

Min största ungdoms kärlek hette Ola. Honom var jag faktiskt ihop med i 2 år lite senare i livet. Jag förstod honom inte då, men nu med ett helt liv emellan förstår jag honom och vad han behövde, eftersom jag har erfarenhet nu.

Så började jag på Karro. Skräckslagen och totalt lost i den miljön. I min klass gick Lasse L-holm så fruktansvärt söt. Stefan Billinger satt bredvid mig i maskinskrivningssalen jätte snygg redan då. Han va vass på maskin också vilket jag aldrig blev, kanske för att jag har för korta lillfingrar som aldrig lyckades trycka ner tangenten i fem fingersättningen. Karro var ingen ljus tid, ständigt trött av bussåkandet som tog över timmen till stan från Brevens. Dessutom blev jag förälskade i en engelsk svartblommig spetsklänning till examen, vilket ju inte passade alls men vi hade inte råd med två klänningar, därför syns jag jätte bra på skolkortet jag och Johan som fick en kort permis från lumpen och inte hann kränga på nått annat är en blå tröja.

Efter Karro sökte jag jobb och fick ett på kjesäters folkhögskola som assistent i ämneskursen för utvecklingsstörda. Alla var nu inte så värst utvecklingsstörda, en var döv några hade andra problem, men var helt klart inte så illa som namnet lät.

Där träffade jag andra unga människor eftersom det var många som gick allmänlinje med olika inriktningar. Vi assistenter hade roligt ihop i alla fall de andra. Jag passade som vanligt inte in. Hittade andra kompisar i stället som Inger från Ludvika, Erika, Susanne och Kicki, Bengt Alm (tyvärr av liden ) och Thomas Sass. Thomas var en klurig själ vi satt i dörrhålet på golvet till kopieringsrummet och löste världens problem. Sista året på FLK (fritidsledarutb) va jag mycket med Magnus och Karin. Karin och jag stöttade en tjej som hette Linda, när hon försvann blev det otroligt tomt. Vi bestämde oss för att lappa ihop våra sargade själar och paddlade en helg.

Det är lite tragiskt med det här med människor som föses ihop på en internat skola, komna från hela Sverige och andra länder(utbytes studenter) när skolan är slut sprids man för vinden. Några håller kontakten men oftast ebbar den ut med åren.

Men det är såna här år som det poppar upp. Vad hände med Tina på ridlägret som jag brevväxlade med i flera år?

Hur gick det för Magnus? Vad blev det av Susanna som älskade Mick Jagger?

Dave som jag reste till Kiruna med såg jag i en reklamfilm från Claes Ohlson i jul. Magnus hittade jag i FB Kjesäter. Men många av mina skolvänner fanns inte med där. Anna från Karlstad såg jag i ett veterinär program på TV när hon var där med sin sjuka kisse.

Mia som var min bästis från det att jag var 15 år har jag träffat med familj på Marieberg. Vi var som ler och långhalm men nu vill hon helst inte ens hälsa på mig.

Människor från ens förflutna är både roligt att träffa och en ren pina i bland. På något konstigt sätt verkar människor tro att man är den samma som man var när man var 15 eller 18 år. Men ett helt liv har ju passerat och nu är vi alla gamla. Vi kan helt enkelt inte vara samma människa 40 år senare. Det vore ju en katastrof, tala om utvecklingsstörning...

Så jag har vandrat tillbaka i minnena, kommer till och med ihåg vilka kläder jag hade. Var jag köpte dem.

Det känns som om jag varit själsligt död i flera år och nu plötsligt fått tillbaka minnen och känslor.

Det var på sätt och vis bättre förr. Det var enklare, mer renhårigt.

Ett ja var ett ja och ett nej var nej.

Visst var det slagsmål på parkeringarna, visst blev tjejer våldtagna men inte som nu. Jag cyklade till Hasselbacken ett par gånger, vilket jag aldrig skulle våga nu.

När jag bodde i Vivalla gick jag genom Vivallaskogen hem på natten efter jobbet i Baronbackarna. Man sa hej till narkomanerna och gick vidare. På nyår tog jag sällskap hem med mina ungar jag hade på gården för att det inte skulle hända tjejerna något. Vi gick över stan hem.

Jag joggade runt Vivalla flera gånger i veckan och blev bara antastad en gång och han var inte ens otrevlig ville bara känna på mina bröst med det fick han inte och bad om ursäkt. Han bad om ursäkt! idag tafsas det och killar tar sig friheter och om man som tjej lyckas säga nej kallas man ändå för hora.

Fast vissa saker är ju ens personlighet, som humor och förmågan att bjuda på sig själv. Och intressen och drömmar stannar ofta kvar hela livet. Jag älskar fortfarande hästar även om min kropp inte längre ställer upp på ridning.

Hela mitt liv har jag som säkert alla minns haft astma och allergi. men nu på ålderns höst har vi skaffat en liten kisse från Spinnhuset i Hallsberg och tänk det går bra nu.