När man inte hör till

Jag föddes i Ljungby i Kronobergslän i Småland, en vanlig dag i oktober.
Jag har några få minnen därifrån.
Vi flyttade därifrån när jag var 2 år en sen sommar tror jag.
Jag minns grannarna som satt på trappen till Solklinten, i Storebro i Kalmar län i Småland dit vi flyttade.
Vi bodde där tills jag var 7 år sen flyttade vi till Forsvik i Västergötland.
I Forsvik bodde vi ett år. Sen bar flyttlasset av till Brevens.

Innan dess hade mamma och pappa bott på flera olika ställen.
Mamma var från Motala i Östergötland, pappa från Sandsjöfors i Jönköpings län.
De bodde i Virserum, Nässjö, Alvesta mfl ställen innan jag ens blev född.

Jag har alltid sett mig som Smålänning född i ett län bott i ett annat och har all släkt i ett tredje län.

Storebro var ett tillåtande bruk, där flöt vi in. mamma hade vänner, familjen hade vänner och jag hade vänner.
Det byggdes nytt när vi bodde där och vi flyttade från den gamla bruksfastigheten till ett nytt bygge som hette centrum J.
När vi flyttade in var innergården ett leråker och en jordhög. Det är allt jag minns. Kan inte minnas att det någonsin blev något annat men det måste det ju ha blivit. Vi bodde nog antagligen två eller tre år. Flytten gick en lucia natt genom Tiveden skogarna i rasande fart med en BMW som en handelsresande körde. Vår Volkswagen valiant hade motorn skurit på mitt i skogen mitt i natten. Flyttlasset skulle komma kl 5 på morgonen och vi var tvungna komma dit före så mamma och jag liftade.

I Forsvik fanns ingen vänskap att få för någon. Vi var två nya familjer som flyttade in och båda vi barn blev grymt mobbade. Lenas familj flyttade först sen vi. Men det började där Bruksandan. Vi mot er utbölingar, dvs vi.
Forsvik var vackert men vad hjälpte det med folk som var dumma. Vi pratade om att flytta till Karlsborg. Det blev aldrig av.

På semestern hittade pappa Brevens och sökte där ett ledigt jobb och fick det. Min start där blev fel från första dagen. Det var inte mitt fel jag var med pappa på verkstadskontoret och blev lämnad i ett rum med ritstativ.
VD gav mig en penna och sa att du kan ju rita lite.
Fick dock inget papper och såg mig omkring och det var massor med block på ställningar.
Jag skrev mina klasskamraters namn längst ner på ett papper.

Jag kom till Brevens med anorexia och ett kuvat sinne. Sen dess har jag ett kluvet förhållande till mat. Hetsätning, bullimi och svält har varit mitt sätt. Du är tjock säger du. Ja allt gick över i tröstätning och det hjälpte min mamma till  med. Jag fick alltid bullar och saft när jag var ledsen. En påse bullar och en halv liter saft sen somnade jag.
Jag var ett tacksamt offer.

Skitpratet kom i gång efter den där kvällen i ritrummet.  Jag kom aldrig in i klassen efter det ja inte ens i byn eftersom alla vuxna på kontoret redan stämplat mig som slut i huvudet.
Jag skulle kalla det mobbing i dag men det var mer än så.
 Det var jävulskap. Klasskamrater som var dumma mot mig i skolan men satt hela kvällarna hemma hos oss.
Jag önskade bara att de skulle gå hem.
Varför umgås man med någon man tycker är en tönt?

För att vårt hem alltid var öppet för alla, till viss del bedrev vi också taxirörelse, dvs vi körde hem ungdomar både från oss och från fester. Men det fick bara till följd att det blängdes än mer dagen efter.
Ju äldre jag blev ju mer stannade jag på mitt rum med kassvis med låneböcker. Jag började läsa sent för jag har dyslexi. Det var  B till lika vår granne som gav mig en hög låneböcker när jag låg sjuk i Mässlingen som fick mig att börja läsa. Hon förstod vad som skulle fängsla en 9 åring. Mina föräldrar hade ingen aning.
B var också utifrån ingift från Odensbacken, byn vi alla lärt oss hata. Hon var starkare än jag hon tog plats.

Tidigt fick jag känna att jag inte hörde till, att jag var annorlunda.
Jag var annorlunda, flytta ständigt och jämt så blir man rotlös och osäker. Hann nätt och jämt få en kompis så gick flyttlasset igen.
Men i Brevens blev vi fast. Jag har alltid varit Källgren där i en nedlåtande ton.
Fick aldrig heta Anita. Det var först som äldre som jag kände mig hemma där, men mina vänner dör nu en efter en eller flyttar.

Jag flyttade till Örebro 1985 men kom inte in i gänget på jobbet heller. När jag frågade sa de men vi har känt varann hela livet och du hör inte till. Så var det Örebroare är för mer än andra. Vi kan mer vet mer och har Sveriges bästa stad.
Och jag är inte en del av det.

Jag bodde i Vingåker en del under min utbildning och där umgicks jag med prästens dotter mfl men de flyttade.
Jag umgicks då mest med Stockholmarna på skolan och vi hade väldigt kul. Efter 2 år var skolan slut och jag var ensam igen hade dessutom kommit ifrån mina vänner som jag hade i grannbyarna.

1990 flyttade jag hem till Brevens.
Träffade min make och fick två barn.
Pga dotterns diabetes som skolfröken då vägrade hjälpa Hanna med tvingades vi flytta till Odensbacken.

Jag var glad för det var fler barn i Odensbacken som mina barn kunde leka med.
 Så blev det inte.
Här ser man ner på folk från byarna. 
Vi hör inte till.
Erik är den som landat bäst här men han var också minst när vi kom hit.
Jag borde ha fattat det för det var så redan när jag gick i skolan var krig mellan Odensbacken ungarna och vi från skogen på Odenspelen. Vi hade dock T. E  mfl som var fruktansvärt duktiga i gymnastik och bollsport, så några medaljer tog vi hem annars stod vi oss slätt mot Odensbacken.

Nu sitter jag här och vi har bott här i 16 år. Jag vill flytta hem och få lugn och ro. Frågan är vart är hem?
på sätt och vis är Odensbacken hemma, för här har jag fått vänner som betyder mycket för mig. Här finns snälla människor.

Jag har bestämt mig vi ska sälja huset. jag orkar inte med min trädgård och behöver ett mindre gräsplätt.
Vi ska tala med banken om ett renoveringslån annars får kåken gå som den står och befinner sig.

Vår familj är upplöst i sina minsta beståndsdelar. Mycket pga saker som hänt och det stöd jag saknar.
Vi tål helt enkelt inte varann längre.
Alla har nått sin gräns. Kanske är det dags att vi alla går åt olika håll?

Men först ska Erik gå ut skolan.
Hanna få ett jobb.
Och båda barnen ska flytta hemifrån sen..

Jag hör inte ens till i min egen familj.
Så frågan är vem är jag och vad är jag.
Eller är jag som Yngve Frej ett fornminne?
Får ringa länsantikvarieämbetet för man får inte köra över eller förstöra fornminnen.
Å jag är utbränd, kanske kan konservatorn där restaurera mig?

Men man behöver inte höra till, man kan vara sig själv nog.
Man måste vara sig själv nog om man är ensam, jag lärde mig det som barn.
Livet är ensamt hur man än gör till kyven och sist har man bara sig själv.