Genom livet de sista åren sen 2010 har allt det jag älskar och vårdat, sakta tagits ifrån mig.
Jag har min familj kvar men vi är alla sargade, trasiga i själen bortom räddning?
Jag vet inte om det vilar en förbannelse över oss och huset vi bor i.
Kanske är det så att vi aldrig blev accepterade av jorden här.
Huset är konstigt, vi är alla sjuka när vi är hemma, ilskna, trötta huvudvärk grälen avlöser varann. men så fort vi kommer bort från Odensbacken mår vi alla bättre.
Sista dagarna har jag knappt orkat leva. Jag har släpat mig fram i huset.
Hela tiden tänker jag på att mitt liv är slut, att jag är på väg att dö.
Jag vet att det nog inte är så men känslan är verklig.
En människa försvann ur mitt liv någon jag verkligen älskade, en annan dog lika älskad.
Husdjur har alla dött tidigare än beräknat.
Saker jag älskar går sönder, jag hittar dem trasiga i skåpen.
Allt går oss emot.
Som en förbannelse.
I dag i stormen föll mitt älskade Gullregn. Det kom från pappas trädgård och jag grävde upp det och satte det här i min trädgård för att ha något från mitt hem. När det föll tog det med sig den lilla prydnads apeln, också en älskad vän.
Kanske är det meningen att vi ska flytta och jag vill inte inse det nu gör jag det.
Gullregnet var början och slutet.
Vi lägger ut huset tillsalu i vår.
Jag har fått nog.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.