I landet mitt emellan

Jag kunde inte sova i natt, heller.
Någonstans mellan sömn och vakenhet, där intryck och förnimmelser blir så skarpa.
Där i det dimmiga landet där hjärnan ser allt så klart som i en spegel, där var jag.

Jag har inte kunnat gråta sen pappa dog(2009) jag har varit ledsen och deppig men inga tårar. Tårarna har liksom fallit på insidan.
Sista tiden sen efter sommaren har jag gråtit varje dag. I somras grät jag i min ensamhet ner i sängen över ett liv som handikappad som absolut inte blev som jag drömt om, inte ens i mina värsta mardrömmar.

Jag lekte med tanken att ta livet av mig, för vad fanns det att leva för?

Allt känns så hopplöst.
Vi har vänner goda vänner som hjälper oss i fattigdomen.
Vars hjälp har varit livsavgörande på många sätt.

Jag har ställt mig frågan vad jag gör här(på jorden).
Makens arbetslöshet ställer allt på ända. Huset förfaller. Vi fryser nästan ihjäl inne vi har 16 grader och jag krampar sönder i varenda muskel.

Förr var fattiga stolta tog inte emot allmosor. men jag tar tacksamt emot utgånget bröd och tackar i djupet av mitt hjärta för det. Jag ÄR TACKSAM för hur skulle vi klarat oss annars?

Jag orkar inget längre.

Så drabbade sanningen mig som ett slag i nacken i natt. 57 år gammal (i okt) har jag nog drabbats av en 50-års kris.
Det är så tydligt. jag gråter över den spillda mjölken och det samhälle som gör att jag inte kan eller vågar göra något åt saken, ja också kroppen...

Jag försöker få mina barn att ta tag i sina egna liv medan tid är. Men inte ens en häst kan få dottern att vilja gå upp på morgonen. En häst som före köpet var lösningen på alla problem enligt samma dotter. Pappa sköter hästen oftare än hon. han har fått lära sig mocka, kratsa hovar mm.

Hästen stjäl all tid vi har.

Samtidigt ska jag erkänna att det känns bittert att dottern lagt ner 30 000 på hästen men inte kan lägga en slant hemma för mat och tak över huvudet. gratis tvätt, skorengöring, strykning mm.

Vi går på knäna.

Jag orkar inget mer. Jag har blodbrist, jag skulle behöva min neurobion spruta men har inga pengar till den.

Livet gick i från mig. Mitt pucko!!!
Där stod jag på perrongen och tåg efter tåg passerade, därför att jag lyssnade på andra. Och nu är jag rädd att ta steget ut i livet och till ett arbete.
Alla säger du kommer bli av med din sjukersättning direkt. För tänk om det inte går att jobba alls?

ja jag vet mitt skelett förbenas sakta. Artros, spondylos, stenos massa ord, i min värld stavas de värk från helvetet.

Jag har haft fruktansvärd ångest sista veckan för jag har slutat med morfin. Idag fick jag ta en tablett för jag ska åter igen på magnetkameraröntgen. mina tankar går till alla drogberoende som inte orkar vänta ut abstinensen.

Jag beundrar alla uteliggare som orkar. Eller gör de inte det? Erik träffade på en man i går på centralstationen, han var varken alkoholist eller drogberoende. Han hade autism och ADHD, samhället vill inte hjälpa honom, de anser att han ska hjälpa sig själv. Erik frågade hur han överlever. han svarade att man måste leva i nuet. Det finns ingen framtid eller morgondag.  Jag ber till Gud att han ska ge mig medel att gå ut och hjälpa dem som ingen hjälp får. Erik gav honom 50 kr till en hamburgare.

JAG VILL INTE!!!

Jag vill ha ett liv, jag behöver pengar och jag är oerhört trött på att frysa inne.
Tills helt nyligen hade jag inte ens en vinter jacka maken har fem...

Så där mitt i natten i timmen mellan gryning och mörker, då allt bli så klart, såg jag mitt liv.
 Såg hur illa det är, inte lika illa som för mannen på stationen men ändå illa i mitt liv. Å ändå är det inte mycket emellan mitt liv och hans ett hårstrå och jag är där han är.

Maken och jag borde ha skilt oss för 10 år sedan. Vi är som natt och dag. Vi tål inte längre varann och det enda som händer när vi ska prata är att jag aldrig kan säga något. För säger jag något så säger han -jag är en idiot och jag ska inte prata för  en får ju aldrig säga något. Jag å min sida har alltid fel det är alltid något fel på mig, -vad är det med dig?

Så jag håller bara med och går sönder.  Jag förstår processen bakom makens ilska han har inte haft ett jobb på 3 år.
Han håller inte måttet på de jobb han haft. Jag vet det för jag ser det hemma också. Jag är nog inte bra för hans självförtroende.
Vi knäcker varann.
 Han vill inget göra och gör inte det jag ber om. Jag tjatar och det gör att det växer ett motstånd i honom.
 Jag gör sakerna själv och får skäll.

Vi borde skilja oss.
Men jag älskar honom.

Ingen av oss vågar.

STANNA INTE I EN DÅLIG RELLATION. säger jag till mina barn.
Och det enda de gör är att hitta dåliga relationer.

Sen kommer de hem och det är gott, men jag orkar inte höra om allt som gått snett, jag har nog med mitt eget.
Men jag har lärt mina barn att komma till mig så jag öppnar famnen som en god mor gör.

Men hur ska deras liv bli utan mig?

Allt detta om jag inte fanns vem ska då göra det???

I gryningen ser jag ett nytt liv framför mig.
Ett liv utan hästskit ända in i vardagsrummet, ett liv utan tjat utan gråt.
 För som jag gråter nu.
Ett liv utan andras saker i  hallen i vardagsrummet.
Ingen plockar bort efter sig.
 I hallen står en säck foder morötter, en säck havre och en hink betfor. En påse med 2 termosar står innan för dörren bredvid två skitiga stallskor och ett par ridskor. Makens underställ ligger i trappen och dotterns dator står på vardagsrums bordet.

Jag älskar min familj.


Jag önskar mig frid.

jag vill något med mitt liv.
Jag vill leva tjäna pengar och starta renoveringen av huset.
Men mest av allt vill jag flytta.

Alla drömmar om en gård på landet försvann i natt.
Drömmen om får, getter, kaniner och höns gick upp i dimmorna och när de glesnat ur fanns bara ett rum på ålderdomshemmet kvar. I väntan på döden.

Men är det verkligen så illa?
Gud sa till mig att om du vill är det nu ditt liv börjar.
 Barnen är stora, låt dem bli stora.
 Du har 20 år till att leva. JA LEVA sa han.

Jag tror på Gud, jag måste börja se möjligheterna.
 Jag är en positiv människa som ser möjligheter, som är lösnings fokuserad, som får saker och ting att hända.

Jag är fantastisk och skulle kunna göra mycket för andra.
Funderar på att fråga någon kyrka( i stan) om de vill ha en volontär?

Ute är det början till vår vinter. Men de soliga dagarna går mig förbi.
Jag tillbringar dagen i soffan i bön och meditation. Min själ behöver frid.

Iam who i am, a pice of God. Jag är den jag är, en del av Gud. Gud är i alla och alla är i Gud.
Amen.

ps. i går var maken på anställningsintervju och kom hem som en ny människa.
Ds.