Jag skäms på andras vägnar.

Jag är inte vidare omtyckt i byn, för jag säger vad jag tänker och när ingen lyssnar går jag till tidningen.
Jag är inte ensam.
men det kostar.

Här om veckan såg min granne hur några tonårstjejer i 12-14 års åldern stod och rotade i en hundlatrin.
De fiskade upp hundbajspåsar.

Damen ifråga fick onda aningar.

Inte så konstigt.
Under senvintern-våren och sommaren har hon fått utstå spott och spe från byn och grannbyns ungdomar.
Ungar från fina familjer skämmer totalt ut sig och sin familj. Det är ju på frukten man känner trädet....

Det har gått så långt att de kastat sten efter henne.

Nu stod alltså några tjejer och letade hundbajspåsar. ( de landade sen i damens brevlåda)

Mitt i natten vaknar hon av att det är människor i hennes trädgård.
När hon öppnar dörren står det en tjej med en brinnande soppåse i händerna.
Kvinnan blir vettskrämd.

- är du inte klok säger hon ska du tända på mitt hus?

Hon är så rädd att hon inte längre törs gå ut med hunden ensam om kvällarna.
Hon funderar på att flytta. Hon vill inte brinna inne i sitt hus med make och hund.

Nu är det så här att ALL MOBBING börjar vi köksbordet.
Sålunda kan man säga att ALL SKIT KOMMER FRÅN FÖRÄLDRARNA.

Kvinnan vet nu vilka tjejerna va och det vet jag också.
SÅ HÄNDER DET NÅGOT MER SÅ ÄR INTE JAG RÄDD FÖR ATT KONTAKTA POLISEN OCH SOCIALEN.

Människor skall kunna känna sig trygga i sina hem inga skit ungar skall komma och försöka tända på.
det är MORDBRAND OCH FÖRSÖK TILL MORDBRAND.

Om det polisanmäls får dessa flickor nytt boende.

Damen valde att inte polisanmäla.
Jag hoppas dessa ungdomar sätter värde på en gesten. Jag hoppas de i fortsättningen bemöter henne med tacksamhet och respekt.

Sommaren som inte blev som jag tänkt mig

Ibland blir det inte som man tänkt sig.
Det blev det inte i år heller.

Hanna började jobba i stan och får gå upp 3.30. Hon kommer hem runt 17.55.
Hon är helt slut och jag är så orolig.
Hennes hjärta går för skräddare och skomakare och hennes blodsocker är mycket instabilt.

Till råga på eländet så blev hon plötsligt sjuk av Concetan som gav henne diarré och magkramper och det har hon haft ett tag ja till och med i ett år men nu blev det akut.
Jag började kolla hennes mediciner och fick se att concertan kan ge just detta symtom. Vi satte ut den och hon blev bra.

Jag krampade sönder i musklerna i vaden och kunde knappt gå. Kort därefter stukade jag foten så svårt att jag inte kunde stödja på den.

Som om inte det var nog så kom värmen.
Hanna som har svårt med värme måste nu ligga mot hetahusväggar i stan och rensa ogräs.

Mitt i allt detta blev makens bil påbackad och den historien är inte slut än. Folksam ville skrota bilen för att lyset gått sönder, det är en lack skada på spoilern...  vi fick hjälp av kusinen min och hans kompis att byta lyset som vi köpt på skroten för 1200 kr så långt var ju allt bra.

Men där tog pengarna slut.

Vi hade alltså inte råd att åka på semester så det fick bli några korta dagsutflykter.

Första resan gick till Karlskoga och Nobelmuseet, vilket var en gigantisk besvikelse. Jag är inte så intresserad av kanoner.
På vägen hem besökte vi Hallebo som är en gård med allehanda djur. Fint och ett tappert försök att göra något med nästan ingenting.  Som besökare utan små barn var det sådär. Men det intressanta är att de flesta djuren är genbanksdjur och alltså utrotningshotade och värda att bevara.

Nästa resa gick till Odlar glädjen i Eskilstunas utkant. En gigantisk besvikelse, för jag trodde det var en enorm handelsträdgård. Men också en fantastisk glädje för de har så många sorter som annars inte finns att få tag på. Tjejen Eva som äger stället är jätte trevlig och hon har egentligen en postorderfirma där hon skickar sina unika plantor över hela Sverige. Jag köpte en flerfärgad paradisbuske som jag redan älskar trots att jag inte kunnat sätta den.

Paradisbusken är underbart vacker när den blommar i juni men sen ser den så trist ut resten av året men inte denna.
Se själva så vacker blomningen är.

Sen kom torkan och det var ju torrt i jorden innan. Vi vattnade om kvällar och nätter ibland också på dagen. Men det hjälpte inte alla de 150 små plantor jag satt ut under försommaren, de dog.
Överlevde gjorde några plantor på strategiska ställen.

När det blir så här så tröttnar man lite. Någon har också börjat äta på mina petunior..

Men så finns det som får hjärtat att svälla och livet att ändå ha en mening.

 

Och igår plockade jag av våra bär i trädgården. Det blev lite sådär 3 l vita vinbär, 3 l röda vinbär och 2 liter svarta. En halv lite krusbär. Blåbären har inte haft någon skörd att tala om än. Har plockat mig en tallrik till frukost ibland.
Våra rabarber har inte mått så bra i år så jag fick massor av en väninna som vi sen fick 8 l saft av.

Jag ska köpa kogödsel och dränka dem i, i vinter så kanske de får fart igen.

Eriks jordgubbar var få men goda och mina smultron torkade upp dem ska vi ge en ny chans genom att plantera dem som kantväxter vid gången i ny jord i höst.
Det blev alltså inga vackra snittblommor att ta in som i fjol.

För mig är sommaren slut nu.
Det mesta av blommorna har blommat över eller är inne i en rätt ful växtperiod.

Jag längtar nu till hösten.

När min benved får karmosin röda blad och hela trädgården går in i en ny "blomning".
Under pärlrönn, spirea och benved. efter dem min prydnadsapel får röda bär och aroniahäcken blir till en eld med svarta bär.

 

Men nästa år, då....

Alla är utbytbara men inte i mitt hjärta.

Jag fäster mig så vid människor.

Jag minns först riktiga pojkvännen dottern kom hem med. Han var så snygg.
Och vi pratade massor om allt vid mitt köksbord när dottern red och han hade sovmorron.
Jag gillar att prata.

Kanske har jag ibland lagt mig i lite för mycket för att jag verkligen velat att det skulle hålla.

Men det gjorde det inte, såklart.
men jag glömmer aldrig människor och jag har funderat mycket på hur det blev sen.

Hanna har aldrig glömt honom.

Så igår såg vi honom i Askersund med vovve, tjej och bebis. Han såg så glad och nöjd ut, det känns bra att någon tog tillvara på killen som var snäll och omtänksam.

Så kom näste kille in i mitt kök.
Lång och lite bonnig.
Det höll inte alls länge, så honom lärde jag inte känna så bra. men jag saknar honom och hans jätte trevliga kompisar.
De kom mitt i natten och fikade och sånt gillar jag.

De var inte stöddiga och de kunde komma fram på Elmia och hälsa på tanten och prata bort en stund.

Så kom näste man in i bilden jag gillar honom också. Vi har kul i köket han och jag när vi experimenterar med mat vi aldrig lagat.

Sen är det Alexander från Hannas klass som jag bara älskar trots att de inte är intresserade av varann. han kunde ringa mig och säga snälla Hannas mamma imorgon vill vi har kladdkakemuffins och det finns inga som dina.
Klart man smälter.

Det är väl tur man som förälder inte får välja pojkvän till dottern.
Jag tycker så mycket om killar hon inte ser.
Jag ser att den och den skulle bli en så bra make och svärson...

Kanske skulle hon sluppit många tårar om jag fått bestämma? eller så hade det blivit värre.

Jag träffade en så trevlig sammetsögd kille från Katrineholm som dessutom är vän med Hannas kusiner. Han var så rolig och så pratglad.

Alla dessa glada mysiga unga människor, jag tycker om att umgås med unga. Jag är så lycklig när Hannas "syster" Tuva kommer. Eller hon som blev han Collin. Å Erika som kom med sin blyge super smarte pojkvän, han var också jätte trevlig.

Ja mycket händer i mitt kök och det är ju tur för jag kommer inte ut så ofta bland folk då är det ju kul att de kommer hem till mig och min familj.  Tessan har en särskild plats i mitt hjärta hon kom varje fredag och ville att jag skulle sminka henne, vi pratade om allt såklart.

Till och med Jehovas vittnen kom hem till mig, och vi pratade nästan aldrig religion Det var när jag bodde i Vivalla..

När lögnen blir en sanning

För ett tag sedan var min son lite ledsen. Hanna hans syster lovade då att han kunde få sitta i hennes rum och spela lite på hennes stereo.
Det var en fin gest, själv var hon i Askersund.
Sonen satt där ett bra tag när det ringde på dörren.
In kom en vän till honom.
Jag satt på övervåningen i telefon med dottern.
Hon förstod att någon kommit och vi väntade på att killarna skulle komma upp till sonens rum.
Men istället ökade volymen på stereon.
jag gick ner.
Såg att Erik satt i min dotters rum med en vän som halv låg i hennes soffa.
I örat skrek min dotter att hon inte lovat sonen ta dit andra.

Hannas rum är ett tjej rum, den här dagen lite slarvigt städat, sängen obäddad kläder högt och lågt. trosskydd på sänggaveln.. ja ni vet...

Så jag ställer mig i dörren och säger i låg ton till sonen.
-Erik jag tror inte din syster vill att du har kompisar på hennes rum"
Därför att ett ostädat rum är väldigt privat.

Ut stormar den här grabben och försvinner ut.
Jag tittar förvånat efter honom???

På kvällen får jag sen höra vilken satkärring han tycker att jag är som slängt ut honom ur huset.
Jag får höra det från två håll....

Jag blir lätt chockad för den historia person nr 2 berättar för mig är inte med sanningen överensstämmande, snarare är den väldigt långt i från sanningen.

Jag får veta att jag varit utskälld och idiotförklarad av flera ungar på vår fritidsgård, ungdomar jag aldrig träffat än mindre känt.
Jag får höra om hat och hot.
(å nej det är inte mitt barn som ringde hit)

Några dagar senare står samma ungen på vår garageuppfart och jag säger till honom att han fått allt om bakfoten, att jag aldrig slängt ut hono men att jag vänd till Erik sagt det jag sagt inget annat..
Han snurrar runt men svarar inte.
Jag har sen förstått att även den händelsen fått oanade proportioner.

Så om man säger ifrån i tidningen om att det buskörs på cykelbanor och att man inte kan sova, då är det helt okej att bli hatad, hotad och man får skylla sig själv att alla pratar skit om en???

Är det så här vi vill ha det i Odensbacken?
Är det så här det ska vara?

I min värld har alla rätt till en åsikt, rätt att få sova om nätterna. Men så är det tydligen inte.

Min rätt till sömn är mindre än ungarnas rätt att leva rövare.
Jag vet en hel del om andras ungar, saker som skulle få polisen glad.
Men jag anmäler inte, jag lämnar inte ut saker jag fått veta.
Därför att jag i grunden inte vill att människor skall råka illa ut i onödan.
Mycket görs ju i oförstånd och ungdomligt vansinne, för det mesta går det över.

Men jag förväntar mig att bli respekterad som vuxen, åtminstone i mitt eget hem.
Jag förväntar mig dessutom att mina barn skall slippa lida för att jag tycker och gör saker.

Jag tycker inte det är speciellt kul när ungar dyker upp i trädgården eller utanför skrikandes namnen på oss i familjen utan att vilja något.

Vår familj har genom lidit så mycket att jag inte längre tänker lägga fingrarna emellan.
Vi är tajta vi står upp för varann.

Vi älskar varann. Vi respekterar varann. och vi talar med varann.
När vår dotter blev dålig i går kväll valde Erik att följa med till sjukhuset, en fin gest till Hanna.
En för alla, alla för en..

När livet är kaos då finns vi alla där för varann.

Men en arbetslös pappa en handikappad mamma och en diabetessjuk syster är det ofta kaos.

Terrorn av vår familj fortsätter. Numera får vi anonyma telefonsamtal från dessa ungdomar.
Mestadels klockan 22.30 och där omkring men 23.30 har också förekommit.
man utger sig för att vara Securitas och man säger att Erik varit uppe på skolans tak. igår kväll var budet i dag.
I går låg min son hemma med 40 graders feber. Knappast läge att springa på skoltaket. Något han för övrigt aldrig gjort.

Jag har gjort en anmälan till fältgruppen men inte nämnt något namn, men slutar inte detta blir det en anmälan till socialtjänsten, fält och polis. Då kan man få tillstånd en utredning av dessa barn.

Inget jag vill göra men jag tar inte mer skit nu.