Omänsklig, det sägs att jag är det.

Jag är sjuk.
Jag har ständig värk.
Jag har artros i flera leder.
Jag har fibromyalgi, astma, diskbråck och är övervikt opererad men gått upp nästan allt.
Jag lider av panik ångest och är generellt en orolig människa.

Men jag är trygg i mig själv.
Jag är inte ovän med min kropp eller mig, bara med livet som ter sig så orättvist.

Jag försöker göra så mycket jag kan själv.
Jag sköter trädgården men klipper inte gräset.
Jag brukar vara sjuk en vecka efter ett ryck.

Jag sköter vårt hem, lite i taget.
Jag är otroligt tjatig på resten av familjen, vill att de skall hjälpa till.
Jag möts av ilska.
Men oftast får jag vänta så länge på hjälp att jag tvingas göra sakerna själv.
Å blir säng liggande i en vecka eller mer.

Utan min rollator kommer jag inte upp, jag kryper fram till den.
I dag sa min man att jag är omänsklig, att jag skulle bli hatad på en arbetsplats för att jag ständigt är i rörelse.

Jag försöker hålla igång. Jag har lika ont sittandes som gåendes men jag kan inte gå så långt eller stå någon längre stund någon minut går bra.

Jag går med rollator och kryckor det har gjort att jag fått inflammationer i nacke, händer, och armar.
Jag får kramper i alla muskler men inte samtidigt.

Jag vet inte vad det är för fel på mig men jag har en drivning framåt.
En klocka som tickar i huvudet.
Den manar till saker som skall göras på min göra lista.

När listan är klar är jag lycklig.
Då njuter jag, sitter ner med mitt kaffe och känner tillfredställelse.
Även om det gör ont överallt så känner jag lycka över det jag åstadkommit.

Jag vet att jag är sjuk i flera dagar efteråt men gör det mig till omänsklig?

Livet är fantastiskt det finns så mycket att njuta av, glädjas åt.
Skåda blommorna på marken....
Min trädgård skänker mig så mycket glädje och tillfredsställelse mitt i all värk och sorg.