En förbannad jul

 

Precis innan jul fick jag problem med min astma.
Jag antar att det berodde på att maken släpade in ved som var full av mögel och svamp.
Den hade således legat för länge och var halv våt.
När de torkade i vardagsrummet uppstod en underlig lukt och efter två dagar kunde jag inte andas.
Jag fick kortison men blev ändå sakta sämre.
Doktorn antog därför att jag drabbats av mycoplasma lunginflammation, vilket säkert var sant då jag blev fisk med antibiotika.

 Julen närmade sig med storm steg, jag tjatade in granen en vecka tidigare än vanligt och fick barnen att sätta dit pyntet.

Inte blev det som jag brukar göra men under rådande omständigheter dög det gott.

Det blev klart någon dag före julafton att maken skulle till sin släkt som vanligt och efter mycket diskuterande bestämdes det att sonen skulle följa med.
Kvar hemma blev dottern och jag.

 

Dagen före julafton fyller min mamma, om hon levt hade hon idag varit 84 år.
Brukligt är att vi åker upp till Brevens med en blomma och ett ljus som vi tänder i minneslunden, men dagen till ära var det absolut halka. Maken klagade över att det var svårt ta sig hem från Högsjö, så eftersom jag är åk rädd i vanliga fall avstod jag den resan.

 Jag kände mig helt slut och la mig en stund i soffan och där blev jag liggande.

Jag förkunnade i förbi farten att det inte skulle bli någon jullunch dagen därpå, eftersom maken valde att åka till sin släkt och där snålas det inte på delikatesser mm.

 Maken blev mycket arg då han som han sa tycker att hela grejen med jul är att äta.

Långt senare skulle jag förstå vidden av det han sa.
I vart fall så blev det ingen julmat på julaftonsförmiddagen, jag orkade nästan inte stå på benen.

 Vi delade ut julklapparna efter frukosten.

Jag hade flämtande hasat mig runt på Marieberg och handlat till mina kära.
Alla fick för ungefär 1500 kr.

 Så satt vi där i soffan jag med mina fyra paket och resten av familjen med sina sex.

Sonen hade gnällt mest och fick följaktligen flest paket. Han var ändå inte riktigt nöjd just då.
Dottern blev lyckligt förvånad över parfymen från Viktor och Rolf, flower bomb med tillhörande duschkräm och bodylotion.

Första paketet jag öppnade var en tomte som naturligtvis var i tusen bitar.( vår vanliga otur)

Synd för den gillade jag. Det andra paketet var ett ljus.
Sen fick jag ett nagellack från essie och sist en liten massageapparat för huvudet.
Ni vet en sån där på tre ben.

Vi såg Kalle Anka och jag vilade i soffan.

Efter det åkte maken och sonen till Högsjö.

Juldagen åt vi en liten jullunch vid två tiden.
Tröttheten bestod hela helgen. Jag glömde bort att duka med våra tomteglas, jag glömde också bort att tända lyktan i vår tomte som brukar stå vid dörren.

 Julen blev helg och jag bestämde att vi skulle ta ner alla tomtar.

Då kom nästa chock.
Jag hade fått fyra små tomtar med nerhasad huva i födelsedagspresent av familjen.
Jag älskade dem men nu var de bara tre.

Jag letade på golvet och i lådorna ifall den ramlat ner.

 Så gjorde jag som jag brukar, jag frågade tomten var den var.

Och fick till svar att den låg i soporna.
Jag frågade hur den hamnat där och då sa den att den åkt ut i en servett.
Maken morrade något om tokiga käringar när han stövlade ut efter soppåsen i soptunnan.
Jag öppnade påsen och tog ut det översta och där i en servett låg den lilla tomten.
Jag blev så glad.

 Men säg den glädje som varar för evigt?

Sonen kom upp och säger att min lilla massageapparat har knappen lossnat på när han körde den på köksbordet.
Pappa satte dit knappen igen och allt var som det skulle.
På kvällen använde jag den till axel och då fungerade den.
Men då var ju maken tvungen prova på huvudet och hela apparaten föll i bitar.
Pappa lagade den men sen hade sonen den igen och efter det går den inte.
Det är knappen som lossnar så vill man använda den får man snällt hålla in knappen släpper man dör den.

 

Kvar av alla mina julklappar är ett ljus och ett nagellack…
Man får söka tröst i att det ändå är tanken som räknas.

 

GOD FORTSÄTTNING OCH GOTT NYTT ÅR.

Jag hoppas innerligt mitt blir bättre än det som varit.

 

 

 

 

Jul att minnas

Såg på Julstök med Lasse Kronér i kväll.
Han frågade flera vad som var den bästa julklappen de fått och den sämsta.

Jag funderade en stund och så kom jag på vad som var den sämsta.
Några dagar före jul hittade jag två paket i källaren. Det ena var väldigt stort, ja i alla fall större än jag brukar få.
Det stod Intersport på tejpen. Så jag var ganska säker på att det var skridskor i för det ville jag ha.
Men då sa pappa att det var det inte. Det var något mycket, mycket ömtåligt.
Han fick mig att bära upp paketet som om det var en tidsinställd bomb i lådan.
Säkert skrattretande för mina föräldrar, men inte för mig.
Jag ville verkligen ha de där vita nya skridskorna, men jag hatade dem efter det och använde dem aldrig någonsin.

Två andra julklappar minns jag.
Jag önskade mig en rörlig barbie, de hade precis kommit ut.
Innan fanns det bara dockor med stela armar och ben. Jag tjatade hela veckan.
Så på julaftonen sa min trötta mamma att jag fick en barbie.
Oj vad jag skämdes och samtidigt blev jag så himla glad.

Men den bästa presenten fick jag av morbror Rounald en jul i Forsvik.
Han hade nästan inga pengar och köpte därför en batteridriven liten ambulans som man fick att åka genom att trycka på en knapp på handkontrollen. Den kostade 5 kr.

Jag älskade de oerhört mycket. Jag minns än i dag hur ointressanta alla andra paket blev.
Mamma och pappa hade köpt telefoner till mig. De fungerade ungefär som walkie talkies, svindyra då men helt onödiga och absolut inte roliga.

Så julklappar behöver inte vara dyra bara väl valda.
När jag var barn var huset alltid fullt av folk på jul, ja det var ju så även andra helger.
Jag avskydde det.
Så när jag blev stor ville jag ha jul i lugn och ro.

När jag träffade maken blev det än mer kaotiskt.
Vi gick upp vid nio och åt frukost sen åkte vi till mina föräldrar på lunch.
Sen åkte vi hem såg Kalle Anka och efter det åkte vi till Kims föräldrar. Sen körde han hem mig till mina föräldrar vid 20.00 för då åkte han till Stengården till sin mormor och morfar.

När firandet var slut där åkte han hem till oss.
Hur han överlevde julen fattar jag inte, han åt så här.
frukost vid nio. Lunch 12.00 hos mamma och pappa och sen kaffe och alla kakor. Vi åker hem kollar tv och käkar godis.
vi åker till Svasses och där är det julmat och fika. Han åker till sina morföräldrar och äter julbord och dricker kaffe med alla kakor.
kommer hem till min familj och äter julgröt och avslutar med smörgås och kakor.

Som tur va dog den hysterin ut.


Jag vill egentligen fira jul med min familj.
Men det går inte.
Jag avskyr att sitta hopträngd med en massa människor som ändå tycker rätt illa om mig.

Så sen några år tillbaka åker maken hem till sin familj och firar alla högtider.
Jag stannar hemma. I bland stannar något av barnen hemma med mig i bland sitter jag själv i ljuset av stearinljusen och tv.
Det bekommer mig inte att fira jul själv.

Huvudsaken är att vi går på julnattsmässan när alla kommer hem.



 

GOD JUL

ÖNSKAR

ANITA

MED FAMILJ.

Vingåker och flyktingarna

Vingåker och invandringen.

 Någon måste säga som det är.

Jag såg här om dagen på Tvärsnytt en reporter som intervjuade ett kommunalråd från Vingåker.

Han sa att de tagit emot 110 invandrare i år och att nästa år blir det 3.

Tre sa reportern?
Ja är det fullt så är det sa kommunalrådet.

 Vingåker har en låång tradition av att ta emot flyktingar.

Redan under andra världskriget tog man emot Norska desertörer och dem i Norska motståndsrörelsen, de inkvarterade på Kjesäter.
Många av de stannade och gifte sig här sen.

 Under 80-talet kom tusentals båtflyktingar hit, många hamnade i Vingåker.

De kom ena dagen fick en lägenhet en madrass en filt och en kudde.
Dagen därpå stod de på Sir, Silver och stål eller Johnsson metall.
De fick slita ihop allt fick inget gratis.

 På 90-talet kom Eritreaner och Etiopier i massor. Flera av dem blev mina vänner.

De flesta var kristna men några var också muslimer. Det blev problem för de kristna kvinnor som flytt hit utan manliga släktingar.

 Under kriget på Balkan kom folkgrupper från forna Jugoslavien.

Områden runt Vingåker och delar av Närke har en lång tradition av att ta emot folk från just Jugoslavien.

 Efter dem kom Somalier på 2000-talet.

 

Nu till orättvisorna.

Under min rehabilitering hamnade jag som totalt okunnig administratör på Komvux i Vingåker, jag var naturligtvis helt oduglig vilket mina lärarkollegier ständigt påtalade.

Jag har aldrig varit någon pappersvändare men jag hade inget val, man kan inte tacka nej till rehabilitering efter en operation.

 Det jag däremot är bra på är att lösa problem. Att ringa telefonsamtal och lösa problem åt andra, det kan jag och det är jag bra på.

Dock fanns det problem jag inte kunde göra något åt.

 In på komvux under den här tiden kom dessa bugande båtflyktingar, de kunde inte ett ord svenska för de hade umgåtts med varann och jobbat så mycket de fick. De var ett mycket arbetsamt folk.

Nu när de var arbetslösa ville de läsa svenska för invandrare. De hade jobbat sen 80-talet i Sverige, betalt skatt och tjänat ihop till det de hade själva.

Nu fanns inga lätta industri jobb och de ville jobba.
Jag trodde det var självklart att de skulle få GRATIS Svenskundervisning.
Men det fick de inte, de fick snällt ta lån.

 Ungefär samtidigt kom stora grupper hit från Eritrea och Etiopien de hade aldrig jobbat en enda dag i Sverige och fick sin Svenskundervisning helt gratis.

Vad mer anmärkningsvärt var att de fick hela hem och alla kläder av socialen, det väckte ont blod i bostadsområdet där ensamstående svenska kvinnor fick nöja sig med begagnande möbler från Bengt.

Flera av männen hade inte en tanke på att jobba, det ansågs ligga långt under deras värdighet.

Somliga kom också med flera fruar och massor med barn.

 Men alla var ju inte av det skrot och kornet, jag hade förmånen att få lära känna flera av dem för de kom varje kväll till gården där jag jobbat innan jag blev sjuk.

En kille Efrim jobbade jag med på Torsvägs fritids han var jätte trevlig och vi umgicks tills hans familj och han flyttade till Stockholm, dit de flesta flyttade efter ett tag.

 Vingåker har alltså tagit sitt ansvar, de har integrerat och tagit hand om hundratals flyktingar genom åren, ja kanske är det ännu fler som passerat den lilla kommunen?

 Det är tufft för en så liten kommun att undervisa, vuxna i svenska, ge dem bostäder och slussa ut till arbete.

Det är tufft att ta hand om barnen i skolan när skolan är liten och det är väldigt många med olika nationaliteter, det är ju inte samma sak som för en stor kommun eller stad.

 

Säger kommunalrådet att nu är det fullt, ja då är det fullt.
Man måste också tänka på hur det påverkar ett samhälle att år ut och år in, ja i årtionden ta emot nya flyktingar gång på gång.

Alla flyr ju från något och alla är traumatiserade på något sätt.

Det ställer stora krav på tjänstemän i olika förvaltningar och det ställer stora krav på personal i olika verksamheter, då i synnerhet skolan, socialen och kanske också kyrkan.

 Jag tycker Vingåkersborna har rätt att ta ett sabbatsår.

Jag tycker det är dags Lidingö, Djursholm och Danderyd tar emot ett par tre hundra flyktingar var de närmaste året och sen lika många varje år i trettio år, så får vi se hur det är med medmänskligheten.

 

I Vingåker har man aldrig klagat.

Så klaga inte på att det inte går längre.

Nu får andra axla manteln tycker jag.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Kortison mot tyst astma.

Jag hade glömt att jag var astmatiker.
Det blir lätt så med dagens moderna mediciner.
Jag tar min puff varje morgon och kväll och klarar mig bra på det.
Egentligen har jag inget att gnälla över min lungkapacitet är 600 på pef-mätaren och syresättningen 97-98.

Men så fick vi in ved som hade mögelsporer.
Och jag fick efter ett par timmar svårt att andas.
Det är lugnt tänkte jag och tog 3 kortisontabletter Betapred.

Men dagen efter var jag sämre. Jag ökade då min dos till 6 tabletter alltså 3 mg. La till Inhalation med min apparat som jag fyller med Atrovent.
Jag fick den tredje dagen öka till tre doser Atrovent per dag och sen ringde jag vårdcentralen.

Jag fick träffa en söt ung lärarassistent som nog var lite förvånad över att jag redan stod på kortison.
Hon skickade mig på diverse provtagningar. Frågade några kollegier vad som skulle kunna vara rätt behandling för mig.

De kom framtill att jag behövde mycket mer kortison. Hon skrev ut 25 mg i fem dagar.

Nu är jag ju en gammal räv så jag vet att man inte kan sluta tvärt på en så hög dos utan att bli fysiskt sjuk.
Ja jag vet ju inte om alla blir det, men det blir jag.

Det första som händer är att man blir torr i munnen, det beror på att blodsockret far i höjden.
Det löser jag genom att ta små doser insulin.

Nästa som händer är att kroppen sväller.
Plötsligt är man rynkfri. Men man har mössa på huvudet och vantar på händerna och man går på skumgummi.

Jag blir yr i huvudet, kallsvettig och matt.
Jag faller nästan omkull vid minsta ansträngning.
När jag sen börjar trappa ner kortisonet får jag kramper i musklerna.
Natten till söndag kom första krampen i vaden.
Det gör så fruktansvärt ont och efteråt har jag muskelbristningar och ibland blåmärken efter.

Jag har trots den höga dosen svårt att andas. Jag äter alla mina tabletter som jag skall för astman dvs Singulär. Jag inhalerar seretid och atrovent. Jag tar också en receptfri hostmedicin.

I dag söndag är kroppen slut.
Det känns som jag inte kommer att överleva detta, fast jag VET ju att jag gör det.

Astma jag hatar den här konstiga sjukdomen.
Jag har vad jag kallar tyst astma, dvs. det rosslar inte, men det går inte att få luft ändå.
Torsdag kväll, jag är nere på 10 mg per dygn och är redan mycket sämre. Hostar segt vitt slem och har svårt att få luft. När jag pratar blir jag yr i huvudet. Jag ska till VC i morgon.
I kväll fick jag massiva kramper i ben, bål, nacke, händer och hals mycket obehagligt. Kramperna skrämmer mig då jag kan ta ett steg framåt och benet åker upp mot rumpan och jag faller handlöst.
Så jag hasar mig fram med mycket små steg, som helst inte lämnar golvet alls.

Längtar tills jag kan gå i skogen igen och andas frisk luft.

JUL PÅ HUGINVÄGEN

Jag är som alla vet handikappad. Lite halt, lite förvärkt och mycket trött.
Jag börjar därför min julstädning i augusti och den brukar vara klar med lite hjälp från familjen i början på november.
14 dagar innan första advent sätter jag upp adventsstjärnor och stakar. Dock inte i år då sonen i huset fyllt fönstren med krukväxter..

Julen börjar i köket, den smyger fram, först tomtarna i lampan över köksbordet, sen fönster dekorationer..

 En tidig julgrupp på köksbordet.

 En tomtelampa smyger in..

 Kryddhyllan får nya vänner..

Micron.

Vitrinskåpet i köket, nu är julen nästan fullbordad i mitt kök.

 

 Fredags kväll, bordet dukat med julporslin från WWF.

 Amaryllisar som blommar och fönsterdekorationerna dit satta

 På bordet en liten julby som växt med åren, från gåvor till vinster.
Tomtarna fick jag i födelsedagspresent av familjen.

Kvälls glögg med Erik..

 

 Vem har en paradhanddukshylla idag? jag har det..

 Så smyger julen vidare.. till hallen..

 Till vardagsrummet..

 Fönstret med mina nya julgardiner från Hemtex.

 

 

 Dotterns rum

 Duken jag ropade in på kyrkliga syföreningsauktionen i Asker.
Den är helt fantastisk!

 

 

 Jag älskar julen, jag älskar doften av glögg, kanel och ingefära.
Julklapparna kan göra detsamma, men ingen jul utan tomtar i alla vrår.
Men de senaste åren har jag inte kunnat motstå alla helt fantastiska Amaryllisar och andra underbara julblommor.
Tyvärr har jag inte lyckats få dem att överleva..

 Så vacker var den att det gjorde ont.

 I kväll sätter vi upp granen. Denna är dock från i fjol.

 Det kommer inte bli lika många julklappar i år.

 Granen kläs likadant varje år. Det är en tradition som min pappa började med, han såg julgranen i vitahuset på tv.

Önskar jag

er

alla!