Tack gode gud för att jag inte är ung

Vad är det som händer?

På min tid fanns det respekt för alla andra, för varann för föräldrar och klasskompisar.
Det fanns saker man bara inte gjorde.

Vi söp skallen av oss men vi såg till att alla var med hem.
Vi slogs och alla ställde upp för varann.
Visst blev tjejer utnyttjade i gängen visst blev det skitsnack när någon gått laget runt.

Vad är skillnaden idag?
Jaget.
Det finns inget vi.
Det finns ingen moral ingen etik.

I dag sker mobbingen både i klassrummet och sen fortsätter den hemma på nätet.
Det fanns inte på kartan att vi skulle fortsatt sparka någon som låg ner, eller använda någons huvud som fotboll.
Vi sparkade inte vi slogs med händerna om det någon gång på någon fest blev råkurr.


Man fotar eller filmar varann och lägger ut det till allas åsyn.
Barnen får det i telefonerna från sina klasskompisar/vänner.
Det finns på face Book och you tube.
Vem har gett sitt med tycke till detta?
Ingen för det är ju bara roligt.

Jag har förstått att man filmar sina toalett besök, sina könsdelar ja allt.
De unga har ingen aning om när det piper i telefonen om det är ett viktigt meddelande eller bara ytterligare en naken klasskompis/vän eller någon man inte alls känner.

Värre är det med närhet, många vet inte vad det är.
Man är ihop men ingen rör vid en med värme.
Man hånglar man blir nästan avklädd fast man säger nej.

Många tjejer känner pressen att vara tillags, att ställa upp på det killarna kallar kompis sex.

Jag har ingen brud nu kan inte du ställa upp vi är ju kompisar?
Jag vet inte vad argumenten mer kan vara men många tjejer kan inte stå emot det vet inte vad kärlek är.

Är det vår känslokalla värld som skapat detta?
Har vi inte varit kärleksfulla mot våra barn?
Har vi lärt dem att vi själva är viktigare än andra?
Det är ju sant men man måste också kunna stå för ett vi.

I så fall är det en tragedi.
Barn är så ensamma i dag, ensamma i sig själva precis som du och jag var, men också ensamma i vårt samhälle.
Det var inte vi.

I vårt samhälle när vi växte upp fanns ett vi,
vi i byn, vi i Sverige.
Vi bodde i ett folkhem.

Våra barn bor i en öken.
Det finns inget vi, var och en får klara sig själv.

Ensamheten är total.
vem lyssnar på barnen?
Vem lyssnar på tonåringen?
Vi fostrar dvs vi sätter upp regler, men förklarar inte varför.
Vi stöttar inte, för det har vi ju inte tid med.
Vi vill ju leva vårt eget liv de får klara sig själva.

Lämna inte ditt barn ensam i den världen vi kallar samhället.
Lämna inte ditt barn ensamt med svåra beslut.
Tala med varann.
Det som skiljer oss från andra primater är faktiskt att vi överför det vi lärt oss till våra barn i samtalet.

Utan samtalet blir vi bara intelligenta apor.

Att bli en sur gammal kärring.

Som barn var jag trumpen.
Som tonåring fåordig.
Men jag har humor.

Mitt i natten när dottern kom från Liseberg.

I skolan var jag ofta clown, skojade, spexade och försökte se det roliga i allt. Det var ett sätt att överleva.

Dottern hade sin pojkvän och hans gäng här en natt. De ramlade in när vi egentligen var på väg till sängs. Men jag tycker sånt är extra roligt, jag gillar det oväntade. Dottern hade lite svårare att ställa om från på väg att somna till full rulle med nattfika i mitt kök och mycket skratt.

Jag är nog som bäst då, när jag är trött och glad och utan gränser.
Jag älskar att härma, med kroppsspråk och dialekter.
När barnen kinkade i affären, så brukade jag roa dem genom hyllor och varor genom att börja med danska för att byta till skånska, finlandssvenska och norska. Det är klart folk glodde, vem skulle inte göra det? men det har aldrig bekommit mig.

Emo när dottern började rita kors i ansiktet.

Jag har spelat cp-störd, muslim ( må Allah förlåta mig) och allt där emellan å vi har skrattat så vi nästan kissat på oss ( i alla fall jag ).

Vi har skrattat på andras och vår egen bekostnad, för det man inte kan skratta åt det kan man heller inte ta på allvar.

Så tog det slut, skrattet. Bara sorg och förtvivlan. Tystnad.
När det sen kom tillbaka fick jag ont i hela kroppen när jag skrattade, som om kroppen glömt hur det kändes att ha roligt igen.

När håret föll av o sjok och jag såg ut som en golvmopp efter duschen.
Jag vill inte vara en sur gammal tant.
Jag vill inte klaga på allt och alla.
Det är så främmande för min natur att jag alls inte förstår hur jag lyckas ta mig förbi min egen konflikträdsla.

Jag vill sprida glädje omkring mig, locka till skratt. Som Ellen sa vid mitt köksbord, - Man behöver inte gå på cirkus för att få skratta man kan komma till er. Det värmde, det kom från hjärtat.

Jag tycker om när människor ramlar in.
Utan att först fått en inbjudan. Klart de får ta det som det är, jag har kanske inga bullar hemma inget pålägg men va fan sånt är livet.

Gunilla har rätt, det skall vara roligt, livet är så fruktansvärt kort att det vore helt fel att sörja bort det.

När vi inte haft nått annat att göra har vi använt min sminklåda, vi har dansat till musik och spelat allan. Tack och lov har barnen varit snälla och inte lagt upp på you tube när mamma spelar luftgitarr, luft trummor och rockar loss framför datorn sittandes för står jag faller jag handlöst.

Grr på er..

Örebro vänstern.

I dag kan man läsa i Nerikes allehanda om vårt parti.
Ja det är inte mitt parti längre.
Jag lämnade det i dag.

Jag ville nått.
Jag ville förändra, få nya vindar i Sverige.
Få en motvikt till Sverige demokraterna.

Men det visade sig att det inte var så gott ställt med demokratin i partiet.
Feminismen åberopades bara när det gynnade ens egna vänner i partiet.
När andra kvinnor ville fram eller vi ville få fram dem så fanns det tusen skäl till att någon annan skulle väljas.
Vi valde ledarmötet och sen revs besluten upp på nästa möte.

Vi slängde ut Marcus Allard och med honom hela badvattnet. dvs hela ungvänstern åkte med av bara farten.

Jag fick höra på ett möte att ungdomen inte är partiets framtid, och då talar vi om människor som passerat 30 nyss. Så som jag förstod det är partiets framtid de gamla stofilerna som suttit i evighet.

Man vill inte vara ett feministiskt parti i Örebro.
Man är definitivt inte ett demokratiskt parti då man helt obekymrat river upp beslut medlemsmötet fattat för att det inte gynnar dem man tänkt att det skulle gynna.

Det är inte ett socialistiskt parti, för då skulle inte individen ställa sig framför gruppen.
Jag tänker en för alla alla för en.
Men här gör man om regler, det vedertagna och det partiet säger centralt för att få sitta själv.

Man förringar en del av de nominerade till vissa poster och framhåller löjliga företräden för dem man vill ha valda.
Så löjliga att de som skall väljas framstår som idioter.

Nu är det slut på idiotin, nu får de slåss och strida själva.

De behöver heller inte ha några val, bara att fråga sittande vilka som skall in på de olika posterna så slipper de långa segdragna möten, vars beslut ändå rivs upp.

Efterskrift. 21 nov.

Det känns skönt så här några dagar efter briseringen i Na att ha lämnat partiet. Det finns ingen chans att få den här föreningen sammansvetsad igen.
Det är mycket tragiskt för mig också, då jag har fått många fina vänner i vänstern. Någon sa att man borde stanna och försöka få till en förändring, men jag finner det meningslöst. Jag blir så arg så att tro att man skulle kunna komma med något konstruktivt i det läget är döfött. Jag lämnar och hoppas på att de som har sinnesro att rida ut stormen kan göra det på ett konstruktivt sätt å partiets vägnar. Jag förmår inte det.

Ett hem

Vad är ett hem?
Tak över huvudet?
Någonstans man sover?
En utställningslokal för privat bruk?

Kan tyckas konstiga frågor.
Men faktiskt relevanta att ställa.

För mig är ett hem, min borg, min trygghet.
Ett hem skall vara en plats att komma hem till, där jag är trygg och där jag kan vara mig själv.

Jag tycker om att ha människor i mitt hem.
Jag kan dock erkänna att jag är helt värdelös som värdinna.
Vilket inte bara beror på att jag är handikappad.

Men jag vet hur man gör ett hem, hemtrevligt, det är jag bra på.

Jag älskar tidningar, till min mans fasa.
Jag är också dålig på att kasta dem, så de hänger gärna med några år.
Jag ser hur våra hem alltmer blir sterila utställningslokaler där ingen ser ut att ha satt sin fot.
Det är faktiskt inte normalt att inte leva i sitt hem, för då är det inget hem.

Ett hem skall vara inbjudande, köket skall inbjuda till samtal och samvaro.
Barn skall kunna vara barn i sitt hem.
Ingen skall behöva vara rädd att smutsa ner eller inte våga sitta i möblerna.

Var skall vi kunna vara oss själva om inte hemma?
För vem inreder vi, för vem gör vi våra hem allt mer opersonliga?
grannen, men de flesta grannar har inte varit innanför dörren hos sina närmaste grannar.
Vänner och arbetskamrater?
Släkten?
är det kanske en tävling?

I vilket fall som helst så är jag inte med i någon tävling.
Jag bor i mitt hem med min familj.