ANDERS N

Men störst av allt är kärleken.
Jag älskade verkligen Anders, men det fanns ingen attraktion mellan oss.
Jag träffade Anders på mitt nya jobb 1986.
Jag var anställd och han kom som vikarie.
När det sen skulle anställas en elevassistent blev det Anders.

Vi var olika som natt och dag.
Han var från en fin familj och rik.
Jag var från en vanlig familj och fattig.
Han var blå moderat och jag var socialdemokrat.

Men våra värderingar när det gällde livet och barn, arbete mm var lika.
Jag bodde i Vivalla han i Lundby.
Jag gick till jobbet över Baronbackarna.
Han åkte bil.
Ibland åkte jag med honom om vi slutade samtidigt.
Men riktiga vänner blev vi inte förrän jag hamnade på Rehab där Anders var stående kund sen åratal tillbaka pga. sin Bechtrew, som är en reumatiker sjukdom som förvandlar skelettet till en stel massa.
Anders ryggrad var som ett kvastskaft och han kunde inte röra huvudet.
Hans liv var fyllt av smärta.

Om inte Anders, Anders och Anders hade klivit in i mitt liv just då hade jag inte överlevt.
Anders N som var min vän, Anders Ä som hade den svåraste Bechtrew man kan tänka sig, han satt i rullstol med huvudet i höjd med gylfen, också var det Anders K som var cp-skadad.
Vi brukade fika efter sjukgymnastiken och prata om det som ingen annan förstod i vår närhet, smärtan och sorgen som ett handikapp med för.
Men vi hade en hopplös lyteskomik också.
Vi skrattade åt vårt elände som bara den kan som känner dess innersta väsen.

Min man morrade lite över att Anders tog så stor plats i mitt liv.
Jag förklarade då att antingen ingick Anders i paketet eller så fick min man flytta.
Jag hade känt Anders i 5 år innan jag ens träffade min man, så att avsluta vår vänskap för att jag gifte mig var en omöjlighet.
Utseende falnar, kärleken dör men vänskap består ofta hela livet.
Jag behövde Anders och han behövde mig.

Vi delade en värld som få människor kan förstå.
Har man aldrig varit sjuk eller haft kronisk smärta förstår man inte.
Vi kunde tala om det man inte talar om med andra människor.
Jag brukar få kritik för att jag är distanslös och skriver så utlämnande.
Men som alla andra har jag saker jag aldrig skulle skriva eller ens tala med någon om, därför att jag skäms eller för att det är för smärtsamt.

Men med Anders kunde jag tala om allt detta, för han visste vad jag talade om.
Vi var utlämnande till varandra.
Vi grät i kapp i min soffa och vi skrattade hejdlöst.

Men det var något vi aldrig gjorde, vi tog aldrig i varandra.
När jag bodde i Brevens tyckte en del granntanter att det gått för långt.
Vi bodde på botten våningen och ibland kunde vi se hur de smög runt huset och tittade in genom fönstren.
Det fanns inget att se.

När vår dotter föddes föll det sig naturligt att be Anders bli gudfar.
Han var med ibland på utflykter till bla. Kolmårdens djurpark.
Genom åren hittade Anders och min man varandra och hade även de ett utbyte av varandra.
Ofta kom Anders på förmiddagen och vi var ensamma och satt i min soffa i varsin ände och talade tills min man kom från jobbet.

Då gick vi ut och hjälptes åt att laga middagen sen satt hela familjen i soffan och kollade på Bollibompa.
När barnen lagt sig åkte Anders hem.
Anders ställde ofta upp som barnvakt och tog stor del i vår barnuppfostran, kunnig som han var. Han var utbildad fritidspedagog med intresse för barn i behov av särskilt stöd i vardagen.

Anders försvann ur mitt liv våren 2006.
Vi hade då inte setts sen 2005 då han insjuknade i hjärntumör.
Men vi talade i telefon och jag skrev långa brev.
Kontakten glesade ut tills den där dagen då jag såg hand dödsannons i tidningen.
Jag hade förstått att han skulle dö men det blev ändå en chock.

Det finns ingen människa jag saknat så mycket som Anders.
Jag saknar någon att tala med om allt.
Min mamma dog, det var fruktansvärt.
Min pappa dog det var väntat och den sorgen hade jag haft i flera år när hans demenssjukdom utvecklade sig.
Det var min skräck att bli ensam med vargarna och nu är jag det.
Jag har letat med ljus och lykta efter en ny Anders, men det finns ingen som han.
Jag har många vänner nu, många fler än jag någonsin haft.
Men ingen jag kan lämna ut min värsta skräck till.
Världen är så ytlig, få människor vill tala om det som verkligen är väsentligt i livet.

Just nu gungar mitt liv.
Allt har ställts på sin spets.
Jag önskar att Anders hade varit här.
Men då skulle det inte varit någon kris, för vi hade pratat om allt tills det som var hopplöst blev meningslöst.
Jag skulle orkat gått vidare med hans stöd och vägledning, precis som han fick stöd och vägledning av mig.
Somliga människor fattas en hela livet.
RIP i ljust minne bevarad i evigheters evighet.