SEMESTER RESA 1 SOMMAREN 1980

Eller Svensk blåögd flicka reser till lapphelvetet mitt i vintern, i tron att det är sommar.

Tänk vad lite svartsjuka kan ställa till det.
Jag jobbade i början på 80-talet som elevassistent på en skola, där det fanns en ämneskurs för psykiskt utvecklingsstörda.
Vi som var assistenter bodde på skolan med eleverna.
Förresten alla bodde i elevhemmen.

Det fanns flera kurser att gå.
Ämneskurs för utvecklingsstörda, grund och gymnasiekurser och en högskoleutbildning förlagd till fhsk, Fritidsledarutbildningen.

På skolan fanns också ett par utbytes elever från USA.
Den ena av dem var Dave.
Han var fruktansvärt snygg och trevlig.
En riktig charmör.
Han var också väldigt intelligent.
Något som intresserade mig mer än utseendet.

Vi satt i stallet (en av studiebyggnaderna, inget stall)
På kvällarna och diskuterade världen och allt mellan himmel och jord.
Efter som han var från USA ville han se midnattssolen.
Karta plockades fram, jo den gick att beskåda i Kiruna.

Kicki som var en dryg överklass böna som också jobbade med oss var intresserad av  att följa med.
En sak vi andra tjejer inte unnade henne.
Hon hade ju alla andra killar som åt ur handen på henne.

Ämnet kom upp till diskussion en kväll bland oss andra.
Klart var att något måste göras åt saken.
Jag blev utsedd att försöka hänga med denne man till Kiruna.
Sagt och gjort, jag la ner hela min charm på det och YES!

6 juni klev vi på tåget till Kiruna.
Med i bagaget fanns tält och sovtäcke.
Bikini och lite andra sommar kläder.
Dave var smartare än jag, han hade nog kollat breddgraden innan.
Jag var bara svagt medveten om att Kiruna är vår nordligaste stad.
Men så jäkla långt norrut kan den ju inte ligga tänkte jag.

Den ligger ju söder om Torneträsk!
Hur som haver tågresan var fantastiskt rolig.
Den tog 24 timmar från Örebro.
Men vi fick vänner för livet i alla fall halva.
Jag träffade en man som hette Hans och var från Graze i Österrike, vi brevväxlade i 15 år efter resan.
Vi träffade Carolyn från Toronto och hennes väninna. Och vi fick en föreläsning om resvägen och dess historia av en äldre man med de blåaste ögon jag någonsin sett. Vi delade kupe med renhorn och renfällar. Många tågluffade ju på den här tiden.

Vi kom till Kiruna mitt i natten, men det märkte vi inte av, det var ju ljust som på dagen.
Björkarna som här nere stod i sin vackraste sommarskrud, hade i Kiruna bara mus öron.
Jag slog upp tältet Dave tog en cigg.
Bara det säger ju allt, eller hur?

Vi träffade på ett gäng raggare som bjöd oss på en tur i jänkaren runt stan.
Schysta killar de också!
Kvällen där på ville Dave gå upp på Lousivaaraa toppen.
Fin, fin utsikt över lapporten och stan.
Vi gick vägen upp.
Den var evighets lång.
Men bilderna jag fick i fotoalbumet efteråt var magnifika.

Under natten kom snön.
Och med den kylan.
Jag fick ta på mig alla kläder jag hade i väskan.
Fördelen var ju att den blev lätt till vi skulle hem.
Vi tog en tripp till toppen varje dag.
Det fanns mycket att upptäcka.
Bland annat att det var lättare att gå upp på toppen om man gick rakt upp istället för runt.

En kväll träffade vi en same som höll på med ett projekt, han var konstnär och målade nu kirunavaaraa gruvas historia i gruvan.
Det är den största målningen under jord norr om polcirkeln.
Meningen var att det skulle bli en målning som omfattade både historien, nutiden och framtiden.

Många år senare när jag satt på Af i Vingåker, fick jag av min handläggare veta att färgen tog slut när de skulle måla framtiden.
Hur de löste det vet jag inte.

I alla fall så pratade jag lite med samen.
Vi träffades sen någon dag senare på ett cafe, han erbjöd sig att bjuda mig på fika eftersom vi setts tidigare.
Vi satte oss och han berättade att han på vintern motivlackade raggarbilarna i nästan hela norrland.
Dave var väl inte världens bästa ressällskap, men den som tar fan i båten får ju ro honom i land, som bekant.

Det var inte få gånger han glömde sina pengar i tältet.
I alla fall var det, det han sa.
Till slut åkte vi tåg hem.
Han stannade några dagar i min mammas beskydd.
Hon älskade Dave, lagade hans trasiga skjortor och pysslade om honom.
Jag hade tröttnat för längesen.

Han kunde inte gå förbi ett skyltfönster utan att stanna och se sig i spegel.
Men det var en lärorik resa.
Inte för att jag lärde mig något, inte då.