I den tid som flytt.

　
Mitt liv de senaste 9 år har varit en kamp, för mina barn.
Plötsligt en dag tog den kampen mer eller mindre slut.
Tack och lov för det.
Jag tyckte jag kommit igenom ganska bra.

Jag räknade inte med fas 2.
Tomheten, ensamheten och främlings känslan.
Jag kunde ha blivit bitter, men det är jag inte.
Jag är ingenting.

Så har jag allt mer glidit tillbaka och funderat på vad hände, när hände det och vart är jag påväg.
Jag kan titta och ser att på mitt personliga plan har allt gått rakt utför.

För några år sedan mådde jag fantastiskt efter min övervikts operation.
Jag var lycklig och hade många bollar i luften.
Dessutom var jag förälskad.
Vi var tre tjejer som den våren var hemligt förälskade i någon vi inte bodde ihop med.
Jag är av den åsikten att man kan inte hjälpa att man blir kär, men man bestämmer vad man gör med det.
Vi gjorde inget, mer än pratade om det med varann.
Det rann ut i sanden för oss alla.
När förälskelserna var över var vår nära vänskap också ett minne blott.

Men så här började det:Vid en ålder på 40+ drabbades jag av förälskelsen.
Jag trodde inte det var möjligt.
I åratal hade jag begravt allt vad känslor heter.
Bara mindervärdeskomplex, och känslan av att vara värdelös och ful fanns kvar.
Ilska kunde jag känna men inte sorg, kärlek och lycka.
Min känslolöshet var så total att det inte ens fanns i min värld att jag skulle kunna drabbas av något trevligare än döden.
Jag ansåg det inte ens möjligt att någon man vid sina sinnens fullbruk skulle se mer än en gång på mig och då med avsmak.
Så kom den där eftermiddagen som borde förändrat mitt liv och som på sätt och vis gjorde det.
Jag var i affären skulle köpa något gott till fikat.
Jag vandrade lite väl länge mellan hyllorna, och tog till slut ett paket biskvier och ställde mig i kassan.
Betalde och gick mot utgången.
Jag var lite disträ.
Då såg jag en av mina bekanta komma in genom dörren.
Han tog en korg, såg mig och det såg ut som om han tänkte vända och springa ut.
Inte konstigt tyckte jag.
Men istället fortsatte han mot mig med ett leende på läpparna.
Det var då det hände.
Allt blev tyst omkring mig alla ljud dog bort.
Allt blev dessutom svart, bara en smal remsa mellan honom och mig badade i ljus.
Som om han gick i en strimma av solsken.
Tunnelskeende.
Han kom fram och jag antog att han bara ville säga hej och gå vidare.
Men han stannade och sa något till mig.
Jag vet att jag log.
Jag minns inte ett enda ord av det han sa.
Allt var som korta frekvenser i ljus då allt präntades in i min hjärna för evigt.
Hans jeans, den slitna skjortan, tröjan, skorna, jackan hans leende, ögonens glitter, hans ostyriga hår i behov av en klippning, de väl rakade kinderna.
Sekundsnabba glimtar som etsade sig in i min näthinna för alltid.
Men vad han sa minns jag inte, bara rösten som steg och föll.
Jag vacklade omtumlad ut därifrån.
Vad hade jag varit med om?
Kanske borde jag förstått att jag höll på att bli förälskad, men det fanns liksom inte på min världskarta.
Vi träffades några gånger till.
Det var inget konstigt, jag var bara nyfiken på honom, vem han var.
Inga klick, inga klockor, inget.
Vi träffades hemma hos en bekant en kväll och då kände jag att något var annorlunda men förstod inte vad.
Det var en av de trevligaste kvällarna i mitt liv.
Veckorna gick och det gick fortfarande inte upp något liljeholmens.
Jag kunde inte sova, inte äta inte tänka.
Ändå fattade jag inte.
Trodde det berodde på vitaminbrist eller nått.
Jag var också konstant lycklig och glad gick omkring med ett leende på läpparna.
Jag tappade 5 kg av bara farten.
Så träffades vi alla tre i hans kök en kväll, då trillade femöringen ner.
Han var så komplett annorlunda hemma hos sig själv.
Jag kunde bara se på honom i beundran.
Jag tror jag strålade mot honom och han log mot mig.
När jag åkte hem och tänkte tillbaka kunde jag se vad som hänt.
Jag hade fått självförtroendet tillbaka, skrattet och lyckan.
Tänk att en annan människa kan göra så mycket för hur man mår.
Sen den kvällen talar vi med varandra i telefon varje dag.
Inte om något annat än det vi jobbar med.
Jag skulle vilja talat med honom om så oändligt mycket mer, men vågade inte.
Vad skall han med en kvinna som jag till?
På två månader blev har han allt jag tänkte på.
Jag vaknar på morgonen och han var det första jag tänkte på.
Han var den mina sista tankar gick till innan ögonen föll ihop och medvetandet lämnar mig för sömnens värld.
Jag skulle vilja frågat honom om han kände som jag, men vågade inte.
Men när sommaren kom var allt över.
Jag fick andra bekymmer och nu så här i backspegeln kan jag säga att det var där allt började bli fel.

fortsättning följer...