Från köket till rampljuset och tillbaka igen

　
Jag började mitt liv här på Huginvägen i skymundan.
Jag var så osynlig att grannarna inte hälsade, fast jag kunde fällt dem med räffseskaftet.
Det gjorde mig inget.

Men så kom vintern då kommunen ville tvångsförvalta vår vägförening.
Vi blev några tappra själar som satte oss i styrelsen.
Jag bara som suppleant men ändå.

Barnen hade det bra det här första året så det fanns inget annat för mig att göra än att fixa till trädgården och huset.
Men när åren gick blev skolsituationen allt mer kaotisk.
Skolan stod inför enorma nedskärningar på grund av minskade barnkullar.
Vi bildade föräldraföreningen.

Vi kämpade och slogs, vi fick behålla vår skola på bekostnad av kringskolorna.
Det ångrar jag idag.
Kring skolorna håller så mycket högre kvalitet jämfört med Odenskolan.

Vi var några som snabbt insåg att föräldraföreningen inte var rätt väg att komma någonvart med något.
Men vi hade Magnus Lagergren och han var vår röst in i nämnden.
Vi fick till en utvärdering av yggdrasil, vi fick fart på profilen.
Jag ville något mer.
Jag gick med i socialdemokraterna.
Trodde nog att det skulle ge något.
Det gjorde det inte.
På årsmötet 2010 bestämdes det att vi skulle ha tema debatter.
Det blev aldrig av.
Men Birgitta Rosell fick i uppdrag av mötet att sätta ihop en skolgrupp.
Det var inte många som kom på de mötena.
Men vi som kom, jobbade hårt och oförtrutet på i nästan ett år.

När vi var klara satt sossarna i nämnden med kristdemokraterna och centern.
Jag mailade våra politiker men intresset var noll.
Ett års arbete och ingen frågade efter det.
Jag bestämde mig där och då att det fick va bra med socialdemokratin för någon demokrati finns inte.
När det sen lugnade ner sig, då mina barn hamnade på andra skolor, då gick luften ur mig.

Jag är inte bitter men jag är besviken.
Många vill sitta i politiken men få vill lyfta ändan och få något gjort.
Efter att försökt driva skolfrågor via föräldraföreningen gav vi upp.
Det fanns inget intresse för skolan i Östernärke.
Inte ens föräldrarna var intresserade av sina barns skolgång.
Pengarna skänkte vi enligt stadgarna till fritidsgården och de åkte till Skara sommarland för dem, och det är gott nog för mig.

Jag är fortfarande suppleant i vägföreningen men där tar mina samhälleliga åtaganden slut.
Jag är däremot aktiv i kyrkan.
Jag sitter med i kyrkorådet, kyrkofullmäktige och jag är med i kyrkliga syföreningen.
Jag var också delaktig i väg kyrkan i år.

Så nu ar jag mamma på heltid och det känns bra.
Jag vill aldrig mer in i politiken.
Den är rutten.
Jag vill aldrig mer kämpa för något som ingen bryr sig om.

Men under den här resan har jag också förlorat alla dem som bara ville ha något av mig.
Min man slog det i ansiktet på mig här om dagen, ingen vill ju va vän med dig, alla har försvunnit.
Ja, men jag har inget problem med det.
De som fortfarande respekterar mig som människa är kvar.
Det är det viktigaste.

Du vill för mycket och gör för mycket ingen människa vill jobba med någon som du, sa min man.
Han sa också att jag blir dummare i huvudet för vart år som går.
Det kanske är sant.
Sin egen dumhet märker man sällan av själv.

Det jag vet är att jag kan och att jag är stark.
Starkare än för 9 år sedan.
Jag vet att jag kan ta hand om min familj, att jag kan sätta mina egna behov åt sidan och bara finns för någon annan.
Hur många kan det i dagens samhälle?

Jag umgås inte längre med mina svärföräldrar, jag kunde skriva en hel blogg om det, men det gör jag inte.

Jag umgås heller inte längre med människor som bara utnyttjar mig, eller som inte respekterar mig.
Jag umgås absolut inte med folk som säger att jag ljuger när jag inte gör det.
Jag har fått höra att om jag va lika tjock som du skulle jag inte gå ut.
Alla runt bordet hörde det, INGEN tillrättavisade barnet.
Jag har suttit på middagar där ingen tilltalat mig.

Jag har mött ett hat så stort från somliga att jag gick ner på knä i chock.
Jag har blivit beskylld för att vara en dålig mor, att jag säger att mina barn är tjocka, dumma i huvet och fula.
Mina barn är underbara precis som de är och ingen kan säga att de är dumma i huvudet, men de har svårigheter som gör dem sårbara, precis som jag var.
Däremot är det mitt ansvar om mina barn blir för överviktiga, då måste jag säga nej när det skall ätas mer godis eller fler kakor än som är tänkt.

Jag säger också ifrån om något av barnen tänker gå ut i oanständiga kläder.
Det gäller också om ett överviktigt barn tänker ta på sig något som gör det ännu värre.
Jag försöker hjälpa mina barn klä sig så att de där extra barna kilona inte syns så mycket.

Det är bättre jag säger ifrån hemma än att de blir retade i skolan.
Men för den skull anser jag inte att mina barn är fula eller feta.
Jag vill bara inte att de skall gå igenom det jag gått igenom, med en betydande övervikt som inte gick att banta bort.
Det om något är ett misslyckande och ett bevis för att varken jag eller mina föräldrar lyckades hjälpa och stötta mig.
Min mamma sa alltid bättre stämma i bäcken än i ån.
Det är inte lätt hålla det man inte har i händerna.
Ibland måste någon annan ta ansvar när man inte klarar det själv.
Det är inte att kränka sina barn.
jag önskar någon hjälp mig när jag var liten och smäll fet.
Tänk om någon sagt nej när jag tröst åt bullar och drack en halv liter saft.