Att bryta en fot..

Den 17 maj  för några år sedan, låg jag hela dagen på grund av min astma.
Fram åt kvällen ville jag gå en sväng.
Dotter ville gå till sjön vid Tunäs.

Vi packade ner fruktsallad och åkte till affären och köpte lite godis och en dricka.
Så stannade vi vid vägen, jag parkerade på andra sidan idag för dottern var med, tänkte det var bättre hon gick av på vägen ifall det var orm i diket.
Jag kliver ur och går några steg mot kofferten ska ta ut mina stavar.
Jag känner att jag trampar snett och faller, får benet under mig på något konstigt sätt.
Det hörs två höga splittrande ljud som när man trampar av en gren i skogen.

Hanna säger jag, nu gick mitt ben av.
Hon skriker nej.
Jag kryper tillbaka till passagerare dörren öppnar den och tar stöd med händerna mot sätet och ställer mig upp.
Höger foten står vertikalt rakt ut från fotleden i en helt onaturlig vinkel.
Jag måste hem tänker jag.
Jag stirrar på foten och tänker helt ologiskt att jag inte får rum i bilen med den foten i den vinkeln.

Jag ställer ner foten på backen och vrider tillbaka foten i rätt läge med hjälp av kroppstyngden.
Så där nu går den in i bilen
Sätter mig på sätet lyfter in benet som nu helt tappat känsel.

Jag tänker på en vän som  körde 15 mil fram och tillbaka med ryggskott och värk.
Jag tänkte att kan han köra 15 mil med den värken kan jag köra dryga milen med bruten fot.
Vi startar vår resa hem, dottern gråter hjärtskärrande.

Jag hackar tänder och skakar som ett asplöv.
I höjd med Segersjö kommer smärtan som en explosion.
Det är inte så långt men det är bråttom inser jag för det gör outhärdligt ont och jag vet inte om jag klarar att behålla medvetandet, fast det gör man ju för man måste.

I höjd med krokvägen ringer vi 112 och begär ambulans.
Väl hemma får jag vänta ca 20 minuter, fruktansvärt långa 20 minuter.
Ambulansen kommer jag får en infart och morfin.
Vi taxar ut mot USÖ.
Då kommer magkramperna, jag tål inte morfin!
Får omedelbart mot gift.
Värken släpper i magen men värken i foten tilltar.
På USÖ får jag spasmofen mot värken i magen men det hjälper inte mot foten.
Kallsvetten rinner.
Först röntgen sen tillbaka till akuten.
In för undersökningen får jag ett narkosmedel.
Doktorn ser ut som en michelingubbe i cellplast rummet böljar och snurrar alla ljud förvrängs, jag kan inte tala rent men jag har i alla fall inte ont.
Munnen är så torr att läpparna fastnat på tänderna.
Mona-Lisa kommer och hälsar på mig och servar med vatten.
Sen får jag inte äta eller dricka mer, det skall bli operation följande morgon.
Så mitt i natten rullas jag in på först gipsning, ett provisoriskt gips och sen in i duschen med hibiskrubb.
Jag bäddas ner på avd 27 ortopeden.
Jag får något annat intravenöst smärtstillande, huvudet blir som bomull men värken slår igenom.
Det blir en lång natt.

På ronden får jag veta att det ser bra ut efter röntgen alla bitar ligger på plats och eftersom jag ju har droppfot så blir det ingen operation.
Det blir steloperation längre fram istället.
Jag rullas ner för att få ett ordentligt gips och en CT röntgen.
Allt ser bra ut.
Smärtan kommer och går.
Så ligger jag då där på förmiddagen och känner att nej nu jävlar får det vara nog!
Tittar upp i taket och inser att det är till att börja om från början på ruta ett!
Det var så mycket jag skulle gjort den närmsta tiden.

Jag skulle ta min första ridlektion på 36 år.
Jag skulle på ett möte med mina vänner och Bengt och Andreas det hade jag sett fram emot så enormt.
Jag skulle gå på Kullen med Hanna på midsommardagen.
Jag skulle träffa en nät vän och ta en fika på stan.
Tjoff så gick allt om intet.
Livet bara stannade.

Det fanns saker jag skulle vilja säga till några människor, men nu är det betydelselöst.
Hela livet tappade plötsligt sin betydelse.
Hade någon kommit idag till min säng på avd 27 och frågat om jag ville avsluta mitt liv där och då hade jag tveklöst tackat ja.
Det är inte smärtan och allt vad det innebär som knäckte mig, det var  vetskapen om att vägen tillbaka inte är så rolig eller lätt att gå.
Jag kommer aldrig mer få tillbaka funktionen i min fot.
Den var ju dålig från början.
Att tro att muskler och styrka skall komma tillbaka till det, det var innan är inte möjligt.
Mitt ben är bara skin och ben innan, om man inte har någon nervfunktion hur skall man då kunna få tillbaka förlorad muskelmassa?
I dag om någon dag önskar jag att Anders hade funnits han hade förstått vad jag talar om.
Jag vill helt enkelt inte vara med om det här.
Nu får det förbanne mig vara bra.
Om de som gudarna älskar dör unga vad har de då för relation till mig som de bara nästan, plågar ihjäl?
Kanske har jag varit prinsessa i mitt förra liv men nu tycker jag att jag sonat det tillräckligt!
Jag hatar att vara hjälplös och beroende.
Jag hatar att vara krympling.
Jag vill LEVA!

Ja så var det.
6 veckor i sängen, för ryggen höll inte för att hoppa runt med gipsat ben.
Trots att jag fick galsfiber gips som väger hälften av vad vanligt gips väger. Dropp foten fick skavsår och jag fick gipsas om varje vecka.

På någe underligtvis trodde jag att bara gipset försvann så skulle jag springa igen.
Men de muskler som funnits fanns inte mer, mitt underben var bara snäppet bättre än ett träben.
Ändå kom jag igång snabbt. Problemen kom långt senare.
Benen i min dropp fot hade inga ligament kvar som stöd efter gipset benen började så sakterliga rotera.
Idag har jag fruktansvärt ont i min fot när jag går. Ibland kommer någon liten nerv ikläm och då är det fantastiskt hur ont man kan få.
Min vänster höft som är hårt ansatt av artros blev radikalt mycket sämre den också.

Livet blev sig aldrig mer likt efter den utflyckten.

fortsättning följer...